METALIV

Det är sjukt, med ändå inte så överraskande, att Bert Karlssons stegvisa pudel från smårasse i Ny demokrati till utlämningspolitikens antagonist nummer ett har skett utan någon direkt större uppmärksamhet. Varför?

JO, HAN ÄR JU ALLTID SÅ HÄRLIGT UPPRIKTIG.

Nu tycks pianisten Karina Sarkisyan, som medverkade i tv-programmet Talang 2008 i våras, bli utvisad till Ryssland. Och Skara-kingen är förstås utom sig av indignation. I gårdagens Expressen säger han, med ett blödande hjärta, följande (läs hela artikeln här):

”’Talang’-jurymedlemmen Bert Karlsson blir upprörd.
– Nä? Det är så jävla typiskt Sverige. De skickar ut dem som behöver skydd. Det är så sjukt så det liknar ingenting, säger han.”

Annat var det i början av 90-talet, när ”Greven och betjänten” härjade som värst. Så här skriver Gellert Tamas i ett drygt fyra år gammalt kulturdebattinlägg i ovan nämnda Bonnier-blaska:

”Bert Karlsson använde samma vulgära språkbruk mot sina politiska motståndare. Han tvekade inte ens att ge sig på deras barn. En lämplig bestraffning för Bengt Westerbergs dotter vore att bli hiv-smittad: 'Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar' (Exp 16/8 -92). För sin egen dotter hade Folkledaren däremot helt andra planer; hon borde på alla sätt skyddas från alltför närgången kontakt med invandrare. På frågan hur Karlsson skulle reagera om hans dotter ville gifta sig med en muslim blev svaret: 'Jag skulle göra allt för att hindra det. Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går' (Exp 16/8 -92).”

Är det här verkligen helt okej? Tveksamt. Alla ska ha rätten att ändra sig, speciellt om det är till det bättre. Men kanske vore det på sin plats att skrota det reservationslösa kramandet av en expopulist och åtminstone ställa en endaste kritisk fråga? Ibland? Snälla?

Nyårsfirandet kan tyckas avlägset i högsommarvärmen, men har man har något extra fantastiskt att se fram emot så är drömmen om vintern inte alltför orimlig.

San Francisco, här kommer vi (jag och Michelle), i skarven mellan bästa '08 och 2009!



Och kanske blir det också ett kortare besök i LA. Hoppas, hoppas.
----------

Shit, vad Fleet Foxes-skivan är bra. Jag trodde faktiskt inte att genren lågmäld stämsångspop kunde fånga mig längre, men Seattle-skäggisarna har faktiskt lyckats med bedriften att bevisa raka motsatsen. Hatten av för det och hatten av för ett av årets absolut vassaste album.



Lite prettotöntigt är det i och för sig, att de har en tavla av Pieter Brueghel den äldre på omslaget. Jag älskar konstnären, och även konvolutmålningen för den delen, men tycker att hans konst känns aningen malplacerad i sammanhanget.

Att kvällspressens nyheter ska tas med en rejäl nypa salt är knappast någon omvälvande tanke. Och lite extra tydligt blir det när de två svenska skräpjättarna pumpar ut två olika budskap, från en och samma källa - under samma dag.

I måndagens Expressen valde man att satsa på en dragarartikel i nöjesdelen med följande rubrik:

"Ernst bets blodig - Krabban vägrade släppa: 'Gjorde fruktansvärt ont'"

I texten står bland annat:

"Då bet krabban till igen - ordentligt.
– Blod sprutade överallt och det gjorde fruktansvärt ont (...) Till slut var vi flera som fick hjälpas åt för att få loss den, säger Ernst Kirschsteiger."

