Megalomani deluxe
Herregud, vad söndagens urpremiär av Söndagsparty med Filip och Fredrik var oacceptabelt dålig.
Jag måste medge att mitt intresse var lågt på förhand, om inte obefintligt, men när efterhandsrapporterna sakteligen börjande sippra in kunde jag inte annat än surfa in på Kanal 5:s hemsida för att strömma programmet – en packad och "nyknullad" Marilyn Manson, en marginaliserad Jonas Gardell talandes knacklig skolengelska samt två överspeedade programledare lät alltför lockande för att vända dövörat till.
Vad som överraskade var att sändningen var bland det sämsta jag sett i svensk tv-väg på länge. Att Filip och Fredrik kan vara pinsamma är ju ingen nyhet. Det är ju det som gör dem stundals hysteriskt roliga. Men att deras eget program hade kunnat platsa bland de ökända 100 höjdarna, nej det trodde jag faktiskt inte. De oblyga och helt distanslösa hyllningarna till New York och USA, det smågrabbiga flamsandet, de totalt urtråkiga sketcherna, försöket att leka Letterman eller Leno – allt var bara så fruktansvärt fel.
Några frågor som spontant poppar upp i mitt huvud är: Hur försvarbart är det att flyga över gäster och programmedarbetare fram och tillbaka över Atlanten i tider av miljömedvetenhet? Hur lyckades programmet få en totalt ointresserad Marilyn Manson att ställa upp (sjukt stort gage?)? Hur kan man bjuda in Jonas Gardell och sedan skita blankt i hans medverkan och enbart styra in samtalet på rockstjärnan i logen? Bör man inte kräva något bättre engelska av två programledare som för samtal på amerikansk mark?
Och om Howlin' Pelles framträdande nu var delvis ironiskt så kan man ju fråga sig hur fräscht det greppet känns.
Jag måste medge att mitt intresse var lågt på förhand, om inte obefintligt, men när efterhandsrapporterna sakteligen börjande sippra in kunde jag inte annat än surfa in på Kanal 5:s hemsida för att strömma programmet – en packad och "nyknullad" Marilyn Manson, en marginaliserad Jonas Gardell talandes knacklig skolengelska samt två överspeedade programledare lät alltför lockande för att vända dövörat till.
Vad som överraskade var att sändningen var bland det sämsta jag sett i svensk tv-väg på länge. Att Filip och Fredrik kan vara pinsamma är ju ingen nyhet. Det är ju det som gör dem stundals hysteriskt roliga. Men att deras eget program hade kunnat platsa bland de ökända 100 höjdarna, nej det trodde jag faktiskt inte. De oblyga och helt distanslösa hyllningarna till New York och USA, det smågrabbiga flamsandet, de totalt urtråkiga sketcherna, försöket att leka Letterman eller Leno – allt var bara så fruktansvärt fel.
Några frågor som spontant poppar upp i mitt huvud är: Hur försvarbart är det att flyga över gäster och programmedarbetare fram och tillbaka över Atlanten i tider av miljömedvetenhet? Hur lyckades programmet få en totalt ointresserad Marilyn Manson att ställa upp (sjukt stort gage?)? Hur kan man bjuda in Jonas Gardell och sedan skita blankt i hans medverkan och enbart styra in samtalet på rockstjärnan i logen? Bör man inte kräva något bättre engelska av två programledare som för samtal på amerikansk mark?
Och om Howlin' Pelles framträdande nu var delvis ironiskt så kan man ju fråga sig hur fräscht det greppet känns.
Kommentarer
Trackback
