METALIV

Med maestro Micke bakom ratten bjöd den tredje utflyktsdagen i USA:s nordvästra stater på en lång och förstklassig körning. Under loppet av sammanlagt omkring tio timmar avverkade M, M & N (den sistnämnda bokstaven står för Nissan) fyra stater samt, inte minst, mängder av otrolig natur.

Denna marsonsdag kommer utan tvekan att gå till mina historieböcker som dagen då jag fullt ut förstod den amerikanska kontinentens mytologiska dragningskraft. Hatten av, USA. Nedan bjuds det på bilder från Montana, Idaho, Washington och Oregon i guldgrävarnas och lycksökarnas spår.
 
DAG 3


Utsikt från balkongen på Mountain Valley Inn i Missoula, Montana.


USA-vistelsens smarrigaste dinerfrukost hittills. Som synes var
portionerna skamlöst stora också.




Amerikabreven.


Monument över Missoulas stupade soldater i första världskriget.


Year of the Horse med Neil Young & Crazy Horse funkade finfint som
musik på de öde prärievägarna.


Två herrar med siktet inställt på Portland, Oregon.










Kisspaus.












Middagspaus.




Tillbaka på tillfällit besök i Washington skiftade landskapet till låga
berg och bördiga jordar.












Efter ytterligare några timmars körning, i mörkret, blev prisvärda Motel 6
i The Dalles, omkring 150 kilometer utanför Portland, dagens slutmål.
 

Bilresan började inte så värst bra. Varken jag eller Micke lyckades mobilisera krafterna mer effektivt än att vi faktiskt kom iväg först runt tre på eftermiddagen på måndagen. Och olycka kommer ju sällan ensam; som salt i såren funkade inte våra omsorgsfullt utvalda brända cd-skivorna i bilens spelare. Så ett stopp i en skivaffär i Seattle blev räddningen innan färden på I-90 österut kunde ta sin början.

Tanken var att åka igenom hela Washington, till den östra statsdelens största stad, Spokane, innan trippens första motellstopp. Via The Cascades, bergen som isolerar regniga och ekonomiskt välmående västra Washington, med Seattle i spetsen, från hillbillykusinerna inåt landet, påbörjades en magisk liten bilsemester i vår silverfärgade Nissan. Efter ett kortare häng i Spokane gick turen sedan vidare mot den angränsande staten Idaho, som i sin tur leder fram till USA:s till ytan fjärde största delstat, Montana. Där beslutade jag och Micke att staden Missoula skulle vara slutmål för dag nummer två.

DAG 1


Introducing the vehicle.


Depåpåfyllning på en mack i Cle Elum, Washington.






På motellet Econolodge utanför Spokane, Washington.


På Discovery Channel gick en dokumentär om spektakulära olyckor.


DAG 2


Deppiga Spokane där världsutställningen 1974 ägde rum. Sedan dess
tycks tiden ha stannat i staden.






Frukost på Denny's utanför Spokane.


Det gäller att inleda dagen med ett redigt mål.


Kartläsare Romatowski hade full koll på läget.




Vidare, i gränsområdena mellan Idaho och Montana, möttes vi (och
vår bil med sommardäcken på) av snö.






En bit nedanför de höga bergspassen nådde karavanen fram till ett
gift shop- och restaurangstopp. Nu befann vi oss banne mig i
cowboyland.








Obligatorisk motellbild, denna gång på Mountain Valley Inn i
Missoula.


Bud och country på tv:n.




Med den nyinhandlade t-shirten på kände jag mig självsäker nog
att flasha sängkammarblicken.

På söndagen fixade jag, Micke och Kajsa så äntligen hyrbil. Första utflyktsmål blev Snoqualmie-regionen där en av tidernas bästa tv-serier, Twin Peaks, spelades in för ganska exakt 20 år sedan. Och vilken resa det blev! Nördfaktorn var skrämmande hög och stämningen på topp.

Senare i dag (måndag) åker jag och min besökande vän på en road trip, först österut mot öknen i Washington, på andra sidan bergen, sedan vidare mot Idaho. Efter det viker vi av mot sydväst med siktet inställt på Portland, Oregon. Allt som allt blir vi borta i fyra dagar. Småsunkiga motell, diners med osund mat och en jävla massa bilmusik på max står på schemat.


Arizona-plåtar på hyrbilen, baby!




Snoqualmie Falls är vattenfallet intill The Great Northern-hotellet i
serien.




Micke fotar en trädstam som finns med i TP-introt i cirka två
sekunder.


Kalle Ankas Fotografiska Expedition.






Innan pajen tryckte vi i oss burgare och pommes på anrik mark.


Cherry pie och svart kaffe på Double R Diner!


Bob?




Snoqualmie Mountain i all sin storslagna prakt.


Original.


Kopia.


Hemresa genom ett regnigt landskap.

Fan, jag kanske skulle ta och skaffa en sån där Twitter-blogg i stället, med tanke på mina korta inlägg på senare tid. I det här formatet ser textmängderna så futtiga ut. Och jag vill ju ha stort, stort som i USA-stort liksom. Maffigt over the top. Ja, ni hajar poängen antar jag.