"Och jag som alltid trott att det var en överdrift i Kalle Anka-mått hur ont det gör när krabbor biter. Men den här smärtan, den var oerhörd"

Aftonbladet valde en helt annan vinkel, men med ett lika ödesdigert tema, i sin bevakning av Sommar med Ernst:

"Här klamrar sig Ernst fast för livet - Ernst Kirchsteiger i sjödrama: Vi klarar inte det här"

Och ingressen lyder:

"Här klamrar han sig fast för livet. Båtfärden i 'Sommar med Ernst' var nära att sluta i katastrof.
– Jag var rädd, säger programledaren till Aftonbladet."

Det roliga var att jag själv såg programmet under kvällen, utan att se en endaste milimeter film som var i närheten av sann dramatik. Visst, Mys-örebroaren blev lätt klämd av en stackars krabba. Men mer än så var det faktiskt inte. Så säg, är det då inte härligt att konstatera att mina gamla kollegor på den stora kanalens propagandaministerium sköter sitt jobb och säljer in icke-historier till pressen?

Hajpen är berättigad! Batman är bifigur i sin egen film och Heath Ledger är troligtvis den bästa psykopatskurken någonsin! Och inledningsscenen kan vara en av de starkaste öppningar jag sett!

Dock är The Dark Knight självklart inte den rörliga bildens Magnum opus, utan kort och gott kanske den bästa seriealbumsfilmen ever. Gott så, det funkar ju!

Dock lite märkligt att Svenskan kunde ge betyget två av sex, något som Kjell Hägglund på tv-bloggen Weird Science tycker är signifikativt för svensk filmkritik (läs här). Det är alltid lika spännande/underhållande/tröttsamt att följa en diskussion om den subjektiva kultursmaken. Alla vet ju hur det ligger till, så det förvånar mig att en så respektingivande tyckare "rasar" i den här frågan. Kanske är det bara ett led i att fortsätta involvera sajten i de etablerade mediernas skyltfönster?

En fråga i marginalen: Läderlappens röst. Jonas kompis tyckte att det lät som om hjälten hade svalt en hel gurka, och det är en ganska träffsäker beskrivning. Fågel eller fisk? Jag är inte helt säker.

Nu ska jag samla mina intryck och lyssna klart på finstämda och mycket naturalisthärliga Seattlebandet Fleet Foxes debutalbum. Efter det: efterlängtad sömn för en ung man i behov av fysisk återhämtning.

Förut, när man var liten, var skäggväxt den ultimata förklädnaden för en bov på rymmen. Typ ett tomteskägg som kan fixeras med hjälp av en gummisnodd - som taget ur ett Kalle Anka- eller Lucky Luke-seriealbum, liksom.

Tveklöst den bästa maskeringen, om du frågar Martin, anno 1990.

När Harrison Ford några år senare gjorde en 360 graders vändning och rakade bort sitt ansiktsbarr i Jagad, ja då var det här med skäggmaskeringen taget till en helt ny nivå. Tänk, man kan ju ha skägg FÖRST och SEN smussla bort det när man är på rymmen.

Fiffigt, utbrister Martin, anno 1995.

Och nu, under 00-talets sista år. Ja herregud, då är det minsann dags för ökända diktatorer och nationalistpsykopater att använda sig av männens grottstadiumskydd mot kylan för att kamouflera massmord. Saddam satte trenden och Radovan var inte sen att haka på (ja, eller egentligen så var det ju två ickerelaterade fall).

2008 års Martin säger: skägg är coolt, men kanske inte i kombo med ett becksvart samvete.

9,5 - det är det snittbetyg som 91 097 Imdb-surfare valt att ge nya The Dark Knight. Nummer ett på världens största filmsajt, före Gudfadern och Nyckeln till frihet (!). Sjuukt är en underdrift i sammanhanget.

Alltså, jag vet ju att det är en av årets hajper, jämte There will be blood i vintras samt höstens Låt den rätte komma in och Tropic thunder (för mig personligen, för att förtydliga). Mycket kan gå snett, så som det ofta gör med hutlösa förväntningar. Men ändå. Jag hoppas och tror. Till och med Batman själv verkar ha berusats av alla superlativ och ryckts med och trott att hans närmaste familj är megalomana Gotham-skurkar. Se här för mer info.

