METALIV

SKRYTDAGS: Jag fick 46 av 50 poäng på min midterm-tenta i Japan's Changing Generations-kursen! Professor Arai var så pass nöjd med svaret på en av de två essäuppifterna att hon har bett mig datorrenskriva kluddret för att låta texten cirkulera i klassen (som ett exempel på ett exemplariskt sammanställande av studiekunskapen).

Yay, i dag är jag en stolt ung (?) man.

Snart mars och slutspurten på universitetet är nu officiellt inledd. Inom loppet av två veckor är tanken att jag ska skriva final exams i tre olika kurser, författa en kortare uppsats, ro i hamn ett grupparbete samt hålla ett föredrag. Det blir till att lägga in högsta växeln rätt omgående.

Nåväl. Natten mot torsdag bjöd på snöfall över Seattle och de två första skoltimmarna ställdes in. Helt sjukt med tanke på att snön hade hunnit smälta redan runt elva på förmiddagen. De är så rädda för lite halt underlag, dessa amerikaner. Jag bestämde mig hur som helst för att strunta i mina tre andra lektioner och satsade i stället på att hänga på ett kafé där jag pluggade strategiskt inför The March Madness (observera att detta var mitt första skolkande hittills).


Redo att lämna hemmets trygga boning på 4009 Evanston Avenue N.


Dessa snömängder fick en av mina lärare att ställa in dagens lektioner.




Under promenaden till kaféet stötte vi på en minst sagt intressant katt.


Pluggandet gör mig blek.

Sedan, mina damer och herrar, drog Kajsa med mig till en av de ofräschaste restaurangerna jag varit på i hela mitt liv (lokalmässigt, maten var okej).


Menyn såg ut som en anslagstavla för diverseannonser.




Härliga fuktfläckar i taket.




Jag lät mig dock inte nedslås utan tuggade i mig nästan allt. Mådde lite
sådär efteråt.

En stilla undran: är det någon annan än de så kallade gammelmedierna och Britt-Inger, 82, som bryr sig om att Kronprinsessan gifter sig med sin gymmagnat? Så förfärligt ointressant så att klockarna stannar. Det kommer väl knappast som någon större överraskning efter sju år tillsammans? Jag kan faktiskt inte komma på något bättre skäl till att införa republik än blotta tanken på ett skattefinansierat bröllopskalas för miljontals kronor. Min fasta övertygelse är att det här är ett falskt intresse som underblåses av kommersiella krafter, exakt samma mekanismer som gör Melodifestivalen till årets icke-händelse år efter år.

Så var då årets Oscarsgala över. Kvällens stora vinnare blev, föga överraskande, Slumdog Millionaire, något som känns helt okej med tanke på att det är en pulserande och snygg film som tycks tilltala såväl finsmakare som genomsnittliga biobesökare (tidigare i dag, på bussen, berättade en man som såg ut som en Vietnamveteran för chauffören om hur mycket han älskade den filmen och att han nyligen hade sett två visningar i rad). Ett bra val kort och gott, även om jag själv föredrog The Wrestler, The Dartk Knight och Frost/Nixon bland galans filmskörd.

Årets största stöld var givetvis förbigåendet av Mickey Rourke som utan tvekan stod för den vassaste insatsen, som sargad föredetting, i god konkurrens från Frost/Nixons väldigt skicklige Frank Langella i rollen som Richard Nixon. Den enda trösten med Sean Penns andra guldgubbe i karriären är att homorättighetsfrågorna hamnar än mer i rampljuset, vilket ju inte är annat än toppen. Men sett till insats var den vresige Penn inte årets manlige skådespelare. Sorry. Dessutom är Milk en något för plikttrogen redogörelse för min smak.

