METALIV

Okej, jag var väl inte asgrym bakom ratten. Det måste jag ju faktiskt medge. Men kanske kan det ändå bli något av det hela, förr eller senare. Inget kan bli värre än att vara så tekniskt usel som min far, som inte ens klarar av att ställa om sin mobilklocka till vinter- respektive sommartid. Eller få igång dvd-spelaren.

Jag som har lite dödsångest kan inte låta bli att tveka inför ett eventuellt inträde till bilismens mörka värld. Är det inte bättre att åka kommunalt och låta sig fraktas av ett fullblodspro? Hur mycket ökar risken för att jag inte kommer upp i medellivslängden för västerländska män, om jag nu tar körkort?

Play of the day: Pappas fru, tillika instruktör för dagen, föreslog att vi skulle köpa ett paket cigg när jag kände mig som mest i obalans, något som väl var i oseriösaste laget. Hon är ju gravid, liksom. Man kan väl kanske säga att hon tar saker med en östeuropeisk klackspark. Sagt och gjort, dock. Efter varsin Marlboro light-eldpinne köpte vi extra starka Fisherman's friends för att mörka förorenad andedräkt för den allsmäktige fadern.

Så otroligt typiskt av mig att behöva ställa in helgaktiviteter, bara för att jag typ är sängliggandes dagen efter rajraj. I dag skulle ju bilföraroskulden tas, illegalt dessutom - nu blir premiären i stället framflyttad till söndagen. Se så det kan gå, när Sjätte tunnan tycks ha blivit synonym med sommaren 2008.

Skulle ni råka befinna er i ett garage i Hallonbergen i morgon och se en grön liten bil, sicksacka sin väg genom miljonprojektets katakomber, vet ni i alla fall vem som sitter bakom ratten. Tänk, en lyckans dag kommer kanske även jag ha laglig rätt att köra omkring på vägarna. Men innan dess: blod, svett och salta tårar i rikliga mängder.

Fördelen med de omkullstöpta planerna är i alla fall att jag kan slökolla på en massa tv och film i dag. Just nu plöjer jag igenom alla avsnitten av Mia och Klara. Gulletussan kan ju vara en av de roligaste svenska karaktärerna någonsin. Och i kväll ska jag äntligen spana in Ben Afflecks Gone baby gone. Största filmpeppen annars, under dessa junidagar, är The Dark Knight. Trailern lovar mycket, men filmen har inte Sverigepremiär förrän den 25 juli.

Mot alla odds lyckades jag faktiskt med bedriften att närvara på årets Accelerator-festival, utan att egentligen ha varit där. Eller okej, sammanlagt två timmar, så lång blev sejouren den här gången. Men gratis är ju som bekant superbäst.

Michelle lyckades fixa in oss två i sista stund, något som jag bockar och bugar tusenfaldigt för. Efter någon öl och lite EM-fotboll på gamla Charlie's, som är lika alkismysigt som alltid, men numera kallar sig för något utländskt, tydligen är en "bar och restaurang" samt stolt visar upp typ nymålade väggar, gled vi in på Münchenbryggeriet för att kolla in vinterhajpen Hercules and Love Affair. Och New York-konstellationen lyckades faktiskt överraska mig positivt med sin jazzfunkhouse-disco och tuffa scenstil. Anförda av en graciös och Charlotte Perrelli-lik pushup-sångerska och med rytmen på rätt ställe gjorde de i alla fall min onsdagskväll.

Måste medge att det kändes lite tråkigt att missa finaste MGMT tidigare under aftonen. Men det får helt enkelt bli någon annan gång. Annars känns det inte som att något fantastiskt missades under de två dagarna. Eller? Popaganda i augusti får helt enkelt bli årets festivalsatsning. Då kommer för övrigt Herkules and Love Affair till stan igen. Soooft.

Jag vill passa på och hylla fotbolls-EM:et för den enande roll som tv-spektaklet tycks spela. Människor som vanligtvis inte vill kännas vid sportrelaterat resultatsnack diskuterar nu mer än gärna lagformationer och mittbackars aktuella dagsform med mig. Äntligen är vi alla som en enda stor familj. Det tackar jag för, med tre starka hej.

