METALIV

Mat-Tina vann Let's Dance! Måste väl betraktas som rättvist, speciellt med tanke på att hon har varit något av en solklar favorit under nästan hela säsongen. Men jag fattade ändå oväntat mycket tycke för speedwaykungen Tony på slutet. Det skulle utan tvivel ha varit någon typ av kupp ifall han hade kammat hem titeln - och sådana kan man som bekant ALDRIG få för mycket av (kupper alltså). Intressant med årets final var, i mitt tycke i alla fall, de båda proffsdansarnas sjukligt enerverande hurtighet och spexande. Blä, sådana där äckligt inställsamma typer framför kameran.

K köpte ett Nintendo Wii i dag och är redan i full gång med att spela sitt gamla favvospel Zelda. Det är så häftiga kontroller till den här spelkonsolen. En helt banbrytande teknologi, liksom. Framtiden är här.

Nu tar jag mig en redig klunk till av Viking Line-ölen och somnar väl troligtvis in alldeles strax. Inte av berusning, utan främst av trötthet, kanske jag ska understryka. I morgon är det innebandymatch och middag hos MIchelle, med vin till (sic!), som gäller. Allt det ser jag väldigt mycket fram emot.

Jag älskar känslan av att hinna med alla de saker som jag vill göra på min fritid, i stället för att slentrianmässigt åka hem efter jobbet. I kväll lyckades jag verkligen med det. Yes, 1-0, Martin-slappheten.

Först återupptog jag simningen, motionerade runt i bassängen vid Medis tillsammans med ett halvt dussin pensionärer. Köpte nya proffsiga badshorts för nästan 300 kronor (typisk strax-efter-25 i månaden-hybris). Kändes lyxigt och gott för självkänslan. Sedan mötte jag Maria och Micke och vi traskade i enad tropp till Nada. Blev ett mycket trevligt häng, vill jag påstå. T-bane-hemfärden ägnades åt att lyssna på Purple Citys The Purple Album, en skiva som hela tiden växer. Något otippat eftersom den egentligen är lite för hård för min smak.

Tidigare i dag bjöds det på prinsesstårta på jobbet, förresten. Påsknumret sålde bra och bossarna bjöd in till fest i vardagen. Självklart fanns jag och min mobbekamera med på plats för att bevaka evenemanget.

Gud, jag har fått nys om världens bästa underhållningsserie; Who Wants to Be a Superhero? Som vanligt när det finns någon slags koppling till serietidningsvärlden är det den alltid så oöverträfflige Jonas som står för tipset. Måste ses av alla som gillar reality och superhjältekult. Det är kort och gott en tv-show där olika deltagare har skapat sina egna superhjältefigurer, med skiftande krafter och imageinriktningar. En efter en blir de utröstade av den stränge, men ack så rättvise bossen och uppdragsgivaren, legendaren Stan Lee (mannen bakom bland annat Spindelmannen, Fantastic Four, Hulken och X-Men). Första säsongens favoriter är för min del, efter blott två avverkade episoder, moraliska förebilden Fat Momma (även tjocka mammor i lägre medelåldern kan vara inspirerande), med donuts hängandes runt midjan, och hyperviga Monkey Woman, som har ett apläte som sitt främsta signum. Jag ser med omåttlig glädje fram emot de fyra resterande avsnitten, och den andra säsongen, där bland annat en judisk superhjälte ska finnas med i startfältet. Tydligen kastar han davidsstjärnor på sina motståndare.

Nytt inslag i bloggen - bilder!

Då var det alltså frossarpåsk igen. Underbart det här att trycka i sig osunda mängder polska specialiteter och känna att man bygger upp ett buklager som håller i åtminstone någon vecka. Ta lite påskmust på det och lyckan är total.

Sitter och slösurfar hemma hos min mor. Hon och resterande familjemedlemmar är på någon typ av mässa i den katolska kyrkan, men det är ju självklart inget som intresserar en hedning som jag. Kul att vara lite för mig själv i min sista boning innan uppbrottet på senhösten 2003. Alltsedan dess har jag kört solo, i Aspudden, Montparnasse och Bromma. Tänk, jag har varit vuxen i fyra och ett halvt år nu.

Jag har förresten lärt mig ett nytt ord av min far: troglodit. Har försökt att kolla upp den exakta betydelsen på internet, dock utan resultat. Enligt patriarken, som använde det nedlåtande när kan talade om en person han skymfat, är innebörden "mer primitiv än en grottmänniska". Shit, det är ju en sån hardcoresmädelse. Den ska jag försöka börja köra framöver. 