Att Kate Winslet blev 2008 års bästa kvinnliga skådespelerska känns både rätt och fel. Filmen som renderade henne en första Oscar ever, The Reader, är en tämligen skrattretande moralkaka, Naziskuldämnet till trots. Om Winslets insats egentligen blir lidande eller inte av styltigheten är inte glasklart, men faktum är att jag har extremt svårt att ta brittiskans rollkaraktär på allvar i filmatiseringen av Bernhard Schlinks storsäljande roman (med samma titel). Mitt val må låta trist, men Meryl Streep i Tvivel skulle inte kännas främmande som nummer ett i kategorin. Hur som; att casta Winslet som Oscarstrånande nunna i Extras kan vara Ricky Gervais mest genialiska drag någonsin. Jag vågar knappt tänka på hur mycket vår älsklingsbritt skrattar sitt dampiga skratt över att parodin blev till verklighet.

Heath Ledgers vinst i bästa manliga biroll-sektionen var given och helt rätt. Extra kudos dock till Michael Shannon i den annars något överskattade Revolutionary Road. När det kommer till den kvinnliga motsvarigheten skulle jag inte gråtit sorgetårar om Amy Adams i Tvivel varit den som hållit tacktal i stället för Penélope Cruz.

Slutligen är jag också lite besviken på utfallet i bästa utländska film-kategorin, där jag tycker att antingen franska Mellan väggarna (min favorit bland 2008 års filmer på den svenska biorepertoaren) eller Waltz with Bashir, som troligtvis aldrig var helt aktuell som vinnare med tanke på sitt brännande politiska ämne, borde ha segrat.

Härligt dock att Man on Wire mycket välförtjänt blev utsedd till bästa dokumentärfilm. Ojoj, bara tanken på promenaden mellan Twin Towers gör mig yr. Men det är också en förbannat välgjord dokumentation av galenskapen.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med att ha bevittnat Oscarsspektaklet "live", med start klockan 17 lokal tid, i stället för mitt i natten i Sverige. Timmarna flöt på snabbt och behagligt, allt strömningsstrul till trots. Hugh Jackman som värd funkade bra, men knappast mer än så.

Nu är det bara att ladda om batterierna och sikta in sig på ännu ett år av cineastiska hög- och lågvattenmärken. Over and out från er korre i Seattle, WA.

Panflöjten är ett utmobbat instrument. Varför? Jo, för att det förknippas med storstadsindianer som briljerar med blåsverktyget i offentliga utrymmen, understödda av muzakiga Enya-beats. Det anses sunkigt. Fast om man tänker efter så är det sällan dåligt, snarare lite så där mysigt exotiskt (obs! gränsfall mellan allvar och ironi/lek med klyschor). Jag gillar't stundtals.

Och en sak är säker; jag tror på en renässans för panflöjten. Den har ett fint sound, ett faktum som har kommit i skymundan på grund av det olyckliga likställandet med etnokitsch. Jag kräver att detta negligerade instrument får en chans att uppskattas i mer prestigefyllda sammanhang. In med panföljten på DN Kultur och i SVT:s tablåer. Det är panflöjtens tur nu, vinden har vänt.

På pan-flute.com finns en hel del smått och gott.

Och än en gång: jag menar allvar.

Hur bra kan en tv-kväll i USA bli? Själv känner jag mig faktiskt rätt nöjd med att ha klämt in såväl sport som underhållning under loppet av några få timmar.

Kalaset inleddes med en NBA-match mellan Utah Jazz och regerande basketmästarna Boston Celtics (som slutade med vinst för mormonerna med 90-85), och följdes sedan upp av säsongens första direktsända American Idol-avsnitt. Bäst var en av mina absoluta favoriter i år, änklingen Danny Gokey. Tänk att han satte Mariah Careys Hero samt kom undan med att säga att han ville att låten/framträdandet ska förmedla hopp till alla människor i trubbel! Där snackar vi om en fin människa minsann.