Mina måltips för mästerskapets tre sista matcher är som följer:

Semifinaler
Tyskland-Turkiet 3-1
Spanien-Ryssland 2-1 (efter förlängning)

Final
Tyskland-Spanien 1-0 (målet inprickat av Torsten Frings)

Ja, precis. Nog blir det germanerna som återigen står högst upp på prispallen. Guldfest för Merkel, Ballack och de där exilpolackerna, med andra ord.

I söndags lyssnade jag på midsommardagens, tillika årets första, Sommar i P1 med lingvistiske lustigkurren Fredrik Lindström som värd. Programmet var som förväntat vasst, med en mängd intressanta tankar kring det svenska språket och kynnet. Men egentligen var det inte mycket som skilde radiosändningen från Värsta språket eller senaste, i Kunskapskanalen visade, Vad är en människa? Det var väl kanske också där en känsla av omättnad infann sig. Lyssnaren fick inte fick någon mer personlig relation till mediepersonligheten Lindström. Den förre Hassan-medlemmen satsade helt enkelt på det säkra kortet, som framgångsrik folkbildare av klassiskt snitt. Inget fel i det, men kanske lite väl förutsägbart.

Det är som bekant knepigt att ta ett steg tillbaka och övergripande blicka ut över samtiden för att plocka ut representanter för en viss era. Men är inte ovan nämnde Fredrik Lindström just en sådan person, när det kommer till 00-talets Sverige? Alltså en fullfjädrad representant för vår tid, om säg ett eller två decennier? Och vilka fler individer skulle kunna tänkas platsa på den här snuttifierade listan, likt 90-talets tvättäkta offentlighetssymboler Lisa Ekdahl, Loket och Tuva Novotny? Säkert Zlatan. Men sen då? Bröderna Schulman? Ebba von Sydow? Anders Lundin?

Eller kommer de alla vara bortglömda och i stället omsprungna av Ronnie Sandahl, Carl Reinholdzon Belfrage och Linda Bengtzing? Hemska tanke.

Ojoj, jag blir så snurrig av alla frågor. Och inga rätt eller fel, inte heller några glasklara och tydliga svar. Nu har jag garanterat funderat nog för i dag.

Midsommarhelgen har varit toppen, med förhållandevis låg promillehalt, men höga mätsiffror på socialiseringsskalan. K slog på stort i fredags med en trevlig fest utanför huset i Saltsjöqvarn. Knytiskalaset resulterade i soft umgänge, god mat och lagom nedkylda Pripps Blå-burkar samt smuttande på smarriga polackvodkan Zubrowka. Dessutom kom en jetlagad och krasslig Michelle, nästan direkt från Arlanda och New York, förbi. För mig innebar det, rent konkret, gåvor i form av några amerikanska tidskrifter och en kompis med galna berättelser från det stora äpplet. Naaajz.

I går åts resterna från midsommaraftonen upp till brunch och middag. Sedan spelade jag och K Mario Kart och Zelda, kollade på de härliga ryssarnas framfart i EM och avrundade kvällen med tankeväckande dokumentären Alice och jag.

Alltså, det är sjukt, men jag har blivit helt besatt av Tha Carter III-skivan. Känns lite som när man är nykär och skakar av fumlig upphetsning (och då menar jag inte bara den sexuella läsningen av ordet) och ohämmad glädje. Pulsen är oregelbunden och jag ryser, liksom.

Efter allt om och men, storslagna planer i sista stund och smärtsamt noggranna ekonomiska kalkyler, bangade jag till slut Jay-Z-spelningen. Solotittande lockade inte heller så värst mycket.

I stället hängde jag hemma hos min far och hans fru, fick min efterlängtade flaska polsk bisonvodka, Zubrowka, och kollade på en väldigt bra jazzkonsert på dvd (äkta pappagrej!). Leszek Mozdzer är en av mitt hemlands mest kända improvisationspianister och spelar ofta i en trio tillsammans med svenske kontrabasisten, och alltså inte UD-utmobbade politikern, Lars Danielsson samt slagspelaren Zohar Fresco. Deras skiva The Time kan jag verkligen varmt rekommendera för den moderne jazzlyssnaren.

