Den sista måltiden
Tiden går obehagligt snabbt, och det har nu blivit dags att börja packa väskorna för vidare, om än kortvariga, äventyr i San Francisco. Men hur tråkigt det än må vara att lämna Kajsa och Seattle så kändes det inte mer än rätt att slänga ihop en middag för mina husisar + den nya vännen. Jag kan ju inte deppa ihop liksom. Bara köra, pang on.
Detta stod på menyn, plus Kajsas patenterat smarriga brysselkålssallad med äpplen, valnötter samt en dressing bestående av äppelcidervinäger och valnötsolja: filopaj med tomat och feta och sparris balsamico.
Husets alla invånare förevigade på kort.
I händelsernas centrum.
Glädjen visste inga gränser. SÅ GOTT VAR DET!
Som taget ur Six Feet Under.
Chris & Chris.
Detta stod på menyn, plus Kajsas patenterat smarriga brysselkålssallad med äpplen, valnötter samt en dressing bestående av äppelcidervinäger och valnötsolja: filopaj med tomat och feta och sparris balsamico.
Husets alla invånare förevigade på kort.
I händelsernas centrum.
Glädjen visste inga gränser. SÅ GOTT VAR DET!
Som taget ur Six Feet Under.
Chris & Chris.
Hotlanta
Vad är grejen med Hotlanta? Helt galet att så många bra hiphopartister kommer från CNN:s och Coca Colas hemstad. Häromdagen var DN På stan hyggliga nog att tipsa om Playboy Tre (töntigt artistnamn, jag vet) och om den här sidan där hans senaste mixtape Liquor Store Mascot finns tillgängligt för laglydig nedladdning. Bra grejer!
Av ovan nämnda skäl är Atlanta ett resmål som lockar. Inte för att jag direkt skulle våga åka runt på en tur i Young Jeezys, The Dreams, Yung Jocs, T.I.:s eller Ciaras (r'n'b) hemkvarter, men något verkar helt klart vara speciellt med den här pulserande heta och kreativa staden. Eller så är svaret så simpelt som att det är de sjuka klassklyftorna skapar ett alldeles speciellt kreativt klimat. Enligt Wikipedia är Atlanta en av de städer i USA som har det snabbast växande antalet dollarmiljonärer, samtidigt som 24% av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Nu är det dags att lägga på ett kol. Ett biobesök med Kajsa står näst på agendan. Adventureland av Supersugen-regissören Greg Mottola är förhoppningsvis så bra som jag tror och hoppas på (tyvärr väldigt oklart om/när den går upp på svenska biografer).
Av ovan nämnda skäl är Atlanta ett resmål som lockar. Inte för att jag direkt skulle våga åka runt på en tur i Young Jeezys, The Dreams, Yung Jocs, T.I.:s eller Ciaras (r'n'b) hemkvarter, men något verkar helt klart vara speciellt med den här pulserande heta och kreativa staden. Eller så är svaret så simpelt som att det är de sjuka klassklyftorna skapar ett alldeles speciellt kreativt klimat. Enligt Wikipedia är Atlanta en av de städer i USA som har det snabbast växande antalet dollarmiljonärer, samtidigt som 24% av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Nu är det dags att lägga på ett kol. Ett biobesök med Kajsa står näst på agendan. Adventureland av Supersugen-regissören Greg Mottola är förhoppningsvis så bra som jag tror och hoppas på (tyvärr väldigt oklart om/när den går upp på svenska biografer).
S som i sista söndagen i Seattle
Det tog en satans jäkla tid, men nu kan jag i alla fall äntligen skryta med att jag har en amerikansk kompis (Christopher heter herren i fråga). Men vad som självklart är än viktigare, än nationalitet, är att denne blonde dude är en hyvens prick.
Nåväl. I dag var jag och Kajsa över på brunch hemma hos honom, bara några kvarter bort från kollektivet på 4009 Evanston Ave N. Efter ett mindre intag av mousserande, vegopaj samt en hel del stim och stojande tackade jag och min señorita för oss och gick till det intilliggande zoot där vi kollade på bland annat...FLAMINGOS!