Noterbart var att kelterna hade en spelare som tycks vara inkvoterad i laget, ett antagande som jag baserar på hans rödlätta hår och lite "kraftiga" kroppsbyggnad (irländskättlingarna vill ha en av sina "egna" med i laget). Men faktum var nog att han säkert också är rätt bra, jag lade bara inte märke till det. Antar att denne Brian Scalabrine är en sån där osynlig kugge i maskineriet.


Den irländske bjässen (han till höger alltså)


Danny!

Åh, så härligt med en tre dagar lång helg! Flitigt pluggande har varvats med utflykter till stadsdelarna Capitol Hill och Ballard, skypande med familjen, lite alla hjärtans dag-häng samt öldrickande med mina medboende.

LÖRDAG


Den högra pannkakan ska föreställa ett hjärta och är en alla hjärtans dag-
specialare till Kajsa.




Under min stadsvandring gick jag förbi Swedish Medical Center (som tycks
vara ett vanligt amerikanskt sjukhus).


Restaurangbesök i Fremont.

MÅNDAG


Helgdag, måndag och vårsol kan vara den ultimata kombon.




Ett mystiskt konstverk...


...som inte tycks uppskattas av alla.


Allas vår Freddie tas emot med öppna armar.


Varför komplicera saker och ting? Ibland kan ett Whopper Meal på BK sitta
riktigt fint.


Nästan hemma efter långpromenaden!

I Vanity Fairs marsnummer skriver chefredaktören Graydon Carter om två böcker som ex-president Bush lät publicera i slutet av sin ämbetsperiod. Snacka om taskig självinsikt. Den ena bär titeln Highlights of Accomplishments and Results.

Spana in kapitelnamnen och få dig ett riktigt gott skratt.

- Kept America Safe and Promoted Liberty Abroad
- Transformed the Institutions and Tools of War
- Reformed Government to Better Serve Americans
- Advanced Energy Production
- Set a Bright Course for America's Future

Den sista rubriken är nog sjukast av dem alla. Haha, helt otroligt.

Tänk att man tar så många värderingar för givet. Men så leder samtal med människor från andra kulturer till oväntade insikter om att vissa "sanningar" inte delas av bildade generationskamrater, som likt mig själv, i själva verket är präglade av en viss kulturell kontext.

Ett exempel på det är den diskussion som uppstod efter en presentation som jag höll inför min nyhetsklass om Islands nytillträdda statsminister Johanna Sigurdardottir, som är världens första öppet homosexuella statsöverhuvud. Visst fattar jag det kontroversiella i frågan för de mest dogmatiska religionsutövarna, men att höra det här mögliga "det är emot naturen"-argumentet trodde jag faktiskt inte kunde komma ur munnen på en 20 something-akademiker.

Samma sak när det kommer till det här med jämlikhet. Vissa japaner som jag har snackat med pratar om hemmafruar i hemlandet som en självklart grej. Inte så att de förespråkar det, men samtidigt hör jag inte heller något problematiserande i deras beskrivningar.

Ja, vad vet jag. Kanske går jag i samma fälla när jag tror mig ha patent på de rätta svaren. Men visst känns det ibland som att Sverige ligger i framkant när det kommer till jämlikhet och samhällelig acceptans. Självklart är det här inte likställt med total harmoni. Det finns alltid sjukt mycket att förbättra. Fast kursen är förhoppningsvis den rätta uppe i kalla Norden.

Jag älskar alla konstiga helgdagar i USA som bara poppar upp sådär oväntat (och har en tendens att förläggas till måndagar = långhelg!). Nu på måndag är det President's Day och efterlängtad ledighet. Det tackar jag för, Abbe Lincoln.

Efter att ha tillbringat lördagen inomhus, framför datorn (mestadels plugg, sedan Mad Men), fick jag så äntligen frisk luft i lungorna på söndagen. Min nya kompis Takahiro hade kalas i närliggande Broadview, några kvarter norr om Fremont. När jag klev av bussen trodde jag för en stund att jag hade hamnat i Alaska. Från kullen, tvärs över vattnet, reste sig höga berg. Jag var sjukt impad.

