METALIV

I dag känner jag lite nere. Kanske är det de få sömntimmarna under de senaste nätterna som spökar? Misstanken faller också på det mindre angenäma uppvaknandet i vardagen efter ljuv utlandsvistelse, ett kort mellanspel på jobbet, och sedan valborgsledigheten. Först nu inser jag att omkring 40 timmar varje vecka, i kvartal framöver, kommer att tillbringas i ett slags självvald fångenskap (som ju i och för sig renderar en nätt summa pengar att röra sig med varje månad). Det är jobbigt att känna vårens och sommarens ankomst, när man samtidigt får lov att finna sig i att vara passiv beskådare av festligheterna.