METALIV

Ibland måste man faktiskt få slå på den som redan ligger ner. Det bör absolut inte sättas i system, men som undantag kan det, vid rätt tillfälle, vara hysteriskt underhållande.

Min käre vän Jonas sitter inte sällan på riktiga www-guldkorn. Den här sidan tipsade han mig om häromdagen, och det är något som är bland det konstigaste jag sett på länge. Faktum är att jag fortfarande inte ens är säker på att det rör sig om ett enda stort skämt. Fast troligtvis inte.

Kort och gott så rör det sig om "Svenska delfin-i-människokropp-förbundet". Layouten är risig värre, men det är främst textinnehållet som får en att häpna. Organisationens ordförande skriver i sitt anförande:

"I denna skrift fanns ett tvåsidigt uppslag om något så vackert som delfiner. Jag blev kär på direkten. Inte metaforiskt utan bokstavligt talat. Jag drömde om den delfinhona jag sett, i flera veckor. När alla tjejer och killar började intressera sig för varandra och fråga chans, tillbringade jag min tid på djurparken, och tittade drömskt på delfinerna, som rumlade runt av livsglädje.

Åren har gått sedan dess, och jag har blivit äldre och visare. Jag har förstått att denna kamp, kampen för personers rätt att byta art, måste föras ute bland allmännheten, bland er som läser detta. Och jag är inte ensam. Vi är ett flertal som inte känner oss som andra, och nu vill vi manifestera vårt budskap.

Är det en rättighet att få byta kön så är det också en rättighet att få byta art. Om jag vill operera in en fena av konstruerad av brosket från delar som ändå bara är ett motstånd i vattnet, samt hud från min baksida (om detta är möjligt), ja då ska jag få göra det."

Dessa människor vill bland annat:

"- Möjlighet för DHB:are att erkännas juridiskt som delfiner
- En frizon för DHB:are, helst i varmare klimat i ett örike, finansierat av den svenska staten
- Att delfiner ges s.k. mänskliga rättigheter
- Att vid efterföljning av artbytet behålla vårdnaden om våra mänskliga barn
- Eko-lokalisering ska bli erkänt som ett världsspråk
- Redan idag ge möjlighet åt DHB:are att med hormoniell behandling och plastikkirurgi förändra sina kroppar så att de blir mer lika andra delfiners
- Möjlighet att ingå artneutrala äktenskap med delfiner"

Fast å andra sidan, vem är jag att döma? Man vill ju inte gärna ses som reaktionär om typ hundra år: "Kolla in den här bloggen. Föraktet för DHB:are är skrämmande. Han är ju inte homofob eller rashatare, men långt ifrån tolerant i sina inskränkta åsikter", kanske någon jävel konstaterar om tre generationer.

Flygbolaget Sterling har gått i konkurs och en mängd resenärer har drabbats hårt. Så även personalen i det danska företaget förstås. Och ibland går det undan – det är väl så det ska vara i det hypersnabba teknologisamhället.

Min chef Leif gjorde en print screen på Expressen.se tidigare i morse, när pr-maskineri mötte bister verklighet på en och samma webbsida.

Hur mycket får och bör man, enligt sunt förnuft, blotta sina nära och kära på www? Eftersom mina två lillebröder inte är större än en Skogaholmslimpa respektive en mindre vägkon har jag mitt på det torra till dags dato. Att min far sedan inte heller kan mer än att sätta på och stänga av en dator försvårar inte heller direkt mitt fräcka förhållningssätt till denna integritetsfråga. Och mor, ja hon förlåter mig säkert, så som bara en mor kan. Men jag antar väl att det hela slutar med att jag blir stämd på gamla dagar och dör i rännstenen, märkt av pengaskulder och skam över min ungdoms (?) iver att locka läsare till bloggen.

Men vafan, den dagen, den sorgen, som jag brukar säga. Här är några nytagna bilder på den rebelliske minstingen Fille. Två frågor dock: 1. Varför ser han, på en och samma gång, nyfödd och gammal som gatan ut? 2. Tycks han inte ha något, eh, asiatiska ansiktsdrag? Skumt.

Jag blir så trött på dessa samtidstrender. Vampyrfrossan som sköljer över Sverige och stora delar av den populärkulturellt intresserade västvärlden är en av dem. Den tredje statsmaktens megafoner förmedlar hetsigt en abstrakt konstruktion som bara finns i redaktörernas kontextkåta huvuden. Jag ifrågasätter inte på något sätt sanningshalten i att något under perioder är mer eller mindre frekvent förekommande i det offentliga bruset. Det jag ogillar är det kvicka teoretiserandet och ”förklarandet”.

