They live by night

Vintern 2007 var en mindre munter period i mitt liv. Efter ett hetsigt och flängigt kontorsjobb på TV4 blev kontrasten mot ett flexibelt frilansandet, som i mångt och mycket gick ut på att sitta hemma och redigera DN-texter nattetid, mellan typ 03.00 och 07.00 (för en usel penning), lite väl skarp. Parallellt med det, för att dryga ut kassan, fick jag också fylla december månad med harvande på Posten i Västra skogen, i tolvtimmarspass. Även det nattetid. Hur fan orkade jag med allt det? Suck.

Nu efterhand inser jag att jag nog var lite nere, fastän jag har så svårt att erkänna såna saker för mig själv. Innerst inne är jag ju en väldig positiv människa som håller flaggan i topp, 24/7.

Allt det här kom jag att tänka på när jag tidigare i kväll återupptäckte mitt soundtrack till månaderna omkring nyår, piano- och symfonikonserter med de ryska tonsättarna Sjostakovitj och Prokofiev. Det blev till något av en madeleinekaka som väckte minnen av kommunistiskt vemod och sena kvällar med Dexter Morgan till liv igen. Sedan så hittade jag också, av bara farten, ett inlägg från den 19 december, på en ytterst kortlivad blogg som jag inte ens hann marknadsföra för någon av mina nära och kära, innan det var dags för bokslut och farväl.

Och ja, jag vet att min avslutande diskussion är lite töntig och grund. Men som sagt, det svenska vintervemodet skonar få av oss.

"Den 19 december 2007

Överlevnadsstrategier

KLASSISK MUSIK. Den klassiska musiken börjar alltmer ha mig i sitt grepp. Och det är de rysk-sovjetiska mästarna från, främst, första delen av 1900-talet som gör ett så starkt intryck på mig. I lördags lånade jag en skiva med Prokofievs pianokonserter (1-5), utmärkt framförda av Frankfurts radiosymfoniska orkester, under ledning av en viss Vladimir Krainev.

Det är något storslaget och hotfullt över de dånande tonerna i den första pianokonsertens återkommande ledmotiv. Jag, som tidigare har lyssnat en hel del på mer modern musik, ser genast var postrocken har fått sina influenser ifrån.

Lite intressant kuriosa, som jag fann på Wikipedia, är att Prokofiev tydligen gick bort 55 minuter innan den stora landsfadern Stalin.

En annan rysk tonsättare som jag har fastnat för är Sjostakovitj, som med ett liknande uttryck skapade stor konst i ett repressivt politiskt system. Tydligen var han en så kallad "tyst dissident" som framförde sin kritik mot det kommunistiska styret i musiken. Där andra intellektuella fick sätta livet till för de demonstrativa övertrampen, som egentligen inte var mer än att göra bruk av det fria ordets princip, valde alltså Sjostakovitj att tiga. Utåt sett var han en partiets tjänare som komponerade nationalistiska stycken. På fritiden skrev han annat, som arkiverades i hemmet till efter Stalins död 1953. Vad är mer rätt egentligen? Att följa den inre rösten och tjäna som moraliskt föredöme, även om livet kan bli det dyrbara pris som man får betala? Eller att agera i det dolda och plantera samhällskritik, som den absoluta majoriteten av befolkningen ändå inte kommer att ta del av, i den egna konsten? Jag har inga självklara svar på frågorna, men tycker inte man kan kritisera de som valde att överleva och agerade i den utsträckning som de fann möjlig."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0