Haha, märk väl att jag har börjat skriva som Ronnie Sandahl, med väldigt korta meningar, för att liksom understryka allvaret. Men det är okej, det är ju feber i luften. Så. det. så.

----------

Förresten! Det är så fantastiskt att åka tåg. Att enbart vara hänvisad till böcker, tidskrifter eller musik, utan att få för sig att göra något annat - det gillar jag. Under min sammanlagt tio timmar långa resa till och från Göteborg hann jag läsa ut underhållande, men storymässigt kanske lite väl tunna, seriealbumet Bite Club, som K fick i födelsedagsgåva av mig i början av året. Dessutom plöjde jag snabbt igenom en riktigt klassiker, Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald. Ojojoj, den var ju inte kanonmärkt utan anledning. Tänka sig att jag blev riktigt berörd. Bästa romanen jag läst på länge.

SÅ HÄR SER OMSLAGET TILL BITE CLUB UT. TUFFT!



FÖRSTA UPPLAGAN-OMSLAG TILL THE GREAT GATSBY, FRÅN 1925

Nyss hemkommen från en helg i Göteborg kan jag inte annat än känna en gränslös harmoni stråla genom kroppen. Det har varit fantastiskt värre att hänga med min käre vän Fobby Brown (aka DJ High Hat), som jag tyvärr träffar alldeles för sällan, lära känna alla hans snälla Västkustmates samt att njuta av livets goda, det vill säga alkohol, cigaretter och sjukt feta doser elektronisk kvalitetsmusik. Jag ser redan fram emot mitt nästa besök, förhoppningsvis till hösten.

Som vi alla vet blev vårens amerikanska tv-utbud minst sagt skralt. Men nu, med strejker och annat tjafs ur vägen, kan man verkligen se fram emot en höst- och vintersäsong med potentiellt många toppar. Dessa dramaproduktioner, och alltså inte reality eller andra genrer, peppar jag mest inför under de kommande månaderna (självklart är allt rangordnat, jag älskar ju statistik och struktur):

1. Dexter (säsong tre) - Herregud, kan man ens bräcka de två tidigare vändorna? Michael C Hall är väl en av USA:s absolut bästa tv-män och med en ny injektion i form av förre På spaning i New York-skådisen Jimmy Smits hoppas jag självklart på nya moraliska och thrillerkluriga höjder.

2. True Blood (säsong ett) - Det oredigerade pilotavsnittet som jag kollade på i går var omöjligt att se klart på, så ostrukturerat och billigt kändes det. Men hallå, Six feet under-skaparen Allan Balls nya serie, som dessutom handlar om vampyrer (vad annars?) i amerikanska södern kan ju egentligen inte vara annat än bra.

3. Flight of the Conchords (säsong två) - Jag, som har lite svårt för den skruvade indieestetiken trodde in i det sista att serien om de två charmiga nyzeeländarna inte skulle falla mig i smaken. Men ack så fel jag hade, tills jag slutligen insåg att Brets och Jermaines härliga hyllningar till musikhistorien samt de vardagliga fumligheterna i storstaden ju faktiskt var min kopp te.

4. Californication (säsong två) - David Duchovnys slackerkaraktär, försupne författaren Hank Moody, är papperet en rätt ordinär och gjord filur i fiktionens värld. Men någonstans mellan rolig dialog, en lagom distans till karikatyren och en strålande ex-Arkiv X:are uppstod något otroligt befriande under den första säsongen.

5. Generation Kill (säsong ett) - Amerikanska Irakdraman, som mest verkar vara gjorda i syfte att få USA:s lantisar att förstå det som vi alla vet sedan år tillbaka, är oftast övertydliga och baktunga. Men just den här HBO-miniproduktionen verkar ha det lilla extra, stillsamt mångtydiga. Och så ska ju också Skarsgård Jr tala en alldeles förträfflig amerikanska.

