Han ba' river av ett riff
Åh nej, nu har det hänt igen! En hiphopartist har gett sig in på den dödsdömda rockbanan. Och den här gången är det inte heller vem som helst, utan allas vår dreadsälskling Lil Wayne. Sicken soppa.
Micke var hygglig nog att skicka över en länk till en sida där en del nytt Weezy-material är upplagt. Den enda hittills bekräftade låten från ett album som sägs komma den 6 april är Prom Queen. Och hur ska det här egentligen bäst sammanfattas? Jo, på följande sätt: Autotune, HÅRDROCKSRIFF [sic!] och collegerockvibbar = knappast okej.
Fredrik Strage skrev en krönika i DN den 21 november förra året om rapparna och deras tvivelaktiga smak när det kommer till samarbeten med vita musiker. Kanske har han en poäng i texten.
"Eftersom de flesta amerikanska rappare anser att vita musiker inte kan vara det minsta coola ignorerar de liknande kriterier när de lyssnar på rock. I den genren letar rapparna bara efter skickliga musiker och trallvänliga melodier. Därför har indie- och alternativrock låg status i hiphopkretsar medan torrbollar som Coldplay, Phil Collins och U2 omfamnas."
Men, för att komma tillbaka till det nya Lil Wayne-materialet. Allt är inte pest och pina. Det här rätt bra skit, Troublemaker som är producerad tillsammans med Young Money. Imponerande att en stor del av den löpande band-komponerade hiphopen signerad den lille New Orleans-magikern slår det mesta inom genren.
Micke var hygglig nog att skicka över en länk till en sida där en del nytt Weezy-material är upplagt. Den enda hittills bekräftade låten från ett album som sägs komma den 6 april är Prom Queen. Och hur ska det här egentligen bäst sammanfattas? Jo, på följande sätt: Autotune, HÅRDROCKSRIFF [sic!] och collegerockvibbar = knappast okej.
Fredrik Strage skrev en krönika i DN den 21 november förra året om rapparna och deras tvivelaktiga smak när det kommer till samarbeten med vita musiker. Kanske har han en poäng i texten.
"Eftersom de flesta amerikanska rappare anser att vita musiker inte kan vara det minsta coola ignorerar de liknande kriterier när de lyssnar på rock. I den genren letar rapparna bara efter skickliga musiker och trallvänliga melodier. Därför har indie- och alternativrock låg status i hiphopkretsar medan torrbollar som Coldplay, Phil Collins och U2 omfamnas."
Men, för att komma tillbaka till det nya Lil Wayne-materialet. Allt är inte pest och pina. Det här rätt bra skit, Troublemaker som är producerad tillsammans med Young Money. Imponerande att en stor del av den löpande band-komponerade hiphopen signerad den lille New Orleans-magikern slår det mesta inom genren.
Vinter som vinter
Helgen, som snart är ett minne blott, har varit en sannerligen stillsam historia. I lördags gick jag på en mycket trevlig långpromenad i stadsdelen Capitol Hill, som helt oplanerat utmynnade i att jag hamnade strax ovanför I-5-motorvägen och fick en vacker utsikt över de centrala delarna av Seattle. Senare på kvällen gick jag på bio med Kajsa och Christoffer och såg Underworld: Rise of the Lycans, en våldsam serietidningssaga om en medeltida kamp mellan vampyrer och varulvar. Bra? Nja, jag ger den en tvåa i betyg. Men som lördagsunderhållning höll den måttet.
Ja, just det! Höll på att glömma bort berätta att samma filmtrio närvarade på ett skräpfilmsmaraton på en lokal bar i Ballard, förra söndagen. Det var mestadels toppen. Spana in dessa ingredienser: Combat Shock (sjukt dålig och sjukt bra, på en och samma gång), Star Crash (med en tvålfager och ung David Hasselhoff i skådespelarensemblen) och Dog Soldiers (rätt välgjord, på RIKTIGT) samt öl och hamburgare med pommes frites till. Nästa omgång är först om cirka en månad, men gissa om jag återkommer då.
Redo att göra Seattle!
Jänkarna bygger på trots recessionen.
Jimi Hendrix, en av stadens största kändisar genom tiderna, river av ett
solo på gatan i Capitol Hill.
En kyrka med ett väldigt sympatiskt budskap!