 

I mina ögon rör det sig sällan om någon djupare mening bakom eller reflektion av samhället i botten. I stället handlar det om medieformens grundläggande behov av att kategorisera och foga in lösryckta fenomen in i fack. Visst, just nu tycks det råda osedvanligt goda tider för älskare av fiktionens blodsugare. Men att koppla det till mer abstrakta strömningar, den så kallade ”tidsandan”, blir ofta bara för mycket för mig. Alltså, kom igen, vill man hitta täckning för ens teser är det vanligtvis ingen större konst att någonstans, på ett nog så perifert hörn, hitta ett samband. Och tro mig, jag vet ett och annat om den saken eftersom jag jobbar på en kommersiell tidning som lever högt på att dramatisera och dra saker till sin spets.

 

Så nästa gång du hör eller läser något om att fascinationen för våra vänner blodsugarna kan ses som en längtan efter verklighetsflykt, i tider av ekonomisk oro, eller metafor för den moderna människans besatthet av vikt, hälsa och kropp kan det vara värt att ifrågasätta kvacksalvarnas lustspel.

Tidigare i dag släpptes Stockholms filmfestivals programtidning. Eftersom biofesten ligger mig väldigt varmt om hjärtat, bland annat efter ihärdigt jobbande 2006, passade jag självklart på att skriva några korttexter samt två artiklar till publikationen.

Det är alltid roligt att bli publicerad och att få se mängder av gratisfilm. Dessutom har jag fått en tjock bunt fribiljetter för besväret, så mitt och Git Scheynius förhållande kan säkert komma att få en fortsättning. Hallå, hon älskar ju film precis som jag.

För att fylla ut bloggen med material lägger jag nedan upp mina två artiklar. Båda skrevs med väldigt kort varsel, kvällen innan deadline. Därför var möjligheten till mer ingående research och spännande infallsvinklar inte helt optimal.

"Jakten på den försvunna Osama

WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN? är Morgan Spurlocks jakt på världens mest efterspanade man. På vägen får han insikter i stormaktspolitiken och finner kärleken till sitt ofödda barn.

Dokumentärfilmaren Morgan Spurlock räds inte de stora ämnesvalen. Senast han var aktuell, 2004, nominerades SUPER SIZE ME till en Oscar. Nu är mannen med den karaktäristiska mustaschen tillbaka på nytt. Den här gången ligger jakten på världens mest efterspanade man, Osama Bin Laden, i fokus.

Precis som senast sätter regissören sig själv framför kameralinsen. Hans mål är att, samtidigt som den ökände terroristen eftersöks i Pakistan och Afghanistan, ge en förklaring till konflikterna i Mellanöstern och kriget mot al-Qaida. På sin väg träffar Spurlock en mängd människor som delar med sig av sin syn på stormaktspolitiken. Den publikfriande humorn och det breda tilltalet från debutfilmen är i högsta grad närvarande även här.

Det spektakulära till trots är WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN? i grund och botten en blottläggande dokumentär om den paranoida värld vi lever i. Men den låter också tittaren ana ett avlägset ljus i mörkertunneln. Spurlock fick under arbetets gång det glädjande beskedet om att han skulle bli pappa för första gången. Och frågan han ställer sig är allmänmänsklig: 'Vad är det för verklighet som mitt barn föds in i?'."

"Allt om W. Bush

Efter åtta år i Vita huset närmar George W. Bushs tid vid makten sitt slut. Trefaldigt Oscarbelönade Oliver Stones kontroversiella och satiriska dramabiografi W. sätter storstilat punkt för en era som har älskats av politiska komiker.

Det politiska skämtandet har varit en del av George W. Bush vardag under tiden i Vita huset. Många minns exempelvis Will Ferrells och John Stewarts långlivade sketchimitationer av Texasrangern. Men när en tungviktare som den trefaldigt Oscarbelönade Oliver Stone gav sig in i leken, med ett offentliggörande av W.-planerna, stegrades genast insatserna. Faktum är att inget av de stora inhemska filmbolagen ville ge sig på ett så omstritt projekt som att göra en film om ett alltjämt sittande amerikanskt statsöverhuvud.