Hur som. Micke är som tidigare konstaterat i bloggen på plats i Seattle. Det är fantastiskt att ha en nära vän på besök, och lite märkligt också (två olika världar som kolliderar).

I dag hittade vi en relativt billig hyrbil som vi tänkte lägga vantarna på under några dagar under den kommande veckan.

Så här ser schemat ut till dags dato: På söndag drar jag, Micke och Kajsa till Snoqualmie-regionen där allas vår favvoserie Twin Peaks spelades in på sammanlagt tre olika orter. Ojoj, vi är så uppspelta, det kommer bli mäktigt. Sedan vänder vi tillbaka till Seattle för att dumpa pluggisen Kajsa i stan. På måndagen åker jag och min broder/vän på en liten rundresa i the Pacific Northwest. Hållpunkter blir bland annat Oregon, staten som ligger nedanför Washington, och dess metropol Portland samt långsträckor i Washingtons öken, på andra sidan bergen, som är något av vilt redneck land. Kan bli spännande! Sammanlagt tänkte vi oss ett bilande i fem dagar.

Håll i hatten, för det tänkte nämligen jag göra (i mina nya och coola western- och skoggshuggarskjortor)!

Micke är i stan sedan i tisdags! Och eftersom jag varken har fungerande dator eller alltför mycket dötid blir det bara en liten bildkavalkad på bloggen för den här gången. Fortsättning följer dock inom kort.

ONSDAG


Micke satte igång med dokumentationen av Seattle i ett febrilt tempo.












På kvällen lattjade jag och min coola puma framför datakameran.

TORSDAG






Micke erbjöd något som Kajsa omöjligt kunde tacka nej till.


Kajsa flashade sin tatuering.

Jag sitter i en jävla kvalmig datasal i undergraduate-biblan Odegaard library sedan ett och ett halvt dygn tillbaka. De flesta omkring mig är finniga, typ 19-åriga, UW-studenter som filar på terminens sista skoluppgifter. Själv är jag förvisad hit efter datadebaclet häromveckan. Men nu, nu så. Äntligen är jag klar med min nästan niosidiga hemtenta i Japan's changing generations-kursen. Och vad innebär allt detta? Jo, att jag bortsett från en presentation av ett grupparbete i samma ämne, kan se fram emot en semester som varar fram till den 1 juni. På tisdag kväll kommer Micke till Seattle, och då blir det banne mig andra bullar.

Spana in detta klipp där en 11-årig Jazmine Sullivan medverkar i en skoluppsättning av Trollkarlen från Oz. Det kan mycket väl vara ett av de sjukaste klippen jag någonsin har sett. Tjejen kunde helt klart sjunga redan då, om man säger så.

Alltså, man vill ju inte vara den där snuskhummern med alltför livlig fantasi. Men är inte den här björnen, på en burk med kosttillskott för barn, lite väl mycket "vänlige farbrorn"? Och tänk vad lite dataredigering som krävs för att få den där bilden så otroligt oren (okej, nu räcker det). 

Riktigt tråkig grej det här, men min dataskärm har pajat. För tillfället är omkring en sjättedel (det nedre högra hörnet), generöst uttryckt, "som vanligt", medan resterande del av monitorn är en kaskad av illgröna, lila och turkosa färger. Som konst är det väl kanske vackert att se på, men knappast funktionerligt i rollen som elektroniskt hjälpmedel. Tidigare i kväll lyckades jag dock, tv-svältfödd som jag var, kolla på ett avsnitt av Sons of Anarchy genom att minska och dra ned VLC-fönstret till frizonen. Datorn har även visat sig vara kapabel att funka finfint som musikspelare, så helt körd är den alltså inte.

----------

I dessa marsdagar lyssnar jag intensivt på The-Dreams nya skiva Love vs. Money. Ja, man kan faktiskt nästan säga att jag är helt uppslukad av denne briljante hitmakare. Jag är ännu inte helt hundra på om det nya materialet bräcker Falsetto & Co. från slutet av 2007, men här finns helt klart solida grejer så att det räcker och blir över. Kanye West-samarbetet Walkin' on the Moon och förstasingeln My Love med Mariah Carey som gästdiva är dunderdängorna som så fint understödjs av bland annat gospelmeditativa Sweat It Out och fint nedtonade Fancy.

----------

Nu är hemresan ombokad och hundraprocentigt spikad. Fredagen den 1 maj lämnar jag Seattle för denna gång. Destinationen blir dock inte omedelbart Sverige, utan ett stopp i San Francisco, där min gamle kompis William (som jag bland annat cyklade med till Hultsfred en gång i tiden) tar emot mig, ska först avnjutas. Torsdagen den 7 maj är det dags för den sista färden, och dagen därpå, alltså på fredagen svensk tid, är jag så återigen på plats i min hemstad, Stockholm. Konstigt, men helt sant alltså.   

I förra veckan lanserades den nya mediegranskande sajten Second Opinion, som i samband med urpremiären uppmärksammades en del på bland annat branschsajterna Resumé och Dagens Media. Det är självklart inte en dag för sent att en nätpublikation tar sig an och ifrågasätter de stora bjässarnas i många fall oemotsagda kaskad av tendentiösa nyheter. Men håller Second Opinion måttet som folkets granskande förlängda arm?

