METALIV

Hur Blondinbella-sajten kan vara Sveriges mest lästa blogg är ju självklart ett smärre mysterium. Inte för att det direkt vore mer rimligt att ett mer kultur- eller samhällssmalt innehåll borde locka fler läsare, men ändå. Faktum kvarstår ju att språket och innehållet är direkt bedrövligt. Det handlar inte kanske så mycket om ämnesval, som om ren och skär kvalitet.

Hur kan hundratusentals unika personer varje vecka vara intresserade av en Stockholmsfjortis vardag (som uppenbarligen inte har någon fallenhet för att uttrycka sig i skrift)? Hur kan det här vara minsta gemensamma nämnare för svenska bloggkonsumenter?

Jag orkar och vill inte moralisera, men spricker av nyfikenhet. På nätet, anser jag, att det är än mindre befogat att sitta på höga hästar och förkasta det folkliga. Här har ju surfaren verkligen gjort ett aktivt val, att knappa in en viss webbadress. Ingen kan komma undan med det gamla trötta mässandet om masskommunikationens kvävande mekanismer. På internet får människor utan någon tvekan det de förtjänar och eftersöker. Men varför de gör det, ja det är förstås en helt annan diskussion.

För drygt en månad sedan skrev Alex Schulman en krönika i Metro rörande samma ämne.

Vidare är det rätt intressant hur upprörda många blir när det kommer till bloggar. Å ena sidan vill man att mediet ska ges en större tyngd och ett bredare erkännande som kommunikationsform. Men samtidigt förfasas man över att det i vissa fall är annonsörer som styr innehållet på, just det, exempelvis Blondinbella.se. Kom igen! Som om tidnings-, tv- och radioinnehåll inte till stor del byggde på marknadens önskemål. Jag förstår att irritationsmomentet kan ligga i att avsändaren är luddig, men så är det ju även i de andra kanalerna.

Det här är faktiskt lite kul, att annonspaket säljs till ett visst 18-års-kalas. Undrar om jag ska satsa på samma upplägg när jag fyller 25 i november?