Till skillnad från Oliver Stones tidigare presidentfilmer JFK och NIXON innehåller W. mer biografiska inslag, som också varvas med humor. Regissören har själv sagt att han vill uppnå ett resultat som liknar ett annat minst sagt omdebatterat personporträtt, Stephen Frears THE QUEEN."

Här kommer de, de första bilderna på min nykläckte lillebror! Filip heter han och är drygt ett dygn gammal vid fototillfället.

Notera de häftiga vantarna som ska förhindra rivsår i ansiktet.

Livets mirakel, det är precis vad det är!

Söndag och jag känner mig egentligen inte särskilt utvilad. I fredags var jag ute en sväng, på bekante Emil Klangs släppfest för modekortfilmen Disappearing. Efter det tillbringades ytterligare några nattimmar på Marie Laveau, i sällskap av mina kära vänner.

Men, och här kommer det viktiga: i dag, klockan 13.50 närmare bestämt, blev jag supersen storebror på nytt! Pappas fru Iwona födde sitt första barn, lille Filip. Det är så himla häftigt och kul! I morgon efter jobbet åker jag genast till Karolinska för att hälsa på och personligen välkomna gossebarnet till jordelivet. Dock tror jag att jag ännu väntar ett tag med att berätta om sorger och glädjestunder, toppar och dalar och allt det där andra som hör den mänskliga existensen till.

----------

Som morot för den som tycker att jag varit något seg med uppdateringar och spännande inlägg på sistone, vill jag stolt meddela att jag inom kort kommer att lägga upp en liten deckarnovell som jag själv har skrivit. När, undrar ni kanske? Har karln hoppat på det där förhatliga svenska kriminalundret? Är det det där Jens Lapidus-komplexet som spökar igen?

Nej då, sommaren 1996, tolv år gammal, slängde jag ihop en liten berättelse. Den är starkt influerad av Agatha Christie, ja ett stilmässigt plagiat, kort och gott. Håll i hatten när den väl finns till allmän beskådan.

Haha, det var inte lite cyniskt att årets Project Runway-vinnare kammade hem spelet, till viss del för att hon använde sig av miljömässigt hållbart material i sin kollektion. Att förstapriset sedan bland annat bestod av en sprillans ny bil, som dessutom, säkert påtvingat, marknadsfördes med segraren ostigt sittandes bakom ratten med ett påklistrat leende, ja det var faktiskt lite smaklöst.

Apropå det här med tvivelaktig mediemoral: I det senaste numret av shoppingmagasinet Chic bjuder tidningsmakarna ett härligt självmål. Generellt sett tycker jag väl att den relativt nya Aller-satsningen är onödig. Alltså seriöst, hur många fler publikationer av det här slaget behövs egentligen?

Hur som helst. Chic har av någon anledning alltid med något slags alibireportage, kanske i syfte att uppväga det i övrigt överväldigande hedonistiska innehållet. I nummer 9/2008 är det i form av artikeln "Föräldrar står på gatan och säljer sina barn". Det är en tårdrypande skildring av prostitutionen i Tjeckien, där många barn och kvinnor tycks fara illa. Och det är hemskt, verkligen. Men bara några uppslag längre in i tidningen, under vinjetten "Chic resa", återfinns texten "Go east – lyxspa i Baltikum". Alltså, jag känner mycket väl till Europas geografi och vet såklart att Baltstaterna ligger på avstånd från den Centraleuropeiska minijätten. Men ändå, eller är det bara jag som tycker att det ger upphov till märkliga vibbar? Kunde man inte ha väntat någon månad med en av artiklarna?

Jag tror för övrigt att Chic ofta har sina banners under bloggens översta inlägg *fnittrar*.

Det är så spännande, för när som helst, kan vara i detta nu eller om max en vecka, kommer jag att få ytterligare ett syson. Jag, som fram till 18 års ålder var ett bortskämt ensambarn, fick först min älskade lillebror Cesar (han och jag har samma mor) 2002 och inväntar nu Filip, en liten skojare som pappas fru Iwona har burit runt på i över nio månaders tid.

Tänk, när jag är gammal gubbe kommer dessa ungtuppar kunna serva mig 24-7! Värsta dealen, det bockar och bugar jag för ödmjukt, med vigören alltjämt i behåll.

Länge leve den nya generationen och länge leve den mänskliga fortplantningsförmågan (inte alltid, men nu i alla fall).

