112

"Fem år efter gymnasiet, en sekund före verkligheten. Vi som alltid har känt varandra står och väger på tröskeln till våra vuxna liv. David jobbar på bank. Jocke har två terminer kvar på läkarlinjen. Eskil går andra året på scenskolan. Jag är journalist och författare. Och det är först när vi träffas igen som tiden och förändringen känns. Som den övervägs. Vi har lämnat varandra och vi har lämnat oss själva, vi har lämnat Falköping, vi har blandat ut våra liv med nya färger och intryck. Och det är några dagar i ett förtält på västkusten som visar att man fortfarande ingår i varandras färgkombinationer. Vi gör vårt bästa. Vi dricker oss fulla på det hembryggda vinet och väger varandra som vatten i händerna, omdefinierar vår vänskap utifrån vilka vi en gång var och vilka vi sedan kommer att bli. Vi försöker förstå."

Stycket ovan är ett utdrag ur en krönika av Ronnie Sandahl, publicerad i Aftonbladet den 16 juni 2008. Men asså, vad är det för fel på killen? Har Falköpingssonen noll självinsikt, förstår han inte att det han spottar ur sig är patetiskt dravel?

Faktum är att jag läste texten samma dag som den fanns med i papperstidningen, svor lite och kände en krypande känsla av hat inom mig. Sedan trodde jag att saken var ur världen. Men icke. I stället har jag nu i några veckors tid gång på gång kommit att tänka på prettosmörjan till kolumn. Jag har sökt på nätet och bläddrat i gamla blaskor på jobbet, i jakt på "Jag är inte lyckligare men inte lika olycklig".

Och äntligen fann jag den, som synes. Min desperata uppmaning är: sprid ordet, berätta för minst tio vänner + dina föräldrar om att det inte är okej att författa patetiska Farväl Falkenberg-mutationer och komma undan med det. Eller som Jonas sa tidigare i dag: "Om detta må ni berätta".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0