Kajsa, en tjej på språng.
På väg till Chris.
I brist på andra gåvor slängde vi ihop en improviserad
blombukett till värden.
Häng på Chris veranda, tillsammans med hans kompis Elaine.
Knappt så att man tror att det stämmer.
Nåväl. I dag var jag och Kajsa över på brunch hemma hos honom, bara några kvarter bort från kollektivet på 4009 Evanston Ave N. Efter ett mindre intag av mousserande, vegopaj samt en hel del stim och stojande tackade jag och min señorita för oss och gick till det intilliggande zoot där vi kollade på bland annat...FLAMINGOS!
Kajsa, en tjej på språng.
På väg till Chris.
I brist på andra gåvor slängde vi ihop en improviserad
blombukett till värden.
Häng på Chris veranda, tillsammans med hans kompis Elaine.
Knappt så att man tror att det stämmer.
Ett oväntat möte
Fatta vilken överraskning när jag hittade den sjukt otippade kombon polsk korv (det vill säga onyttigt käk) och patenterat self indulgent-ekologisk Seattle-mat från kedjan PCC.
Ladies and gentlemen, let me introduce you to Tofurkys very special Kielbasa!
Ladies and gentlemen, let me introduce you to Tofurkys very special Kielbasa!
Tulpanfrossa
I dag var det återigen utflyktsdags. Kajsa och landlady Chel har länge smidit planer för en tur norrut till tulpanodlarland. Sagt och gjort. En resa på drygt en timme förde sällskapet till färgexplosiva landskap, inte alltför långt ifrån gränsen till Kanada.
För att Kajsa skulle hinna i tid till en föreläsning klockan 14.30 var vi tvungna att ställa mobillarmen på 05.00. Obarmhärtigt tänkte jag, som först försökte banga. Men med facit hand var det självklart inte mer än klokt att följa med. Washington är ju trots allt en stat som aldrig upphör att förbluffa en med sin skönhet och ytterst varierade natur.
För att Kajsa skulle hinna i tid till en föreläsning klockan 14.30 var vi tvungna att ställa mobillarmen på 05.00. Obarmhärtigt tänkte jag, som först försökte banga. Men med facit hand var det självklart inte mer än klokt att följa med. Washington är ju trots allt en stat som aldrig upphör att förbluffa en med sin skönhet och ytterst varierade natur.
Megalomani deluxe
Herregud, vad söndagens urpremiär av Söndagsparty med Filip och Fredrik var oacceptabelt dålig.
Jag måste medge att mitt intresse var lågt på förhand, om inte obefintligt, men när efterhandsrapporterna sakteligen börjande sippra in kunde jag inte annat än surfa in på Kanal 5:s hemsida för att strömma programmet – en packad och "nyknullad" Marilyn Manson, en marginaliserad Jonas Gardell talandes knacklig skolengelska samt två överspeedade programledare lät alltför lockande för att vända dövörat till.
Vad som överraskade var att sändningen var bland det sämsta jag sett i svensk tv-väg på länge. Att Filip och Fredrik kan vara pinsamma är ju ingen nyhet. Det är ju det som gör dem stundals hysteriskt roliga. Men att deras eget program hade kunnat platsa bland de ökända 100 höjdarna, nej det trodde jag faktiskt inte. De oblyga och helt distanslösa hyllningarna till New York och USA, det smågrabbiga flamsandet, de totalt urtråkiga sketcherna, försöket att leka Letterman eller Leno – allt var bara så fruktansvärt fel.
Några frågor som spontant poppar upp i mitt huvud är: Hur försvarbart är det att flyga över gäster och programmedarbetare fram och tillbaka över Atlanten i tider av miljömedvetenhet? Hur lyckades programmet få en totalt ointresserad Marilyn Manson att ställa upp (sjukt stort gage?)? Hur kan man bjuda in Jonas Gardell och sedan skita blankt i hans medverkan och enbart styra in samtalet på rockstjärnan i logen? Bör man inte kräva något bättre engelska av två programledare som för samtal på amerikansk mark?