Backarna i Seattle känns stundtals minst lika branta som San Franciscos
mer kända berg och dal-banor.
Omränat till celcius innebär det här omkring 4 grader. Typ inte så varmt
ändå.
Obama-effekten är här! Amerikanerna får numera ta del av
sjukvårssystemet även på lördagarna!
Ja, just det! Höll på att glömma bort berätta att samma filmtrio närvarade på ett skräpfilmsmaraton på en lokal bar i Ballard, förra söndagen. Det var mestadels toppen. Spana in dessa ingredienser: Combat Shock (sjukt dålig och sjukt bra, på en och samma gång), Star Crash (med en tvålfager och ung David Hasselhoff i skådespelarensemblen) och Dog Soldiers (rätt välgjord, på RIKTIGT) samt öl och hamburgare med pommes frites till. Nästa omgång är först om cirka en månad, men gissa om jag återkommer då.
Redo att göra Seattle!
Jänkarna bygger på trots recessionen.
Jimi Hendrix, en av stadens största kändisar genom tiderna, river av ett
solo på gatan i Capitol Hill.
En kyrka med ett väldigt sympatiskt budskap!
Backarna i Seattle känns stundtals minst lika branta som San Franciscos
mer kända berg och dal-banor.
Omränat till celcius innebär det här omkring 4 grader. Typ inte så varmt
ändå.
Obama-effekten är här! Amerikanerna får numera ta del av
sjukvårssystemet även på lördagarna!
Suddgummi och tvål, släng er i väggen
Ända sedan barnsben/fumlig mellanstadieålder har jag varit dödligt fascinerad av amerikansk proffsidrott. NHL-hockeyn har självklart varit nummer ett, ett intresse som grundlades med hjälp av hockeybilder och suddiga videoband med veckans "best of"-klipp i bästa kompisens källare i Hässelby. Senare hade jag även en NBA-basket-period. Den var knappast lika dominerande, men ändå stor nog för att jag omkring 1995 kunde alla ligalag och namnen på toppspelarna utantill. Allt det här har kontinuerligt mättats av under årens gång, men någonstans inom mig finns den storögda pojkhänförelsen ändå kvar.
Vart vill jag då komma det här blödiga rabblandet? Jo, jag vill nämligen tatuera mig här på plats i USA. Bland de första tankarna som dök upp i mitt huvud, för några få månader sedan, fanns djurmotiv, med främst maritimt tema. En svärdfisk har länge varit det hetaste spåret. Men nu börjar helt plötsligt nya idéer poppa upp. Kanske borde jag satsa på något mer lättsamt och inte så symboliskt? Just nu är jag extremt peppad på att fixa baseballaget Seattle Mariners logga. Det skulle bli ett minne från min vistelse i staden, utan att för den skull behöva bära på någon vidare dold betydelse. Och så skulle säcken knytas ihop, med sportintresset. Vad tror ni, mina läsare?
(Det är självklart bara bokstaven S, med tillhörande detaljer och utan den svarta bakgrunden, som gäller).
Vart vill jag då komma det här blödiga rabblandet? Jo, jag vill nämligen tatuera mig här på plats i USA. Bland de första tankarna som dök upp i mitt huvud, för några få månader sedan, fanns djurmotiv, med främst maritimt tema. En svärdfisk har länge varit det hetaste spåret. Men nu börjar helt plötsligt nya idéer poppa upp. Kanske borde jag satsa på något mer lättsamt och inte så symboliskt? Just nu är jag extremt peppad på att fixa baseballaget Seattle Mariners logga. Det skulle bli ett minne från min vistelse i staden, utan att för den skull behöva bära på någon vidare dold betydelse. Och så skulle säcken knytas ihop, med sportintresset. Vad tror ni, mina läsare?
(Det är självklart bara bokstaven S, med tillhörande detaljer och utan den svarta bakgrunden, som gäller).
Lite gott och lite blandat
Det här blir ett inlägg med bilder, tagna med både kamera och mobil, som jag tagit vandrandes omkring på Seattles gator. Inget spex, inga igenkännbara nunor (jo, två i och för sig) och definitivt ingen fotokonst. Bara några hus och bilar liksom. Varför komplicera saker och ting?
Downtown.
Downtown.
Utsikt från Downtown ut över Puget Sound.