Först och främst så vilar ett tungt ansvar på ett publicistiskt företag som Second Opinion. Den som granskar granskarna sätter omedelbart ribban på en hög höjd. Rivningen är en risk, och då faller givetvis alla ambitioner att bli tagen på allvar platt. Jag tror till exempel knappast att Second Opinion vill bli ett tillhåll för representanter för det politiska fältets utkanter. Flashback i all ära, men där tas de anonyma uppgiftslämnarnas skvaller med en nypa salt. Här krävs dock auktoritet och pålitlighet.

Med det sagt vill jag påstå att Second Opinion har en möjlighet att bli en kompletterande faktor i det svenska medieklimatet. Upplägget, där en redaktion i samspel med fristående experter inom alla tänkbara ämnesområden samt läsare skapar innehållet, är lovande. Om redaktionskärnan lyckas locka till sig högkvalitativa gästskribenter och klarar av balansgången mellan att inte stämplas som vinklade åt något särskilt politiskt håll (där vänster onekligen ligger närmast till hands eftersom det rör sig om mediekritik) och att vara otydligt plottriga, så tror jag att sajten är halvvägs i mål.

Än så länge är uppdateringsfrekvensen inte alltför imponerande, något som självklart måste justeras. Att inte publicera något nytt material på två dagar är självklart inte bra nog. Att sedan låta fler redaktionsjournalister komma till tals, i stället för enbart den duktigt kämpande Hanna Navier, är också viktigt för trovärdigheten. Men i övrigt önskar jag Second Opinion all lycka ute på slagfältet. Att de uppblåsta journalisterna själva blir korrigerade är något som jag alltid ställer mig odelat positiv till.    

Nedan ser ni mitt studentleg från University of Washington. Jag och Kajsa har skrattat en hel del åt bilden eftersom mitt ansikte ser så perfekt kvadratiskt ut. Alltså kom igen, visst måste det vara fel på kamerainställningarna? Inte har väl jag ett anlete som Svampbob Fyrkant?

I brist på tid samt tillfällig inspirationstorka vill jag passa på att dela med mig av tre glädjande konstateranden.

1. Våren tycks vara på g i Seattle. Temperaturerna har under de senaste dagarna legat på strax över 10 grader och nu börjar även körsbärsträdens rosa knoppar titta fram. På söndag vrids dessutom klockorna fram en timme (i USA blir det sommartid andra söndagen i mars, till skillnad från Europa där det alltid är den sista marssöndagen som gäller).

2. Söndagen bjuder på annat skoj, förutom längre eftermiddagsljus. Det här är nämligen också dagen då säsong två av smått fantastiska AMC-dramaserien Breaking Bad äntligen rullar igång. I huvudrollen som cancersjuk och crystal meth-producerande familjefar ses Emmy-belönade Bryan Cranston. Samspelet mellan honom och Aaron Pauls pundiga Jesse är mumma för tv-älskare.

3. En av mina lärare, Mary från New Mexico i nyhetsklassen, gav mig en trave gamla, men alltjämt fräscha tidskrifter efter en liten diskussion om våra respektive amerikanska favoritmagasin. Numera har jag bland annat de senaste åtta numren av The New Yorker, något ex av The Atlantic och lite annat smått och gott i min ägo.    

De har banne mig gjort det igen, Mia Skäringer och Klara Zimmergren. Den andra vändan av Mia och Klara är en chockerande stark uppföljare till premiärsuccén förra året.

Det känns som att humorduon har filat bort ojämnheterna och samtidigt öst på med inte så obetydliga mängder svärta. Gulletussans stegvisa (eller är det fria?) fall ner till misärens smärtsamma vardag har för länge sedan passerat gränsen för humor. Det är inte smålustigt, bara smärtsamt. Men just därför är det också briljant, för att Mia och Klara så tydligt visar upp den hårfina linjen mellan skratt och gråt. Symbiosen är välkänd, men alltför sällan så direkt synlig i tv-humorns värld.

Samtidigt älskar jag att Mias och Klaras starka kvinnocentrism. Fastän de ofta spelar långt ifrån perfekta kvinnor på jakt efter lyckan utgår de alltid från sin egen styrka. Det är befriande att för en gångs skull se männen som objekt (inte för att det är objektivt sett är "rätt", utan för att de omvända rollerna gör en medveten om vedertagna berättarstrukturer). Det är också skönt att höra plumpa grovheter komma ur de två protagonisternas munnar. De är som de sköna grabbarna i amerikanska komedier, där det är meningen att publiken ska småle överseende åt omogenheten. Men när kvinnorna gör det blir det dock genast mer problematiskt, och det är just den dekonstruktionen som Mia och Klara manövrerar så galant. Kan tänka mig att många gubbar ute i stugorna skruvar på sig nervöst i tv-sofforna på söndagskvällarna.

Uppdatering: Nu ser jag att DN har publicerat en väldigt bra och läsvärd intervju med Mia Skäringer.