Och om Howlin' Pelles framträdande nu var delvis ironiskt så kan man ju fråga sig hur fräscht det greppet känns.
Jag måste medge att mitt intresse var lågt på förhand, om inte obefintligt, men när efterhandsrapporterna sakteligen börjande sippra in kunde jag inte annat än surfa in på Kanal 5:s hemsida för att strömma programmet – en packad och "nyknullad" Marilyn Manson, en marginaliserad Jonas Gardell talandes knacklig skolengelska samt två överspeedade programledare lät alltför lockande för att vända dövörat till.
Vad som överraskade var att sändningen var bland det sämsta jag sett i svensk tv-väg på länge. Att Filip och Fredrik kan vara pinsamma är ju ingen nyhet. Det är ju det som gör dem stundals hysteriskt roliga. Men att deras eget program hade kunnat platsa bland de ökända 100 höjdarna, nej det trodde jag faktiskt inte. De oblyga och helt distanslösa hyllningarna till New York och USA, det smågrabbiga flamsandet, de totalt urtråkiga sketcherna, försöket att leka Letterman eller Leno – allt var bara så fruktansvärt fel.
Några frågor som spontant poppar upp i mitt huvud är: Hur försvarbart är det att flyga över gäster och programmedarbetare fram och tillbaka över Atlanten i tider av miljömedvetenhet? Hur lyckades programmet få en totalt ointresserad Marilyn Manson att ställa upp (sjukt stort gage?)? Hur kan man bjuda in Jonas Gardell och sedan skita blankt i hans medverkan och enbart styra in samtalet på rockstjärnan i logen? Bör man inte kräva något bättre engelska av två programledare som för samtal på amerikansk mark?
Och om Howlin' Pelles framträdande nu var delvis ironiskt så kan man ju fråga sig hur fräscht det greppet känns.
På drift
Det vore en lögn att påstå något annat än att jag trivs bra i kreativa och driftiga människors sällskap. Jag föreställer mig att det här är vänner och bekanta som vill lämna någon typ av avtryck, hur opretentiöst det än må vara. Som drivs av en inre motor som har grundinställningarna att aldrig nöja sig med status quo alltför länge. Tillsammans kan vi kanske också skapa en gemensam produkt i framtiden. Det är i alla fall drömmen, målet. Att förena vänskap med talang.
En av dessa målmedvetna vänner är Lydia som jag känner sedan Medie- och kommunikations-tiden på Södertörn. Hon bor sedan några få år tillbaka i New York, där hon harvar sig fram i stadens snåriga medie- och pr-djungeln. Hennes senaste åtagande är driften av det månatliga nyhetsbrevet The Swede Beat som, på engelska, erbjuder läsarna info om det hetaste och fräschaste inom svensk kultur. Signa gärna upp er, fastän ni kanske inte utgör den huvudsakliga målgruppen. I det kommande numret, som kommer ut nu i dagarna, har jag med en kortare artikel/notis om min kompis Stefans småhajpade musikprojekt The Sound of Arrows.
En av dessa målmedvetna vänner är Lydia som jag känner sedan Medie- och kommunikations-tiden på Södertörn. Hon bor sedan några få år tillbaka i New York, där hon harvar sig fram i stadens snåriga medie- och pr-djungeln. Hennes senaste åtagande är driften av det månatliga nyhetsbrevet The Swede Beat som, på engelska, erbjuder läsarna info om det hetaste och fräschaste inom svensk kultur. Signa gärna upp er, fastän ni kanske inte utgör den huvudsakliga målgruppen. I det kommande numret, som kommer ut nu i dagarna, har jag med en kortare artikel/notis om min kompis Stefans småhajpade musikprojekt The Sound of Arrows.