Gamla Paramount-biografen i Downtown.
Amerikansk fotbolls-laget Seattle Seahawks stadion, Seahawks Stadium,
med Seattle Mariners hemmaarena Safeco Field i bakgrunden.
Ett svart litet hus i utkanterna av Downtown och närheten av
idrottsarenorna.
Den så kallade "The Ave", huvudstråk i U District.
På en biograf på samma gata spelas Låt den rätte komma in.
Huvudcampuset i U District.
Sol över campusområdet.
I Fremont där jag bor finns en staty av Lenin, ursprungligen i slovakisk
ägo, som donerades till staden efter kommunismens sammanbrott.
Fremont.
En sån där spontan bild. Observera att jag inte vet var den gröna pricken i
min vänstra näsborre kommer ifrån!
Så fokuserad! Det kallar jag för mönsterstudent (väntandes på bussen till
universitetet).
Downtown.
Downtown.
Utsikt från Downtown ut över Puget Sound.
Gamla Paramount-biografen i Downtown.
Amerikansk fotbolls-laget Seattle Seahawks stadion, Seahawks Stadium,
med Seattle Mariners hemmaarena Safeco Field i bakgrunden.
Ett svart litet hus i utkanterna av Downtown och närheten av
idrottsarenorna.
Den så kallade "The Ave", huvudstråk i U District.
På en biograf på samma gata spelas Låt den rätte komma in.
Huvudcampuset i U District.
Sol över campusområdet.
I Fremont där jag bor finns en staty av Lenin, ursprungligen i slovakisk
ägo, som donerades till staden efter kommunismens sammanbrott.
Fremont.
En sån där spontan bild. Observera att jag inte vet var den gröna pricken i
min vänstra näsborre kommer ifrån!
Så fokuserad! Det kallar jag för mönsterstudent (väntandes på bussen till
universitetet).
"Welcome to Hollywood"
American Idol är igång igen! Fantastiskt. Jag älskar allt med det här programmet; kitschen, den superproffsiga produktionen samt alla oslipade sångtalanger.
Fatta maxfaktorn när snyftinslag om en blind kille, som senare visar sig vara värsta stjärnan, ackompanjeras av Coldplay. Eller som förra året, då en tonårig hemlös charmsnubbe följdes under sin uppgång och ett efterföljande fall. Enligt alla rimliga smaklagar borde allt det här vara vedervärdigt, men jag älskar’t. Det är den amerikanska drömmen förpackad i rekordbra tv.
Till årets säsong, den åttonde i ordningen, har juryn förstärkts med ett nytt, namnkunnigt ansikte. Kara DiGuardi är välrenommerad musikproducent som hamnar någonstans emellan Simon och Paula i sin framtoning. Det ska bli spännande att följa utvecklingen av gruppdynamiken i smakrådet. Än så länge, efter två sedda avsnitt, funkar det finfint.
Så, vem blir årets flickfavorit och vem blir outsidern (alltid lika roligt när de ”alternativa” rockarna hamnar i den sistnämnda kategorin, fastän typ hälften av alla high school-kids i USA har emolugg)? Och vilka stjärnor kommer att förära oss med gästinhopp som sångcoacher under vårens gång? Åh, så spännande.
”This ... is American Idol”, som Ryan Seacrest brukar säga.
Good Day Sunshine
Söndag.
Solen fortsatte att sprida glädje och frid över såväl Seattle som mitt sinnliga tillstånd. Älska livet just nu.
Jag och mitt sällskap tog en promenad i våra hemmakvarter, Fremont och intilliggande Wallingford.
Under Aurora Bridge finns ett stort cementtroll, Fremont Troll, sedan 1990.
Ett annat freak of nature under samma bro.
Vidare gick jag och Kajsa till Gas Works Park. Kolla, ett gammalt rostigt
industribygge i en park liksom!
Nästan som en turisttur i Polen.
Ett solur hjälpte oss att hålla koll på tiden.
Lake Union och Downtown tvärs över vattnet (Space Needle längst till
höger).
Som ett Beatles-vinylomslag, haha.
Solen fortsatte att sprida glädje och frid över såväl Seattle som mitt sinnliga tillstånd. Älska livet just nu.
Jag och mitt sällskap tog en promenad i våra hemmakvarter, Fremont och intilliggande Wallingford.