Senare på kvällen, efter en vända vid universitetet, gick jag på bio och såg Waltz with Bashir, en fantastiskt omskakande och vacker film. Rekommenderas varmt, samtidigt som jag knappast kan tänka mig att se om den inom en snar framtid. Smärtsamt är bara förnamnet.


En storslagen syn mötte mig när jag steg av bussen i Broadview.




Läsk åt folket.




Värden överraskade med köttbullar (med mig i åtanke!).

"An astounding 87% of Americans believe to be a part of the American Dream", läser jag i en akademisk text från 2000. Undrar hur siffrorna ser ut i dag när USA och dess omvärld befinner sig i djup ekonomisk kris. Förra veckan blev omkring 100 000 amerikaner av med sina jobb, enligt en artikel på CNN:s hemsida. Det är otroliga siffror som knappt är greppbara. Vad händer med alla dessa människor i detta marknadsomfamnande jätteland? Vart tar alla vräkta familjer egentligen vägen? Jag får ofta intrycket att man bara talar om statistik och inte människoöden. De hemlösa är redan många i USA; jag undrar hur recessionens effekter kommer att sätta sina spår hos samhällets utsatta och egendomslösa.   

BROKEN SOCIAL SCENE-SPELNINGEN VAR SÅ SJUKT BRA! Mina gamla vänner från Toronto verkar vara i utmärkt form, något som de själva inte var sena att understryka under den två timmar och tjugo minuter långa konserten på Showbox SoDo. Själv blev jag påmind om att det här ju är ett av mina absoluta favoritband ever, och att trummor, bas, saxofon, trumpet och TRE gitarrer aldrig är helt fel live.

Förbandet Grand Archives var däremot rätt osynkade och loja, men det stora forumet var kanske inte optimalt för skäggrockarnas musik.

Nåväl, låtom oss fokusera på det positiva. I går kväll såg jag den bästa spelningen på väldigt länge, om det nu säger något eftersom jag inte hänger runt på musikställen och festivaler i samma utsträckning som under första halvan av 00-talet. Hur som helst, länge leve Arts&Crafts-kollektivet!

Jag hade med mig kameran på spelningen, men fotografering var tyvärr förbjuden. Snodde några bilder från The Seattle Times i stället.


Grand Archives musik kan liknas vid en lunkande björn enligt Kajsa.

Halva vinterterminen har gått och det har blivit dags för så kallade Midterms i några av ämnena som jag läser. I morgon förmiddag, torsdag, skriver jag mitt livs första salstenta på engelska, som kommer att bestå av frågor som kräver längre essäsvar. Lite läskigt, men samtidigt kul. Ämnet, Japans efterkrigshistoria samt denna periods kulturella- och idémässiga tankeströmningar, intresserar och fascinerar. Jag har nu kommit fram till att Japan blir mitt nästa stora reseprojekt, någon gång i framtiden.

Och uppladdningen kvällen innan examination? Jo, kolla på Violent Cop från 1989, med och av Takashi Kitano. Dessutom hägrar riktigt smarrigt musikgodis senare på kvällen. Gamla favoritkanadickerna Broken Social Scene kommer till stan, uppbackade av Seattles alldeles egna Grand Archives. Självklart är jag på plats i konsertlokalen för att minnas tillbaka Paris hösten 2004 och några av de efterföljande åren. Hmm, kanske lite jämförbart med den där Madeleinekakan, men vad vet jag.

Nedan lite foton från de senaste dagarnas vardagslunk i USA:s nordvästra hörn.

SÖNDAG


Mina hoods i Fremont! Lugn och stillsamhet är ledorden.


På vägen till mataffären gick jag förbi en häftig limo.



ONSDAG


Dagen inleddes med en tidig nudellunch med en av mina klassisar,
Takahiro.