Några rader om dumburken och dess innehåll
För några veckor sedan yrade jag om en personlig favorit i årets startfält i American Idol. Hur som helst, det jag skrev var FEL. 2009 års vinnare heter ju självklart Adam Lambert. Den här 27-årige herren från Kalifornien, som dessutom råkar vara en före detta musikalartist (!), spelar i en egen liga, där han vecka efter vecka skåpar ut sina motståndare efter eget behag. Förra veckans framförande av Tears for Fears klassiker Mad World var, i mitt tycke, kronan på verket. Oh my, det hela var så sjukt bra att Simon Cowell gav en stående ovation.
Joss Whedons (Buffy, Alias och Firefly) senaste skapelse är Dollhouse, en serie om en hemlig organisation som förfogar över en hord av unga, vackra män och kvinnor som kan tankas med egenskaper, i enlighet med kundernas önskemål, för att sedan nollställas inför nästa uppdrag. Verksamheten är givetvis illegal, och en hederlig agent i motvind blir den som får äran att agera protagonist (en av två, om man ska vara helt korrekt) och kämpa mot de mäktiga hjärntvättarna. Dollhouse är tyvärr rätt ojämn, med logiska luckor och tråkiga en episods-historier. Däremot är ramberättelsen spännande och mörk, med förstärkande grepp i stil med Dexter Morgans suddiga minnen från barndomen och tillhörande, kusligt plingplonkande, musik.
Den 19 april är det förresten premiär för ett nytt humorsamarbete mellan Jason Bateman och Will Arnett, Fox Sit Down, Shut Up. Det rör sig om en tecknad serie, skapad av en viss Mitch Hurwitz (nu börjar det allt vattnas i munnen, va?). Nåväl, jag vet inte så mycket mer om det hele. Men det mesta pekar på att den här satsningen kan vara värd att undersökas närmare. Kolla till exempel in det här underhållande promotionklippet där de två munhuggande komikerna återskapar en del av magin från Arrested Development.
Men självklart står sig det mesta, ja AI undantaget, slätt i jämförelse med säsongspremiären av True Blood. Den 14 juni är det återigen dags för sex, våld och blodtörst i Lousianas sumpmarker. Jag längtar så. Det ska bli fangtastiskt att återse Sookie & Co (förlåt).
Joss Whedons (Buffy, Alias och Firefly) senaste skapelse är Dollhouse, en serie om en hemlig organisation som förfogar över en hord av unga, vackra män och kvinnor som kan tankas med egenskaper, i enlighet med kundernas önskemål, för att sedan nollställas inför nästa uppdrag. Verksamheten är givetvis illegal, och en hederlig agent i motvind blir den som får äran att agera protagonist (en av två, om man ska vara helt korrekt) och kämpa mot de mäktiga hjärntvättarna. Dollhouse är tyvärr rätt ojämn, med logiska luckor och tråkiga en episods-historier. Däremot är ramberättelsen spännande och mörk, med förstärkande grepp i stil med Dexter Morgans suddiga minnen från barndomen och tillhörande, kusligt plingplonkande, musik.
Den 19 april är det förresten premiär för ett nytt humorsamarbete mellan Jason Bateman och Will Arnett, Fox Sit Down, Shut Up. Det rör sig om en tecknad serie, skapad av en viss Mitch Hurwitz (nu börjar det allt vattnas i munnen, va?). Nåväl, jag vet inte så mycket mer om det hele. Men det mesta pekar på att den här satsningen kan vara värd att undersökas närmare. Kolla till exempel in det här underhållande promotionklippet där de två munhuggande komikerna återskapar en del av magin från Arrested Development.
Men självklart står sig det mesta, ja AI undantaget, slätt i jämförelse med säsongspremiären av True Blood. Den 14 juni är det återigen dags för sex, våld och blodtörst i Lousianas sumpmarker. Jag längtar så. Det ska bli fangtastiskt att återse Sookie & Co (förlåt).
P.Å.S.K.