Något som är kul med den här Mozdzer är hans softa öststatsintellektuella look. Tjocka reklamarbågar på glasögonen, svart sinnpaj och Beckham-frissa anno 2005. Inte snyggt, men jag gillar't ändå.

Härom dagen köpte jag Lil' Waynes senaste skiva, Tha Carter III, och jäklar, den är ju faktiskt riktigt bra. Jag gillar att det lilla New Orleans-trollet har valt att köra lite mer nedtonat den här gången, med en hel del r'n'b och småjazziga experiment i produktionen. Avslutande och nästan tio minuter långa Dontgetit bygger på en mästerlig sampling av Nina Simones Don't let me be misunderstood. Och Lollipop är ju så klart en av årets absolut vassaste singlar. Digfi har publicerat en informativ, och extremt lång, artikel om Weezy. Läsvärd för den som undrar hur "the best rapper alive" blev till.

Jag har förresten tänkt lite på det här med unken tv-reklam under sommarmånaderna. Inte för att de korta annonsfilmerna brukar vara särskilt smarta och roliga normalt sett, men juni, juli och augusti har en tendens att leverera osedvanligt svennekorkad sörja. Det är som om alla spärrar brister och alla psykgalningar ges fritt utrymme mellan de stora kanalernas repriser i tablån. På något vänster förväntas vi alla vara komplett hjärndöda nu, men hallå, tänk på oss som inte har någon semester och måste jobba på sommaren. Vår IQ är ju relativt konstant.

Absolut värst just nu är den här efterblivne snubben i Bauhaus-reklamen. Han är vidrig och får rasismen att gro inom mig. Åh, åk hem till Tyskland, för fan (företaget, men skådespelaren får gärna också landsförvisas). Även Lidl-filmen, den där överklassfamiljen firar midsommar på en skärgårdsbrygga, ger mig grav ångest. Noll poäng i schlagern och nu det här - är det tysk hämnd i görningen?

Lördagen och söndagen i den danska huvudstaden bjöd kanske inte på lika många spektakulära inslag som fredagens festorgie. Men faktum kvarstår: mitt, Jonas och Elias häng var, när allt nu summeras, extremt trevligt och soft.

LÖRDAG:
Ett halvstort antal barer, med skiftande rökrestriktioner (yes!), kaféer, matställen och klädaffärer betades av innan det blev läggdags på mysiga vandrarhemmet Sleep in heaven. Innan lördagen tagit klivet över till vilodagen kunde jag också konstatera att min ansträngda ekonomi hade kapats och utsatts för ett kostsamt jackköp. Ja, av mig själv alltså.

SÖNDAG:
Utcheckning klockan 10.00 innebar att rätt många timmar kunde tillbringas i Köpenhamn innan flyget hem på kvällen. Mina vänner gick på den makabra Bodies-utställningen. Själv satte jag mig på Strøget och läste mina svenska dagstidningar från i fredags i solskenet. Sedan åkte Elias hem och jag och Jonas gick till det ökända erotikmuseet, för att fördriva de sista stunderna söder om Öresund.

Nyss hemkommen från Köpenhamn kan jag inte annat än konstatera att Aller-festen var bland det sjukaste någonsin. PÅ RIKTIGT. En gigantisk mässlokal, 1700 medarbetare från hela Norden, serveringspersonal, utklädd till clowner, orcher och freaks, samt gratis mat och alkohol under hela kvällen. Ja, galet är bara förnamnet. Om jag nu skulle jämföra spektaklet med en film skulle det tveklöst bli klassikern Brakfesten.

Bilderna nedan är blott axplock. Eftersom jag inte vågade ta med mig kameran, utan fotade med mobilen, är kvaliteten inte helt hundraprocentig. I morgon lägger jag upp picz från lördagen och söndagen (arty stadsvyer och snapshots från erotikmuseet utlovas).

