Lek med elden
Så, efter mitt förra hatinlägg är det nu dags för lite hederlig finkultur - prettofilm, närmare bestämt. I går efter jobbet var jag, tillsammans med Jonas och Elias, på förhandsvisning av Funny Games U.S. på Skandia. Biobesöket var dock inte spontant, utan del i en diabolisk plan. Dagen innan, i måndags, såg jag nämligen drygt tio år gamla originalversionen Funny Games (köpte en Michael Haneke-box förra veckan, med fyra av hans äldre filmer - mums). Måste säga att mitt experiment resulterade i en mycket märklig upplevelse eftersom filmerna är exakt identiska, fast med amerikanska skådespelare och engelskt tal i den bioaktuella remaken, till skillnad från ursprungets tyska. Känslan av att kolla på samma film, fast ändå inte, två dagar i rad var minst sagt absurd.
Hur stod sig då nyinspelningen mot den civilisationskritiska ångestklassikern från 1997? Så där, tyvärr. En sak som jag nu tydligt har lärt mig är vikten av kulturell kontext. Något som saknas i den amerikanska versionen är nämligen den påtagliga kritiken mot den övre medelklassens vadderat trygga tillvaro, som helt plötsligt krossas av en avgrundsdjup ondska. Hanekes moraliteter blir så mycket mer påtagliga och vassa i en europeisk miljö. Sedan kan jag inte heller komma ifrån att det blir så konstigt med stora Hollywood-skådisar, i det här fallet främst Naomi Watts och Tim Roth, som någon gång ibland gör en kreddig rolltolkning emellan alla kioskvältare. Känns inte så trovärdigt.
Det är lite trist att en så kompromisslös regissör återanvänder k-märkt material. Handlar det om en längtan efter att slå i USA eller viljan att visa hur lite han bryr sig, bara för att dekonstruera en intellektuellt oantastlig fond? Haneke, du är fortfarande en av mina favoriter, men inga fler Amerikaäventyr, tack.
Gammal ondska i ny tappning. Michael Pitt och Brady Corbet.
Original-Paul. Arno Frisch.
Hur stod sig då nyinspelningen mot den civilisationskritiska ångestklassikern från 1997? Så där, tyvärr. En sak som jag nu tydligt har lärt mig är vikten av kulturell kontext. Något som saknas i den amerikanska versionen är nämligen den påtagliga kritiken mot den övre medelklassens vadderat trygga tillvaro, som helt plötsligt krossas av en avgrundsdjup ondska. Hanekes moraliteter blir så mycket mer påtagliga och vassa i en europeisk miljö. Sedan kan jag inte heller komma ifrån att det blir så konstigt med stora Hollywood-skådisar, i det här fallet främst Naomi Watts och Tim Roth, som någon gång ibland gör en kreddig rolltolkning emellan alla kioskvältare. Känns inte så trovärdigt.
Det är lite trist att en så kompromisslös regissör återanvänder k-märkt material. Handlar det om en längtan efter att slå i USA eller viljan att visa hur lite han bryr sig, bara för att dekonstruera en intellektuellt oantastlig fond? Haneke, du är fortfarande en av mina favoriter, men inga fler Amerikaäventyr, tack.
Gammal ondska i ny tappning. Michael Pitt och Brady Corbet.
Original-Paul. Arno Frisch.
Kommentarer
Trackback