Årets två största religiösa högtider har alltid varit sjukt viktiga för mig. Inte för att jag är det minsta troende, utan för att traditionen i min katolska familj påbjuder frossande i onyttig polsk mat samt stillsamt umgänge med nära och kära. 2009 års upplaga av påsken är självklart annorlunda eftersom jag befinner mig i USA. Samtidigt är det också ett tillfälle att göra något annat av de väl inövade rutinerna.
Påsken har långt ifrån samma konkreta symbolik för mina husisar. Men ändå lyckades det brokiga sällskapet föra samman sina respektive, spretande portfolios av erfarenheter till en påskmiddag de luxe.
Bilderna finns också uppe på Facebook, men för de få motståndskraftiga själar som inte är med i vår tids största opiumhärva, lägger jag upp fotodokumentationen på bloggen.
Kajsa spexar i köket.
Landlady Chel.
Chel gillade inte riktigt mitt kvicka vindrickartempo.
Christoffer njöt av påskbordets läckerheter.
Påsken har långt ifrån samma konkreta symbolik för mina husisar. Men ändå lyckades det brokiga sällskapet föra samman sina respektive, spretande portfolios av erfarenheter till en påskmiddag de luxe.
Bilderna finns också uppe på Facebook, men för de få motståndskraftiga själar som inte är med i vår tids största opiumhärva, lägger jag upp fotodokumentationen på bloggen.
Kajsa spexar i köket.
Landlady Chel.
Chel gillade inte riktigt mitt kvicka vindrickartempo.
Christoffer njöt av påskbordets läckerheter.
Obsolete technology
Tillskott i familjen väntas! En ny dator är på ingång för min del. Nu när köpet äntligen är avklarat återstar bara att hämta ut Compaqen (det får bli en ståtlig Mac en annan gång) på Best Buy i Northgate. Där satt den, banne mig.
Tills vidare, innan jag kommer igång med bloggandet på allvar, vill jag dela med mig av ett tänkvart citat som jag hittade i senaste numret av Vanity Fair, i artikeln The Inheritance, om en krisande dagstidningssektor i allmänhet, och dess havererande galjonsskepp The New York Times i synnerhet.
En högt uppsatt, i texten anonym, redaktör på en konkurrerande amerikansk tidning säger följande om sin egen bransch:
"Ask yourself this - if the Internet existed and newspapers didn't, would there be any reason to invent newspapers? No. That tells you all you need to know."
Kort och koncist, samt lite cyniskt, är det allt, men samtidigt sätter uttalandet fingret på en central del av problematiken. Tradition och simpel vana sätter garanterat käppar i hjulet för en smidigare utveckling av nya och mer användarvänliga format, typ Kindle (fast för tidningar). För egentligen, hur mycket jag än älskar trycksvartan och känslan av att hålla i en produkt, så är det här ju obsolete technology inom kort. Eller?
Epilog
Efter en handfull bilreserelaterade inlägg är tanken att jag nu ska återuppta det gamla hederliga bloggandet om ditten och datten.
Eftersom jag ännu inte har köpt någon ny dator har jag också varit rätt begränsad i mitt www-ande, men förhoppningsvis slår jag inom kort till med ett it-köp modell mindre. Då kommer jag också kunna rapportera mer frekvent från de sista vårsköna veckorna i USA. För tänk, snart är jag ju hemma i Sverige igen (flyget hem går den 7 maj), så det gäller att maxa och pressa ut det mesta ur vistelsen utomlands.
Det känns självklart väldigt märkligt att flyga tillbaka till Stockholm så snart. På sätt och vis ska det bli väldigt roligt att mötas av våren, och kort därpå sommaren, med allt vad det innebär. Samtidigt innebär det att jag kommer att vara ifrån min lilla K i två och en halv månader samt att mitt USA-äventyr avslutas för denna gång. Så nog är det rätt vemodigt trots allt.
Här är en kort att göra-lista med huvudhållpunkterna i april och början av maj.