Långfredag, årets i särklass tråkigaste dag. Åtminstone förr i tiden. Jag minns fortfarande med fasa hur min mor, under en period av sökande efter meningen med livet och en plötsligt fundamentalistisk religiositet, förbjöd mig att göra något som helst roligt under den här helgdagen. Fjunig pojkspoling som jag då var, kunde jag ju absolut inte komma på något annat kul att göra än att lyssna på Metallica och spela Championship Manager på datorn. I stället blev jag hänvisad till att lyssna på klassisk musik - det var liksom lugnt och värdigt Jesu lidande. Haha, och i dag när jag sitter framför datorn lyssnar jag på ryske tonsättaren Rachmaninov, vars musik ju ändå måste betraktas som så kallat klassisk. Cirkeln är sluten och jag har väl typ blivit en kopia av mina polska skapare. Fast å andra sidan förbjuder jag ingen att lyssna på hårdrock (utan att för den skull heller direkt uppmuntra till det).

Hela den här påsksnön är ju rätt absurd. Känns snarare som julafton. Det förvirrande intrycket förstärks bara av att jag fortfarande känner mig sjuk, fast på ett lite odefinierbart sätt. Jag har ingen aptit och mär hela tiden lite småilla, fast är långtifrån nära att kasta upp magens innehåll. Sjuk, fast ändå inte. Dessutom känner jag mig lite matt och känner av en smygande ångest sedan några dagar tillbaka.

I går lyckades jag i alla fall ta mig till Operan för att kolla på Verdis Falstaff, med Loa Falkman i titelrollen. Sällskapet var mycket trevligt, K (nej, inte huvudpersonen i Processen) och hennes två amerikanska vänner stod för det sociala alibit. Jag går uppriktigt sagt aldrig på opera, men tyckte till min glädje att det var en rätt spännande upplevelse. Det är nog inget som jag kommer att återupprepa extremt frekvent, men gärna som en omväxlande finkulturupplevelse vid enstaka tillfällen.

Okidoki, det var allt för nu. Jag önskar alla mina nära och kära en riktigt Glad Påsk som bjuder på välfyllda godisägg. Puss och kram.

Usch, nu har jag gått och blivit sjuk. Visserligen inte så fatalt som det kändes i går kväll när jag låg nerbäddad i sängen med feberfrossa, men ändå. Det är typiskt det där, att man ibland, under hektiska jobbperioder, önskar att man var krasslig och kunde softa hemma framför tv:n, läsa lite och göra allt det man inte hinner med vanligtvis. Som om det vore någon typ av semester, liksom. Men sen inser man att det ju är i det marknadsekonomiska ekorrhjulet som man hör hemma. Man vill vara frisk som en nötkärna och knega frenetiskt.

Eftersom jag inte blev fullt så dålig som befarat har jag i alla fall kollat klart på första säsongen av det fula maktspelets Rhode Island i Showtime-serien (har visats i SVT under vintern) Brotherhood. Omdömet? Bra, men ändå med en liten, liten besvikelse någonstans i periferin. Jag är duktig på att hajpa saker och ting, och trodde väl kanske att serien skulle vara något vassare - men misstänker också att jag kan ha missat en del livsviktiga nyanser på den amerikanska dvd-utgåvan, som saknar textning. Normalt sätt brukar jag inte ha några större problem med förståelsen av tv- och filmengelskan. Den här gången tror jag dock att de ruffiga irländskättade gangstersnubbarnas slang och det politiska rävspelets förfinade vokabulär kan ha bräckt mig. Hur som helst: sevärd tv-version av Clint Eastwoods Mystic River. Inte rakt av, men i samma anda, alltså.

Nu tänkte jag ta mig en titt på vad SVT har knåpat ihop, i sin ambition att göra Twin Peaks i svensk bygdmiljö: Häxdansen. Förhoppningsvis är jag pigg nog att sedan kunna träffa K och hennes amerikanska vänner, eller åtminstone på Operan i morgon, som planerat. Jag har ju faktisk en öronmärkt Falstaff-biljett väntandes på mig.