Under Aurora Bridge finns ett stort cementtroll, Fremont Troll, sedan 1990.
Ett annat freak of nature under samma bro.
Vidare gick jag och Kajsa till Gas Works Park. Kolla, ett gammalt rostigt
industribygge i en park liksom!
Nästan som en turisttur i Polen.
Ett solur hjälpte oss att hålla koll på tiden.
Lake Union och Downtown tvärs över vattnet (Space Needle längst till
höger).
Som ett Beatles-vinylomslag, haha.
Dagen då solen (och sorgen) kom till Seattle
Långhelg innebär tid för annat än bara studier (måndagen är helgdag, Martin Luther King Jr. Day).
Fredagskvällen bjöd på biobesök i form av efterlängtad visning av Slumdog Millionaire, som i mångt och mycket motsvarade de högt ställda förväntningarna. Danny Boyles mångdubbelt Golden Globe-belönade Indiensaga är, kort och gott, en salig blandning av Guds stad, Bollywood-magi och -sötsliskighet, M.I.A. samt spännande kameravinklar.
I dag, lördag, åkte jag och Kajsa till närbelägna Ballard. Kvarteret grundades av skandinaviska immigranter, främst fiskare, i början av 1900-talet. Och visst, känslan av nordligaste Europa fanns närvarande runt var och varannan husknut. Senare på dagen, när vi kom hem, möttes vi av det tråkiga beskedet att hyresvärdinnan Chels katt Rusty precis hade avlivats efter en längre tids hälsotrubbel. En grop i trädgården blev den sista viloplatsen för det rödhåriga ex-energiknippet.
I det här huset hyr jag och Kajsa två rum på källarplanet! Chel säger att
villan uppfördes på 1920-talet.
Ett av rummen.
Den sista bilden på njursjuke Rusty.
Chel skjutsade oss till Ballard i utbyte mot hjälp med att gräva kattgraven.
I Ballard hittade vi en affär som var som Buttericks's ggr. 100.
En av mina bästa Seattle-kompisar.
Raska steg minsann.
Ja just det, det här var den soligaste dagen sedan jag kom till Seattle för
två veckor sedan.
De skandinaviska flaggorna vajade i den kyliga januarivinden.
Tänk vad glad man blir av lite sol!
En hyllning till Paranoid Park? Äsch, den var dålig.
Nere i hamnen hände det grejer.
Fredagskvällen bjöd på biobesök i form av efterlängtad visning av Slumdog Millionaire, som i mångt och mycket motsvarade de högt ställda förväntningarna. Danny Boyles mångdubbelt Golden Globe-belönade Indiensaga är, kort och gott, en salig blandning av Guds stad, Bollywood-magi och -sötsliskighet, M.I.A. samt spännande kameravinklar.
I dag, lördag, åkte jag och Kajsa till närbelägna Ballard. Kvarteret grundades av skandinaviska immigranter, främst fiskare, i början av 1900-talet. Och visst, känslan av nordligaste Europa fanns närvarande runt var och varannan husknut. Senare på dagen, när vi kom hem, möttes vi av det tråkiga beskedet att hyresvärdinnan Chels katt Rusty precis hade avlivats efter en längre tids hälsotrubbel. En grop i trädgården blev den sista viloplatsen för det rödhåriga ex-energiknippet.
I det här huset hyr jag och Kajsa två rum på källarplanet! Chel säger att
villan uppfördes på 1920-talet.
Ett av rummen.
Den sista bilden på njursjuke Rusty.
Chel skjutsade oss till Ballard i utbyte mot hjälp med att gräva kattgraven.
I Ballard hittade vi en affär som var som Buttericks's ggr. 100.
En av mina bästa Seattle-kompisar.
Raska steg minsann.
Ja just det, det här var den soligaste dagen sedan jag kom till Seattle för
två veckor sedan.
De skandinaviska flaggorna vajade i den kyliga januarivinden.
Tänk vad glad man blir av lite sol!
En hyllning till Paranoid Park? Äsch, den var dålig.
Nere i hamnen hände det grejer.
VF
Sedan något år tillbaka läser jag amerikanska Vanity Fair mer eller mindre regelbundet. Det är den typen av tidskrift som innehåller milslånga reportage, inom vitt skilda ämnesområden, som fram tills Filters födelse var en icke-existerande företeelser inom svensk journalistik.
