METALIV

Jag blir så trött på dessa samtidstrender. Vampyrfrossan som sköljer över Sverige och stora delar av den populärkulturellt intresserade västvärlden är en av dem. Den tredje statsmaktens megafoner förmedlar hetsigt en abstrakt konstruktion som bara finns i redaktörernas kontextkåta huvuden. Jag ifrågasätter inte på något sätt sanningshalten i att något under perioder är mer eller mindre frekvent förekommande i det offentliga bruset. Det jag ogillar är det kvicka teoretiserandet och ”förklarandet”.

I mina ögon rör det sig sällan om någon djupare mening bakom eller reflektion av samhället i botten. I stället handlar det om medieformens grundläggande behov av att kategorisera och foga in lösryckta fenomen in i fack. Visst, just nu tycks det råda osedvanligt goda tider för älskare av fiktionens blodsugare. Men att koppla det till mer abstrakta strömningar, den så kallade ”tidsandan”, blir ofta bara för mycket för mig. Alltså, kom igen, vill man hitta täckning för ens teser är det vanligtvis ingen större konst att någonstans, på ett nog så perifert hörn, hitta ett samband. Och tro mig, jag vet ett och annat om den saken eftersom jag jobbar på en kommersiell tidning som lever högt på att dramatisera och dra saker till sin spets.

Så nästa gång du hör eller läser något om att fascinationen för våra vänner blodsugarna kan ses som en längtan efter verklighetsflykt, i tider av ekonomisk oro, eller metafor för den moderna människans besatthet av vikt, hälsa och kropp kan det vara värt att ifrågasätta kvacksalvarnas lustspel.