Jag är hel, men något sargad - så kan min nuvarande fysiska status sammanfattas, utan några mer djupgående medicinska förklaringar. Det blev, som planerat, en utflykt till Physique i Uppsala i går. Förfesten hemma hos göteborgarens, vi kan kalla honom för F, vapendragare Erik var mycket trevlig och innefattade bland annat en mycket välsmakande musselsoppa. Dessutom hann jag få en snabb glimt av Christer Sjögrens hyllning till det enade Europa och den påföljande, rafflande upplösningen i tävlingen. Därefter tog jag och mitt sällskap en taxi till Kalmar nation, där alkohol till studentpriser och svängig dansmusik stod på schemat fram till fyra på morgonen. Som vanligt fick jag sedan en okontrollerbar lust att sova i min egen säng efter festnatten och letade halvt i blindo efter Swebus-busshållplatsen, irrandes omkring på Uppsalas folktomma gator. Till slut, efter en del strapatser, hittade jag upphämtningsplatsen och kunde klockan 05.53 påbörja min resa tillbaka till huvudstaden. Halv åtta var jag äntligen i säng i min lummiga Bromma-kvart. Så skönt, för både kropp och själ.

I dag har jag, av förståeliga skäl, sovit länge. Schemat har varit så där lagom söndagslugnt, med tidningsläsande (både DN och SvD), telefonbabblande och tv-tittande på Brotherhood. Nyinköpta Erykah Badu-skivan har fått agera soundtrack till hemmahänget. Länge leve ledigheten och det faktum att kommande arbetsvecka kommer att vara blott tre dagar lång. YES!

Äntligen fredag! Och nej, det här är ingen hyllning till Hey Baberiba-gängets sömniga humorprogram från 2007, utan ett spontant glädjetjut från en simpel knegare. Sitter just nu framför datorn, drickandes påskmust, och väntar på min svala kvinna. Tillsammans ska vi kolla på Let's dance och sedan, förhoppningsvis, filmen som jag skrev om i går.

I eftermiddags shoppade jag lite medieprodukter och fick en mindre kick av pengaflödet (jag kanske älskar att äga?). På Pet Sounds inhandlades två cd-skivor och en dvd: Junior Boys nya remixskiva Body Language Six, som efter en och en halv genomlyssning verkar riktigt vass, Erykah Badus Worldwide Underground och Billy Wilder-klassikern Sunset Boulevard. Lustigt nog var den sistnämnda filmen en av de titlar som min chef lyfte fram, i ett samtal om personliga favoritrullar, tidigare under dagen. Ett mindre kap att jag hittade den för 99 kronor, känner jag.

Apropå jobbet, har jag gått omkring med ett mindre leende på läpparna i dag efter ett möte där jag fick igenom min första omslagsrubrik någonsin. Av sekretesskäl kan jag dock bara avslöja att ordet "kupp" finns med i meningen. Sug på den, kanske är delanledningen till mitt goda humör att ett av populärpressens roligaste/mest nötta ord ens kom över mina läppar.

Då var det dags igen. Ännu en ny blogg och friska förhoppningar om en långvarig följeslagare i vardagen. Två tidigare försök har visserligen fallit väl ut, men förtvinat hyfsat snabbt, i takt med vikande motivation. Den här gången hoppas jag på en lite längre vistelse på webben.

Här är en kortare presentation av mina tidigare bloggar, som ett slags mjukstart och service för förståelse av den här sajten. Känner man inte till sin cyberhistoria, kan man inte uttolka nuets frukter, menar jag.

- Lite littelär, litelittelar.blogg.se.
(14 januari - 2 augusti 2006).
Hur ska man bäst beskriva den här kvasiintellektuella smörjan? Tanken med bloggen var att snickra ihop korta inlägg med en hög halt av akademiskt dammiga ord och allmänt snåriga meningar. Ofta fanns inte ens något klart budskap bakom texterna, bara det överordnade målet att få en ren poetisk melodi och klang i potemkinkulisserna.

- Myspace-bloggen, blog.myspace.com/index.cfm?fuseaction=blog.ListAll&friendID=72221173.
( 4 september 2006 - 2 maj 2007).
Alkoholimpregnerad antites till föregående internetdagbok. Här författade jag, självklart med en del förskönande och avpersonifierande omskrivningar, en regelrätt dagbok över en hektisk period i mitt liv. Singelliv, en hel del diverse stimuli, Stockholms filmfestival, mötet med Kvinnan och Let's dance-rapportering är några av nyckelorden.

Nu ser jag att uppradningen nästan ser ut som dödsrunorna i valfri morgontidning, men vafan. JAG BJUDER PÅ DET. Nu hoppas vi på att jag hör av mig inom kort. Datorledes så klart.