Det är trist när ens värsta farhågor besannas. Som jag fruktade är den nya Dexter-säsongen, två avsnitt in i handlingen, en rejäl besvikelse. Varför försöker man ens bräcka de två tidigare omgångarna, som dramaturgiskt sett var så otroligt starka, med ytterligare tolv avsnitt?

En spänningsserie som Dexter lever i hög grad på smarthet och överraskning. Visst, det estetiska uttrycket och de moraliska dimensionerna är också centrala. Men först och främst handlar Showtime-följetongen om tvära kast och hög puls (förenklat sett).

Jag ska väl ännu inte döma ut hela år tre, men än så länge känns Dexter som en karikatyr på tidigare episoder. Och det är dessutom inget toppbetyg, när en serie blir alltför medveten om sitt uttryck och sedan mekaniskt spottar upp överbearbetade klyschor som tittarna tros förvänta sig.  

----------

När jag ändå är inne på tv, vill jag bara dela med mig av irrationen över att i stort sett alla program som tar sig an mer komplexa ämnen, vare sig det handlar om typ humaniora eller naturvetenskap, måste paketeras i ytlig lättsamhet.

Senast ut är Hype i SVT2, som jag visserligen inte trodde skulle vara ett nytt Kobra. Egentligen är det inget större fel på programmet och utifrån tablåbeskrivningen stämmer även dess form och innehåll överens med det som visas i rutan. Det som irriterar är snarare strategin att ständigt snuttifiera och plocka bort alla former av djup. Samma sak tycks också ha drabbat historiesatsningen 123 saker. Där ska tittarna matas med fakta in absurdum, dock utan något som helst sammanhang. Men det är väl kanske å andra sidan helt i linje med samhället i stort: Varför förstå processer när man i stället bara behöver droppa lite årtal och namn?

Carin Ståhlberg skrev för övrigt en DN-krönika om detta häromdagen.

Som den smygfotograf jag är förevigade jag självklart gårdagens personalfest med min mobilkamera. Det blev en galen kväll, som egentligen inleddes redan runt klockan tre på kontoret med grekisk plockmat och sedan fortsatte med kladdkakstävling, rikliga mängder alkohol och vidare festande med mina kära kollegor, långt in på natten mot lördagen.

Shit, min dag har verkligen bestått av mildare bakfyllehuvudvärk och en massa film- och tv-tittande (utöver jobbet då förstås). Inte så mycket mer alls faktiskt.

Efter lunch gick jag och två av mina kollegor och kollade på en förhandsvisning av Der Baader Meinhof Komplex, en av de senaste få årens mest omtalade tyska produktioner. Som vanligt, när det kommer till politiska och 1900-tals-historiska filmer från Europas befolkningsrikaste land, var resultatet imponerande. Utan att blanda in alltför mycket sentimentalitet tycks tyskarna ha en talang för skildringar av sin samtid och det förflutna. Dock saknades kanske något, främst i berättarflytet, och dramat blev till slut en snygg och proffsig redogörelse, i avsaknad av ytterligare lager. Jag håller fortfarande tungviktare som De andras liv, Undergången – Hitler och Tredje rikets fall och den personliga favoriten De feta åren är förbi som snäppet vassare.

Klockan sex gick jag sedan på nästa bioseans, denna gång med italienska Gomorra på screeningschemat. Som de flesta säkert redan vet baseras filmen på Roberto Savianos storsäljande bok med samma titel. Det är en tät inblick i ett Neapel som styrs av den organiserade brottsligheten, långt ifrån det sedvanligt gemytliga myspys som Italien ofta förknippas med på vita duken. Filmatiseringen följer hur som helst fem olika människoöden (som inte korsas, tack gode gud för det), med olika kopplingar till maffian. Det är nästan dokumentärt och våldet känns inte överanvänt, något som gör maktstrukturerna än mer skrämmande och verklighetstrogna. Samhället som visas upp är laglöst och fast i klorna på kriminaliteten. Jag var inledningsvis skeptisk, mest för att jag inte kom in i handlingen, men förstod vartefter att Gomorra är en klart sevärd film, som ett slags socialrealistiskt Sopranos.