Nu måste jag visserligen medge att det New York-baserade magasinet har en något snävare nisch (eller är den i själva verket bredare?), kretsande kring kultur i alla dess former samt samtiden.
Det är något extra tilltalande med essälika texter där detaljerna tillåts ta den plats som känns relevant och nödvändig för en bred förståelse av ett ämne. Där är den svenska uppkomlingen ett genetiskt välskapt barn av Vanity Fair-konceptet.
Nog om det. Syftet med inlägget är egentligen att hylla January 2009-numret (som kom ut i december). Jag må ha blivit sentimental på äldre dar, men en av artiklarna i publikationen fick mig att nästan fälla en tår av upphetsning (bra, då vet ni vad jag går igång på). The Devil att 37,000 Feet är en gastkramande redogörelse, bestående av nästan 14 sidor ren textmassa, för turerna kring en osannolik flygkrasch över Amazonas i september 2006. Det är spänning som bräcker alla dussinthrillers och journalistisk metodik i världsklass. Att jag läste delar av artikeln på planet från San Francisco till Seattle gjorde förstås upplevelsen än mer kittlande. Spana in, och du kommer bli sinnligt belönad.
Andra starka texter i numret är What Tina Wants, en intervju med Tina Fey, komikern på allas läppar, Mother Justice, den gripande berättelsen om en mors makalösa kamp för att rentvå sin morddömde son samt verklighet som överträffar dikten-historien The Man in the Rockefeller Suit, om en svindlare som bräcker det mesta.
Nu har för övrigt ett nummer av Vanity Fair kommit ut (det ligger för närvarande och samlar damm i källarboendet) och jag kan bara hoppas på en ny fest för mina anglifierade ögon.
Nu måste jag visserligen medge att det New York-baserade magasinet har en något snävare nisch (eller är den i själva verket bredare?), kretsande kring kultur i alla dess former samt samtiden.
Det är något extra tilltalande med essälika texter där detaljerna tillåts ta den plats som känns relevant och nödvändig för en bred förståelse av ett ämne. Där är den svenska uppkomlingen ett genetiskt välskapt barn av Vanity Fair-konceptet.
Nog om det. Syftet med inlägget är egentligen att hylla January 2009-numret (som kom ut i december). Jag må ha blivit sentimental på äldre dar, men en av artiklarna i publikationen fick mig att nästan fälla en tår av upphetsning (bra, då vet ni vad jag går igång på). The Devil att 37,000 Feet är en gastkramande redogörelse, bestående av nästan 14 sidor ren textmassa, för turerna kring en osannolik flygkrasch över Amazonas i september 2006. Det är spänning som bräcker alla dussinthrillers och journalistisk metodik i världsklass. Att jag läste delar av artikeln på planet från San Francisco till Seattle gjorde förstås upplevelsen än mer kittlande. Spana in, och du kommer bli sinnligt belönad.
Andra starka texter i numret är What Tina Wants, en intervju med Tina Fey, komikern på allas läppar, Mother Justice, den gripande berättelsen om en mors makalösa kamp för att rentvå sin morddömde son samt verklighet som överträffar dikten-historien The Man in the Rockefeller Suit, om en svindlare som bräcker det mesta.
Nu har för övrigt ett nummer av Vanity Fair kommit ut (det ligger för närvarande och samlar damm i källarboendet) och jag kan bara hoppas på en ny fest för mina anglifierade ögon.
En matig historia
Åh herre gud. Jag är så mätt. För 26 dollar åt jag en asiatisk buffé som är bland det maffigaste på länge (ja okej, julafton var väl också en orgie i mat). En liten bit bort från de centrala delarna av staden var det, men resan dit och frossandet var SÅ värt det.
Dessutom var det Linns och Elliots sista dag i Seattle. Då måste man ju avrunda på storslaget amerikanskt vis.
Helsidesannons mot Israels agerande på Gazaremsan, på baksidan av
Seattle Post-Intelligencer, stadens största morgontidning. Progressivt!
På något sätt känns det märkligt att se en moské i USA. Alla är teoretiskt
sett fria att göra vad de vill, ändå har jag aldrig tidigare sett muslimernas
heliga rum i detta land.
Kajsa och häftige Elliot tar för sig av livets goda.