Efter senaste veckans kändisbonanza tänkte jag nu i stället berika bloggen med några bilder från helgen som gått. Och vilka härliga dagar sedan!

I fredags lyckades i stort sett hela min umgängeskrets sammanstråla, först på förfest i Bandhagen, sedan på en rätt schyst etnodansklubb på Södra teatern. Lördagen tillbringades med, i kronologisk ordning, K, pappa och hans fru, Micke och Thomas (låter som ett reality-tv-inredningsteam), på indieblödiga Debaser Slussen, samt K igen. Och i dag hängde jag och min alltid lika rappa kvinna ute på Söders gator och i sommarhärliga Vitabergsparken.

Lindsay Lohan är flata - hur häftigt är inte det? En härlig kickspark i skrevet på alla dreglande filmbossar och kåta tonårskillar. Och otippat är det också. Jag gillar't.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite fegt av de, rimligtvis många, artister som mörkar sin homosexualitet av rädsla för sabbad karriär. Har de ingen inre styrka, eller? I stället för egoistiskt cashtänkande borde "stjärnorna" inse vilken insats de skulle kunna göra som förebilder. Alla puckon som skiter i att lägga pengar på ens alster, bara för att man råkar gilla att ligga med någon av samma kön, kan man väl ändå strunta i.

Hittade förresten en bild som illustrerar svensk film rätt väl. Filmen heter föga överraskande Wallander - Afrikanen. Bortsett från det så otroligt krystat teatraliska är det också obehagligt med den till synes galne afrikanen (alltså inte hans hotfullhet utan den kolonialiserande schablonbilden). Och vadå afrikanen? Han kommer väl från något specifikt land på kontinenten?

Platt fall gånger tre.

Ju mer jag tänker på det, desto konstigare känns den rådande kändistrenden att kommunicera uppbrott och skilsmässor via pressmeddelanden. Praktiskt, ja. Men samtidigt så otroligt överdimensionerat. Visserligen handlar det allt som oftast om celebriteter som på så sätt slipper kommentera rykten till typ tjugotalet publikationer, var för sig. Men ändå får jag bara intrycket att man har kapitulerat inför skvallerkvarnens oförtrutna malande, liksom gett sig in på samma arena. Lite egenkärt är det också på sätt och vis.

Gamle schlagerräven Richard Herrey, för att ta ett exempel, verkar inte ha stenkoll på sin egen publicitetsräd. Han och hans partner har gått skilda vägar efter X års äktenskap (ärligt talat, vem bryr sig?). Så här säger han till Expressen den 11 juni:

"Varför skickar ni ut ett pressmeddelande?
- (Lång tystnad.) Det vet jag faktiskt inte vad ska svara på. Det var en bra fråga."

Kanske någon överbetald pr-konsult som behöver göra skäl för den hutlösa lönen?

YES! Nu är det klart: helgen om knappt två veckor bär det av till Göteborg för häng med astronaut-Flavio. Komponenter som rusdrycker, tobak, men också konst, film, litteratur och musik kommer att forma umgänget under dessa tre dagar, skulle jag tro. Dessutom har min käre vän precis kommit igång med en ny och häftig klubb, Vision Vision Warp Technician, så förutsättningarna för kvalitetstid är skenbart goda. Nu ska jag bara få tag på en satans SJ-biljett till överkomligt pris.

(Euforin bör ses i skenet av jag inte har semester alls i sommar och därför får något av en adrenalinchock, eller glädjefnatt, vid allt som markant skiljer sig från så kallad "vardagslunk").

Hur långt har inte fördumningsindustrin gått när amerikanska skvallerpublikationen In Touch listar "Hollywoods bästa bröst" (inte min formulering utan MSN:s eminenta nöjesredaktions)? Bara det faktum att utnämningen har skett på basis av bilder, som i bästa fall visar en skymt av eller låter en ana formerna av celebritetspattarna, är ju oseriöst nog. Jag menar, hur rättvis är omröstningen då, när man typ får se max 30 procent av bidragsobjekten? Men även idén i sig är så sjukt oseriös och rör sig nog i de absolut nedersta kretsarna av Dantes journalisthelvete.