Slutligen vill jag bara kort nämna att jag också har hunnit med att kolla på den femte säsongens näst sista Project Runway-episod. Det var verkligen ett toppenavsnitt som fick mig att återfå tron på årets designers, som stundtals tycks kapabla att komma upp i den förra omgångens finalkvartett-klass (eller trio, beroende på hur man ser på det). Stor bonus var förstås 2008:s finaste tv-ögonblick, när Tim Gunn, med darr på rösten och tårar i ögonen, förklarade hur stolt han var över sina adepter. Till och med cyniska jag fick en märkbar klump i svalget.   

Så fel det kan bli ibland. Kanal 5 kände sig, av fullt förståeliga skäl, tvungna att lyfta ett hemma hos-reportage ur ett avsnitt av Ann Söderlunds serie Världens härligaste män. Anledningen? Besöket gjordes hos den artist som misstänks för hustrumisshandel.

Programledaren säger själv till dagens Aftonbladet:
"– Just den här intervjun blev jättebra och han bjöd verkligen på sig själv, säger hon."

Ingen är skyldig förrän lagens uttolkare kommit med sin slutgiltiga dom. Men just i det här fallet tycks tyvärr mycket peka på att musikern, som Citys Annah Björk slarvigt kallat för hiphopare och som i våras ledde ett rosat musikreseprogram i SVT, kan vara en bov av den obehagligare sorten. Inte så härlig kanske.

Med höstvädret kommer också de negativa tankebanorna. Ibland undrar jag om jag inte lever med en något skev självbild. Jag ser ju mig själv som konstant positiv, men glömmer samtidigt bort de stunder då allt inte känns odelat uppåt.

Så på sätt och vis är det skönt med en ny jobbvecka, för då får man ju möjlighet att fördjupa sig i den kraftigt uppdiktade medie- och kändisvärlden. Vad ska ljugas ihop den här gången liksom?

Ofta undrar jag hur alla dessa offentliga personer som jag och mina kollegor intervjuar ens accepterar att ställa upp på samtal där privatlivet luftas. De vet ju också att vad de än säger så kommer vinkeln att bestämmas av journalisten, inte sällan med hjälp av simpel klippa och klistra-teknik. Det där draget att till vilket pris som helst vilja ha ansiktet på löpsedlarna är inte fullt så smickrande. Men det är en miljardindustri vi talar om och alla vill väl ha en del av kakan samt odödligheten i något gammalt tidningsarkiv.

Nyss hemkommen från fredagens middag och rödvinsdrickande med far och hans fru, förmiddagens innebandymatch (tredje raka 3-6 förlusten!) och barnpassande på Moderna-restaurangen, känner jag bara för att softa i min trygga boning i kväll.

Dipset rullar på i cd-spelaren och snart ska jag ta igen lite tidningsläsande samt plöja igenom senaste numret av Språktidningen. Och om några timmar, klockan 20.00 närmare bestämt, är det dags för seriestart för Stjärnor på is! Haha, jag älskar den typen av sunkiga program, med ett gäng dalande kändisar som desperat ser sin chans att bli respekterade på nytt – det tragiska och patetiska är helt klart en underhållning som heter duga. Självklart håller jag tummarna för att produktionen håller Let's dance-klass. 

Här är några bilder från träffen med lillebror och mor på Skeppsholmen.

Åh, i dag är jag så sjukt trött. Var ute en sväng i går kväll, därav den totala kraftlösheten.

Först var det släppfest för nya Pittstim-boken, sedan vidare öldrickande och socialiserande på Söder, innan en taxi tog mig och Michelle till Berns och en fest till T.I.:s ära. Mycket trevligt, mycket trevligt!

Hur som helst vill jag verkligen rekommendera filmen Entre les murs, eller The Class, som den heter på engelska. Det är årets vinnare på Cannes-festivalen och en överraskande tät skildring av en högstadieklass i Paris ytterområden, som följs under ett års tid (det är fiktion, ingen dokumentär alltså). Allt är uteslutet filmat i klassrummet och i andra skolutrymmen. I stället för att på något sätt försöka leda in publiken på subjektiva spår återger den rätt och slätt vardagen och de interaktioner som sker mellan franskläraren François och de pluggtrötta tonåringarna. Ingen perfekt, men alla tycks, som i verkliga livet, på gott och ont färgade av miljö och uppväxtkontext.

En kuriosagrej är att författaren till den bok som dramat baseras på även spelar huvudrollen. François Bégaudeau är hans namn (mannen på bilden nedan). Non Stop Entertainment har för övrigt köpt distributionsrätten i Sverige och filmen lär gå upp på biograferna i vårt avlånga land innan årets slut, alternativt i början av 2009.