De senaste dagarna har varit späckade, därför har jag inte heller hunnit med några nya blogginlägg. Sjukt vad sommaren aktiverar en som social varelse.

I går betades Sex and the City-filmen av. Vet inte riktigt vad jag hade trott på förhand, men jag mindes faktiskt inte tv-serien som så här risig. Skämten var riktigt plumpa, shoppinghetsen värre än någonsin innan och brudhysterin i biosalongen – ja, ofattbar. Sent omsider måste jag dock inflika att filmen repade sig något, så sammantaget var den inte usel, utan bara tunn.

Onsdagskvällen tillbringades på nya stamhaket, Sjätte tunnan i Gamla stan. Kvällen var lugn, men ett krus mjöd och en Paulaner-öl hanns i alla fall med innan den tidiga hemfärden.

Det tar emot att hålla på länka till sånt här, lite narcissistiskt i överkant liksom. Men det är faktiskt ett rätt roligt klipp. Kolla in reportaget från släppet av årets sommarpratare, cirka 22 minuter in i Rapport-sändningen.

NU: laddar inför Köpenhamnsorgier och ”jobbar”. Och, tänka sig, kanske kommer det till och med upp bilder från helgen i den danska huvudstaden, i början av nästa vecka.

Inte ett moln på himlen. Solen skiner över Sollidenscenen på Gröna Lund, samtidigt som den stora klungan människor socialiserar och genererar ett myller av röster. Under loppet av drygt två timmar görs här, på denna sommar-Sveriges folkhemsmittpunkt, otaliga intervjuer.

Lite vid sidan av står en gänglig ung man och väntar på att återuppta ett avbrutet snabbsamtal med den finska sångstjärnan. Men hon vägrar. Frågarna är inte spännande nog och framhäver inte hennes personlighet. De är för "vetenskapliga". Skam den som ger sig, är ett motto som kan komma att bli användbart denna dag.

Klockan närmar sig halv tre och snart finns ingen kvar på det tidigare så välfyllda träpodiet. Men tänk, slutligen finns där tid att slutföra det sammanlagt fem minuter långa samtalet. En seger för förnuftet och den objektiva journalistiken. Varken mer eller mindre. Victory.

Herrejävlar, serieromanen Black hole är ju så sjukt bra och snygg. Och så läste jag precis på nätet att Charles Burns Twin Peaks-osande sci-fi-mardröm ska filmatiseras med David Fincher vid rodret. 2010 kommer förhoppningsvis Hollywoods bearbetning upp på biograferna. Kan bli bra - regissörens senaste verk, Zodiac, var i mitt tycke en av 2007 års allra största filmhöjdpunkter.

Har förresten hittat ännu en till, vass rappare från den ruffiga amerikanska södern. Lil Boosie är faktiskt grym och värd att spana in, så det så.

Nu laddar jag inför EM-matchen mellan Tyskland och min blodsnation Polen. Som vanligt blir det väl pinsamt att se de underlägsna korvätarna försvara sig frenetiskt mot Klose, Podolski och de andra desertörerna. Men jag kan i alla fall trösta mig med att jag leder Drömelvan-ligan efter gårdagens två första duster (alltså inte den med ALLA deltagare, utan den interna kompisvarianten med sju lag).

Fotbolls-EM är igång, halleluja. Äntligen kan jag kolla på osunda mängder idrott under de kommande veckorna. Och så kan jag ju också fylla mitt kunskapsförråd med än mer skräpvetande - för övrigt ett digert arbete som inleddes för cirka 15 år sedan med någon jävla turnering, och sedan bara har rullat på med Championship Manager och morgontidningarnas uppkåtande resultatbörser. Ibland hatar jag mig själv för att jag kan namnen på alla engelska fotbollslags arenor, samt deras publikkapacitet. Men annat, som dödsviktiga MKV-teorier, har givetvis försvunnit för evigt ur mitt medvetande (snälla, säg att McQuails masskommunikationsteorier finns kvar där någonstans). Nåväl, sådan är väl min eländiga lott. Jag är en sportfåne i prettoskrud, punkt slut.