Vem som vann? Jo, hon den där Jessica Simpson. Men ojoj, vilket/vilka vinnarbidrag sedan. Så här kommenterade förresten hennes nöjde manager, tillika pappa, den hedervärda förstaplatsen: "She's got double-Ds! You can't cover those suckers up."

"Fem år efter gymnasiet, en sekund före verkligheten. Vi som alltid har känt varandra står och väger på tröskeln till våra vuxna liv. David jobbar på bank. Jocke har två terminer kvar på läkarlinjen. Eskil går andra året på scenskolan. Jag är journalist och författare. Och det är först när vi träffas igen som tiden och förändringen känns. Som den övervägs. Vi har lämnat varandra och vi har lämnat oss själva, vi har lämnat Falköping, vi har blandat ut våra liv med nya färger och intryck. Och det är några dagar i ett förtält på västkusten som visar att man fortfarande ingår i varandras färgkombinationer. Vi gör vårt bästa. Vi dricker oss fulla på det hembryggda vinet och väger varandra som vatten i händerna, omdefinierar vår vänskap utifrån vilka vi en gång var och vilka vi sedan kommer att bli. Vi försöker förstå."

Stycket ovan är ett utdrag ur en krönika av Ronnie Sandahl, publicerad i Aftonbladet den 16 juni 2008. Men asså, vad är det för fel på killen? Har Falköpingssonen noll självinsikt, förstår han inte att det han spottar ur sig är patetiskt dravel?

Faktum är att jag läste texten samma dag som den fanns med i papperstidningen, svor lite och kände en krypande känsla av hat inom mig. Sedan trodde jag att saken var ur världen. Men icke. I stället har jag nu i några veckors tid gång på gång kommit att tänka på prettosmörjan till kolumn. Jag har sökt på nätet och bläddrat i gamla blaskor på jobbet, i jakt på "Jag är inte lyckligare men inte lika olycklig".

Och äntligen fann jag den, som synes. Min desperata uppmaning är: sprid ordet, berätta för minst tio vänner + dina föräldrar om att det inte är okej att författa patetiska Farväl Falkenberg-mutationer och komma undan med det. Eller som Jonas sa tidigare i dag: "Om detta må ni berätta".

Åh, detta lyckorus när posttalongen dimper ner i brevlådan och jag ser att skivor som inhandlats på nätet är i ankommande, redo att spelas i min gamla trotjänare, Technics-cd-spelaren som jag fick i 14-års-present. Fastän min ekonomi är i smärre obalans för tillfället, än mer efter det spontana jackköpet i Köpenhamn för någon vecka sedan, hade jag svårt att hålla tassarna borta från mitt lyckogenererande guilty pleasure. Genom att bränna pengar på www bekräftar jag liksom för mig själv att jag finns.

Och sen så lyckades jag ju också förhandla upp min lön i dag, så pengaresurser finns på sikt, så att säga. MEN SHIT, det krävdes såväl nerver som ballar av stål för att ta upp frågan med högsta hönset, tillika ansvariga utgivaren, på blaskan. Går icke att förneka.

Vad kom då med i det luggslitna kuvertet från Malmö och Cdon? Bra musik, är mitt simpla svar. I det här fallet i form av Booka Shades senaste, The Sun & The Neonlight, Tears for Fears klassiker The Hurting, som är en fantastiskt vemodig och bra skiva, Lil' Wayne och hans Tha Carter II samt Studios remixsamling Yearbook 2.

I går såg jag förresten The Mist, som jag verkligen måste rekommendera. Sjukt spännande, smart och obekväm film, baserad på en novell av en viss Stephen King.