Fina campusområdet.


Många av byggnaderna på University of Washington är uppkallade efter
stadens kända näringslivstoppar. Jag brukar till exempel ha lektioner i
Balmer Hall.


När det är klart väder kan man se Mount Rainier, som är 4 395 meter
högt, från campusområdet.


Exklusivt bildmaterial från lektion.


En students bästa sällskap, knepiga kompendietexter och kaffetermos
(med bergslejon på).


Och så lite avslutande narcissism. 

Tänka sig att en av de vanligaste sakerna jag säger på engelska, mitt eget namn, vållar så stora problem att uttala med amerikansk accent. Jag tror faktiskt att jag numera är så medveten om problemet att det automatiskt låser sig när det är dags att presentera sig själv. Häromveckan beställde jag en kaffe och snubben i kassan frågade om mitt namn, som han skulle ropa ut när allt var färdigbryggt och klart, vilket slutade med tuschtexten "Markin" (vilket i och för sig låter som en häftig mangafigur) på pappmuggen. Någonstans, djupt rotat i ryggmärgen, har jag dessutom utarbetat en strategi som jag nu frenetiskt försöker bekämpa. När motparten tvekar eller ser frågande ut drar jag liksom helt sonika till med "Martin, like Martin Luther King". Asså, skärpning! Det är ju så pinsamt att dra till med den jämförelsen, hur glasklart allt än må vara efter en sådan hybrisbomb.

NU: Sömnlös i Seattle (filmen).

Ibland undrar jag om ni, mina läsare, förväntar er sprudlande redogörelser från mitt liv i USA. Kanske förväntarnas jag leverera bilder och text som får en att tappa andan i all sin amerikanska storslagenhet. Men faktum är ju att jag lever ett ordinärt vardagsliv som fem dagar av sju innebär samma gamla rutiner. De fyra kurserna på University of Washington är tidskrävande, något som jag bockar och bugar för med tanke på de 3000 dollar som jag pungade ut ur reskassan. Jag lär mig värsta mycket! Helgerna innebär också läxläsning och redan nästa vecka är det dags för så kallade "midterms", det vill säga tentor som täcker den första halvan av terminen (fyra sammanlagt på ett amerikanskt skolår).

MEN, bland de stora höjdpunkterna under våren, utöver det fantastiska faktumet att jag är här i USA, noteras framförallt Mickes två veckors-besök under andra halvan av mars, direkt efter att alla tentor betats av. Inplanerat är bland annat ett besök i staden där Twin Peaks spelades in, bara några få svenska mil utanför Seattle, och en något längre bilsemester, kanske till Portland som alla tycks hajpa något enormt. Vidare vill jag väldigt gärna åka till Vancouver, ännu en stad som höjs till skyarna av många. Far min har en gammal god vän som bor i Victoria, strax utanför den kanadensiska västkustens metropol nummer ett. En tripp dit vore självklart värsta grejen, det enda som måste kollas upp om jag tillåts åka tillbaka till USA om jag drar till Kanada i april (mitt visum går ut i mitten av mars och tillåter mig att stanna i landet i ytterligare 60 dagar, något som kan kompliceras vid en eventuell avstickare över gränsen i norr).

Nåväl, tillbaka till nutiden. I dag var det soligt väder och ett finfint tillfälle att ta en liten promenix i Fremont, plugga på en uteservering, äta sushi samt kolla på gammalt bråte i värsta coola second hand-affären.


Promenaden började med att vi hittade en stor lövdinosaurie.


Kajsa fyllde på sitt kunskapsförråd.








Sushidags = sann lycka!


Ja just det, det här var en sån här restaurang med sushi på rullande band!


En av Kajsas stora passioner i livet är semlor. Fatta glädjen när hon såg
denna bakelse, en japansk liten semmelreplica med typ wasabipulver på.


Fremont-hänget avslutades med second hand-rotande (och fotande).