Traditionsenligt har jag med ett lag i Aftonbladets tävling Drömelvan. Det började illa i första matchen med en skadad Frei, men när Pepe, som ju är back och därmed alstrar feta poäng vid mål, gjorde 1-0 till Portugal, kände jag att fan, kanske blir det här ett EM att minnas för FC Marcio.

Här kommer förresten en just nu-lista, 2008-06-08, strax efter midnatt.

Musik: Midnight Juggernauts - Dystopia.
Läsning: Charles Burns - Black hole.
Kläder: Phelix-shortsen (bara, det är ju så varmt!) som jag lånade av pappa för flera år sedan. Urtvättat blåa.

Le voilà, god natt och sov gott. I morgon ska det tydligen vara 30 grader varmt. Pax vobiscum.

En av fördelarna med att ha en påslagen tv intill sig under hela arbetsdagen är att man får se program som man vanligtvis missar. Ja okej, Sky News, fem timmar i sträck, är väl kanske inte något alternativ som jag ens vill veta existerar, men det finns ju faktiskt andra tablåinslag av mer hysteriskt usel art.

Under våren har TV4 visat ett av mina absoluta favoritprogram, gamequizen Stegvis med Ola Lustig. Den första berättigade frågan är väl vem som ens är så undersysselsatt samt beredd att betala 9,90 för ett samtal till en telefonsluss som artigt tackar för ditt samtal och uppmuntrar till nya försök. Jo, självklart min favvosamhällsgrupp nummer ett, pensionärer. Haha, om ni kära läsare bara visste hur många senila virrigpannor som har nått hela vägen fram och sedan svarat fel på första frågan. HUNDRATALS. Och programledarens tröstande ord, "Men Gun-Britt, du var ju superduktig. Usch, vilka svåra frågor vi hade i dag. Du ska inte klandra dig själv. Puss och kram och hälsa Arne och hela Skillingaryd." Vad ska man säga? Vad kan man säga? En sak är säker: jag hoppas ju verkligen på en fortsättning i höst.

Vidare måste jag konstatera att TV4:s tioslot är ett riktigt guldkorn för alla älskare av skadligt dålig tv. Efter ovan nämnda Stegvis säsongsfarväl har kanalen nämligen börjat visa repriser av en av Sveriges sämsta serier någonsin, Skilda världar. Få ord kan egentligen beskriva de undermåliga skådespelarinsatserna, och introvinjetten, som hoppar mellan karaktärpresentationer och märkliga klipp där någon bland annat spelar trummor i en dimmig miljö och blandar om oljefärg på en paljett, är bara för mycket. Måste ses om av dem som enligt psykologens direktiv har förträngt.

Fan, nu fick jag lite huvudbry. Jag som hade tänkt köpa biljett till Accelerator-festivalen på Münchenbryggeriet den 24-25 juni. Men efter att ha lyssnat igenom en del av artisterna, som i mångt och mycket var okända på förhand, är jag inte lika peppad. Tycker att det mesta låter som genomsnittlig tråkindie. Inget nytt under solen, om man säger så. Eller har jag missat något?

2005 var senaste gången jag besökte på den ambulerande storstadsfestivalen. Då såg jag bland annat Stars, som ju är riktigt vassa, men också CocoRosie, ett mullrande Sonic Youth (rundgång + saxofon under de avslutande 20 minuterna) och Colleen. Är de 700 sek, i inträde, väl investerade pengar i år?

Nu ska jag kolla vidare på American Idol, talangsåpan med fyra månaders skandalös fördröjning i de svenska sändningarna. Och jag vet ju redan också vem som har tagit hem spelet i år. Men vad kan man göra när man älskar ett program? Efter det tar jag mig an nyinförskaffade Simons 120 dagar av Simon Gärdenfors. Lite mascarponeglass på det, tror jag bestämt. Mums, javisst.

OCH: i går var jag på dop samt efterföljande mottagning i Värmdö. Sommaridyll, var min enda och direkta tanke. Och sicket gulligt barn också. Sally - du och min lillebrorsa, när du typ är 20?