16 bitar sushi till förrätt: Ja, tack.
Lite kött och annat smått och gott på det.
Avrundar det hela med efterrätt. Kvällens taktiska motto är nog något i stil
med "gå över lik för att få valuta för pengarna".
Segertecknet! Jag fick i mig ALLT!
----------
I San Francisco såg jag förresten Milk, som var bra, men kanske lite väl nedslipad i kanterna. Känns helt enkelt som en viktig film som har anpassats till att tilltala den bredare publiken. Lite besviken var jag väl kanske, Gus Van Sant liksom.
Nu i dagarna är siktet i stället inställt på Golden Globe-galans stora vinnarraket, hyllade Slumdog Millionaire. Danny Boyles förra produktion, Sunshine, tycker jag är en fantastisk existentill sci-fi-berättelse. Gravt underskattad är den också.
Dessutom var det Linns och Elliots sista dag i Seattle. Då måste man ju avrunda på storslaget amerikanskt vis.
Helsidesannons mot Israels agerande på Gazaremsan, på baksidan av
Seattle Post-Intelligencer, stadens största morgontidning. Progressivt!
På något sätt känns det märkligt att se en moské i USA. Alla är teoretiskt
sett fria att göra vad de vill, ändå har jag aldrig tidigare sett muslimernas
heliga rum i detta land.
Kajsa och häftige Elliot tar för sig av livets goda.
16 bitar sushi till förrätt: Ja, tack.
Lite kött och annat smått och gott på det.
Avrundar det hela med efterrätt. Kvällens taktiska motto är nog något i stil
med "gå över lik för att få valuta för pengarna".
Segertecknet! Jag fick i mig ALLT!
----------
I San Francisco såg jag förresten Milk, som var bra, men kanske lite väl nedslipad i kanterna. Känns helt enkelt som en viktig film som har anpassats till att tilltala den bredare publiken. Lite besviken var jag väl kanske, Gus Van Sant liksom.
Nu i dagarna är siktet i stället inställt på Golden Globe-galans stora vinnarraket, hyllade Slumdog Millionaire. Danny Boyles förra produktion, Sunshine, tycker jag är en fantastisk existentill sci-fi-berättelse. Gravt underskattad är den också.
Statusrapport + en sen eftermiddag och kväll i Seattle
Så, nu har jag dröjt länge nog med att lägga upp bilder från Seattle. Batterierna i kameran, köpta i Oaklands Chinatown för sammanlagt 99 cent (!), slocknade rätt omgående, och jag har därefter inte orkat ta tag i en nyinvestering. Intrycken och det späckade schemat är troligtvis de största bovarna i dramat.
Sedan jag sist kommunicerade via bloggen har jag hunnit byta program, från den överraskande grundläggande undervisningen i Downtown-filialen till spridda kurser på huvudcampuset. Tyvärr verkar tre av dessa fortfarande bestå av utländska studenter med svårigheter att kommunicera, medan den fjärde kan komma att bli något av en sensation. Det rör sig nämligen om en "riktig" universitetskurs, där studenterna är japaner och amerikaner.
Så här lyder beskrivningen av Japan's Changing Generations::
"In this course, students will explore the many changes that are taking place in Japan and Japanese society following the long recession of the 1990s and the new reforms and restructuring of the early 2000s. The course will be focused on the experience of the youth in the midst of this change: the obstacles they face, the choices they are making, and how this new generation is being viewed and discussed by the older generation in Japan and by writers and scholars outside of Japan as well. This experience of change will also be put into perspective, by looking at examples of the changing worlds of Chinese and Korean youth. In addition to a variety of readings, both academic and fiction, the class will include a range of media, including film, internet clips and other visual medium. Participants in this course will benefit from interactive discussions and projects between U.S. and Japanese university students."
Här följer några bilder från mobilen, tagna i går, torsdagen den 8.
Min gamla klass, med nya vänner från främst Taiwan och Sydkorea.
Efter skolan gick jag till SAM, konstmuseet i Seattle. Utanför stod en underlig
metallman.
Inne i byggnaden hängde gnistrande bilar i taket. Häftigaste inslaget, utöver
dessa fordon, var en utmärkt liten utställning om Edward Hopper och kvinnorna
i hans konst.
Såhär såg min jack- och väskbricka ut!
