Konsten att softa
Med jämna mellanrum grips jag tag av en nedslående känsla, en insikt i att den era som jag nu lever i präglas av en utslocknad glöd att förändra. Ett slags skam över att mina dagar inte fylls med något mer värdefullt än film- och tv-tittande samt annat smått och gott. Det hela är på sätt och vis paradoxalt, för ingen eller inget hindrar ju mig från ett engagemang i politik eller någon av otaliga intresseorganisationer. Men det är just här som jag inser att jag är ett barn av min tid, som inte bryr sig om annat än självförverkligande och komfort. Priset för det tycks vara ett ointresse för de större frågorna i livet. Men vem vet, kanske kommer jag en dag, med en till synes outtömlig glöd, att spetsa mitt intellekt till det yttersta för att uppnå tillfredsställelsen av att i alla fall ha försökt?
De här tankarna väcktes till liv när jag i går kväll såg en dokumentärfilm om Gonzo-journalistikens fader Hunter S Thompson. Jag tror på inget sätt att han var i närheten av en komplett förebild, men hans samhällsengagemang och 1960-talets hippie-San Francisco fick mig att påminnas om en ungdomsrörelse i ett helt annat sammanhang. En kontext där samhällsidéer som syftade till att förbättra existerade (visserligen sida vid sida med knarkflummet). Där hoppet hägrade vid horisonten och framtiden tycktes full av möjligheter till perfektion.
Kanske är det precis så som norrmannen Thomas Hylland Eriksen skriver i sin senaste bok, Jakten på lycka i överflödssamhället, som recenseras på kultursidorna i dagens DN. Själv tycker jag att det ligger något tankeväckande i det. Den första meningen är författarens egen, som fylls på med skribenten Malena Rydells komplettering och vidareutveckling av tesen.
"'Konsten är att hitta balansen mellan orealistiska ambitioner och den totala frånvaron av ambitioner.' Kanske hade filosofen och kulturteoretikern Slavoj Zizek därmed rätt när han hävdade att det perfekta samhället måste ha varit Tjeckoslovakien under Dubceks förhållandevis milda kommunism. Förtrycket var inte extremt, alla hade precis lagom frihet att sitta på kaféer och göra konst och fantisera om liberal demokrati i framtiden. De hade något att skylla på, och något att drömma om. Ett gemensamt framtidsprojekt."
De här tankarna väcktes till liv när jag i går kväll såg en dokumentärfilm om Gonzo-journalistikens fader Hunter S Thompson. Jag tror på inget sätt att han var i närheten av en komplett förebild, men hans samhällsengagemang och 1960-talets hippie-San Francisco fick mig att påminnas om en ungdomsrörelse i ett helt annat sammanhang. En kontext där samhällsidéer som syftade till att förbättra existerade (visserligen sida vid sida med knarkflummet). Där hoppet hägrade vid horisonten och framtiden tycktes full av möjligheter till perfektion.
Kanske är det precis så som norrmannen Thomas Hylland Eriksen skriver i sin senaste bok, Jakten på lycka i överflödssamhället, som recenseras på kultursidorna i dagens DN. Själv tycker jag att det ligger något tankeväckande i det. Den första meningen är författarens egen, som fylls på med skribenten Malena Rydells komplettering och vidareutveckling av tesen.
"'Konsten är att hitta balansen mellan orealistiska ambitioner och den totala frånvaron av ambitioner.' Kanske hade filosofen och kulturteoretikern Slavoj Zizek därmed rätt när han hävdade att det perfekta samhället måste ha varit Tjeckoslovakien under Dubceks förhållandevis milda kommunism. Förtrycket var inte extremt, alla hade precis lagom frihet att sitta på kaféer och göra konst och fantisera om liberal demokrati i framtiden. De hade något att skylla på, och något att drömma om. Ett gemensamt framtidsprojekt."
Kommentarer
Trackback