När jag sedan kom ut på gatan var det mörkt och regnigt.
I universitetskvarteren mötte jag upp Kajsa och åt nudelsoppa med kyckling
på ett vietnamesiskt matställe.
Min fagra kvinna valde tofuvarianten.
På kontoret där Kajsa skriver sitt exjobb fanns en otroligt skön liggfotölj som
jag snurrade runt i.
Efter några få öl med kompisar åkte vi hem med en sen buss och tvingades
hoppa av i angränsande stadsdelen Queen Anne. Därifrån fick vi en hisnande
utsikt över hemmaområdet Fremont (dålig bildkvalitet, jag vet).
Sedan jag sist kommunicerade via bloggen har jag hunnit byta program, från den överraskande grundläggande undervisningen i Downtown-filialen till spridda kurser på huvudcampuset. Tyvärr verkar tre av dessa fortfarande bestå av utländska studenter med svårigheter att kommunicera, medan den fjärde kan komma att bli något av en sensation. Det rör sig nämligen om en "riktig" universitetskurs, där studenterna är japaner och amerikaner.
Så här lyder beskrivningen av Japan's Changing Generations::
"In this course, students will explore the many changes that are taking place in Japan and Japanese society following the long recession of the 1990s and the new reforms and restructuring of the early 2000s. The course will be focused on the experience of the youth in the midst of this change: the obstacles they face, the choices they are making, and how this new generation is being viewed and discussed by the older generation in Japan and by writers and scholars outside of Japan as well. This experience of change will also be put into perspective, by looking at examples of the changing worlds of Chinese and Korean youth. In addition to a variety of readings, both academic and fiction, the class will include a range of media, including film, internet clips and other visual medium. Participants in this course will benefit from interactive discussions and projects between U.S. and Japanese university students."
Här följer några bilder från mobilen, tagna i går, torsdagen den 8.
Min gamla klass, med nya vänner från främst Taiwan och Sydkorea.
Efter skolan gick jag till SAM, konstmuseet i Seattle. Utanför stod en underlig
metallman.
Inne i byggnaden hängde gnistrande bilar i taket. Häftigaste inslaget, utöver
dessa fordon, var en utmärkt liten utställning om Edward Hopper och kvinnorna
i hans konst.
Såhär såg min jack- och väskbricka ut!
När jag sedan kom ut på gatan var det mörkt och regnigt.
I universitetskvarteren mötte jag upp Kajsa och åt nudelsoppa med kyckling
på ett vietnamesiskt matställe.
Min fagra kvinna valde tofuvarianten.
På kontoret där Kajsa skriver sitt exjobb fanns en otroligt skön liggfotölj som
jag snurrade runt i.
Efter några få öl med kompisar åkte vi hem med en sen buss och tvingades
hoppa av i angränsande stadsdelen Queen Anne. Därifrån fick vi en hisnande
utsikt över hemmaområdet Fremont (dålig bildkvalitet, jag vet).
Värsta flytet
Gud, nu börjar saker och ting verkligen hända! Känner mig stolt över att engelskan flyter på överraskande bra. Mitt språkbruk blir bara bättre för var dag. Hur kommer det här sluta? Folk berömmer mig överallt och är överraskade över att jag ska plugga engelska, i stället för att delta i en mer traditionell universitetsutbildning för typ amerikaner. Kanske har det att göra med det faktum att jag har varit tvåspråkig hela mitt liv (svenska och polska) och sedan också lärt mig engelska och franska under relativt unga år. Att snabbt växla mellan tungomål har liksom aldrig varit något större problem för mig.
Nåväl, nog med skryt.
Min klass består av omkring 30 asiater och mig. Det är verkligen helt sjukt. Inte för att jag har något emot koreaner, japaner och taiwaneser, utan för att jag är i minoritet. En ovanlig sits minst sagt, med tanke på att jag är såväl man som kaukasier. Utanförskapet har äntligen fått ett ansikte i mina ögon.
I dag betalade jag min hutlöst höga kursavgift, en nätt summa på 3000 dollar, och hämtade ut ett studentkort som också funkar som bussbiljett i två månader. Sedan öppnade jag upp ett bankkonto på Bank of America och det hela kändes minst sagt stort. Lilla jag, med pengar på en av världens största banker (eller är det man egentligen ska undvika, att placera kapital i konkurshotade amerikanska banker?)!
Nu är det dags att runda av, Kajsa fyller år och vi ska iväg till ett sushiställe där risbitarna rullar på band. Jag återkommer med bilder och mer konkreta intryck från denna grådaskiga stad inom kort.
Nåväl, nog med skryt.
Min klass består av omkring 30 asiater och mig. Det är verkligen helt sjukt. Inte för att jag har något emot koreaner, japaner och taiwaneser, utan för att jag är i minoritet. En ovanlig sits minst sagt, med tanke på att jag är såväl man som kaukasier. Utanförskapet har äntligen fått ett ansikte i mina ögon.
I dag betalade jag min hutlöst höga kursavgift, en nätt summa på 3000 dollar, och hämtade ut ett studentkort som också funkar som bussbiljett i två månader. Sedan öppnade jag upp ett bankkonto på Bank of America och det hela kändes minst sagt stort. Lilla jag, med pengar på en av världens största banker (eller är det man egentligen ska undvika, att placera kapital i konkurshotade amerikanska banker?)!
Nu är det dags att runda av, Kajsa fyller år och vi ska iväg till ett sushiställe där risbitarna rullar på band. Jag återkommer med bilder och mer konkreta intryck från denna grådaskiga stad inom kort.
USA: dag 9 i San Francisco
Min sista heldag i San Francisco inleddes på bästa möjliga sätt, med brunch på lokala dinern Freddy's. Sedan åkte jag och Michelle iväg till Golden Gate-bron som var värsta häftig. Ah, vilken utsikt i det klara vädret!
I morgon bitti, klockan 09.20 lokal tid, går mitt plan till Seattle. Eftersom resan hem till Sverige inte kunde bokas om, när det kommer till avreseort, kommer jag dock komma tillbaka till Bay Area någon gång under senvåren. Det ser jag fram emot, minsann.
Jonas, this one's for you.
Asså, jag ser ut som en Michelingubbe, men så mycket har jag faktiskt inte
proppat i mig under USA-vistelsen.
Bridge over non-troubled water.
Foggy City på avstånd.
Stilla havet!
I morgon bitti, klockan 09.20 lokal tid, går mitt plan till Seattle. Eftersom resan hem till Sverige inte kunde bokas om, när det kommer till avreseort, kommer jag dock komma tillbaka till Bay Area någon gång under senvåren. Det ser jag fram emot, minsann.
Jonas, this one's for you.
Asså, jag ser ut som en Michelingubbe, men så mycket har jag faktiskt inte
proppat i mig under USA-vistelsen.
Bridge over non-troubled water.
Foggy City på avstånd.
Stilla havet!
USA: Oakland
Oakland är en storstad, bara kvarten bort från San Francisco med det lokala BART-tåget. Tydligen är det här Kaliforniens mest kriminellt belastade samhälle, men också en tillflyktsort för mer radikala kreatörer.
När jag och min resekompanjon skulle besöka Oakland Museum of California, som ska hysa en mängd intressanta konstobjekt, gick vi helt vilse och hamnade i de mer ruffiga kvarteren. Jag må vara töntigt skraj efter att ha sett för många kriminalrullar och lyssnat på en del gangstarap, men det är fan inte okej att gå i ett öde bostadsområde och höra en pimpig bil sakta in bakom en. Åh, gud. Min puls alltså!
När vi sedan hittade rätt till slut var museet självklart redan stängt. Men vem bryr sig egentligen? Jag har ju överlevt en långpromenad in the ghetto.
Nedan några bilder från Oaklands downtown och Chinatown.
När jag och min resekompanjon skulle besöka Oakland Museum of California, som ska hysa en mängd intressanta konstobjekt, gick vi helt vilse och hamnade i de mer ruffiga kvarteren. Jag må vara töntigt skraj efter att ha sett för många kriminalrullar och lyssnat på en del gangstarap, men det är fan inte okej att gå i ett öde bostadsområde och höra en pimpig bil sakta in bakom en. Åh, gud. Min puls alltså!
När vi sedan hittade rätt till slut var museet självklart redan stängt. Men vem bryr sig egentligen? Jag har ju överlevt en långpromenad in the ghetto.
Nedan några bilder från Oaklands downtown och Chinatown.