14/4 - Kanske gå på The Presets-spelning.
18/4 - Mycket viktig dag! Den här lördagen ska jag nämligen tatuera in en flamingo på min högra överarm.
25/4 - Gå på fotbollsmatch och se Ljungberg och hans Seattle Sounders spela mot San José Earthquakes.
1/5 - San Francisco nästa! Hänga med och bo hos min gamle Vivo-kompis William som har klättrat på karriärsstegen och numera jobbar i SF.
7/5 - Flyg hem till Sverige.
8/5 - Arlanda revisited.
Dessutom: kanske gå och kolla på Seattle Mariners i baseballigan samt (garanterat) kolla på en massa tv-serier på datorn (säsong tre av 30 Rock, John Adams, ta igen de missade avsnitten av säsong två av Breaking Bad samt eventuellt också klämma in Dollhouse och The Shield).
Eftersom jag ännu inte har köpt någon ny dator har jag också varit rätt begränsad i mitt www-ande, men förhoppningsvis slår jag inom kort till med ett it-köp modell mindre. Då kommer jag också kunna rapportera mer frekvent från de sista vårsköna veckorna i USA. För tänk, snart är jag ju hemma i Sverige igen (flyget hem går den 7 maj), så det gäller att maxa och pressa ut det mesta ur vistelsen utomlands.
Det känns självklart väldigt märkligt att flyga tillbaka till Stockholm så snart. På sätt och vis ska det bli väldigt roligt att mötas av våren, och kort därpå sommaren, med allt vad det innebär. Samtidigt innebär det att jag kommer att vara ifrån min lilla K i två och en halv månader samt att mitt USA-äventyr avslutas för denna gång. Så nog är det rätt vemodigt trots allt.
Här är en kort att göra-lista med huvudhållpunkterna i april och början av maj.
14/4 - Kanske gå på The Presets-spelning.
18/4 - Mycket viktig dag! Den här lördagen ska jag nämligen tatuera in en flamingo på min högra överarm.
25/4 - Gå på fotbollsmatch och se Ljungberg och hans Seattle Sounders spela mot San José Earthquakes.
1/5 - San Francisco nästa! Hänga med och bo hos min gamle Vivo-kompis William som har klättrat på karriärsstegen och numera jobbar i SF.
7/5 - Flyg hem till Sverige.
8/5 - Arlanda revisited.
Dessutom: kanske gå och kolla på Seattle Mariners i baseballigan samt (garanterat) kolla på en massa tv-serier på datorn (säsong tre av 30 Rock, John Adams, ta igen de missade avsnitten av säsong två av Breaking Bad samt eventuellt också klämma in Dollhouse och The Shield).
Den stora USA-resan: Dag 4
Alldeles för mycket tid har gått sedan hemkomsten från bilsemestern, men nu har det i alla fall äntligen blivit dags att lägga upp bilderna från resans sista anhalt, underbara Portland, Oregon. Där hade våren hunnit en bit längre än i Seattle. Staden kändes som en perfekt blandning mellan San Francisco och Seattle, minus SF:s många hemlösa. Ryktet om Portland som en intressant och spännande stad stämde i allra högsta grad.
Efter några timmars vandrande i såväl Downtown som på Eastside, som liknar Brooklyn till viss del, med gamla industrilokaler som har gjorts om till antikvitets- och vintageaffärer, förfestade vi lite motellet, för att sedan bege oss ut i Portlandnatten. Dagen därpå, på fredagen, var det så dags att sluta cirkeln, ja eller triangeln i det här fallet, och ta I-5 hem till Emerald City.
Extra många kudos till Micke och hans fina kamera. Många av bilderna är tagna av honom. Och så vill jag ju också passa på och offentligt hylla min käre vän som tog planet hem till Sverige tidigare i morse. Tack för att du kom på besök, Micke! Vilken fin tid vi hade här i USA.
DAG 4
Sista biten innan Portland, utmed Columbia River.
The Pacific Northwest må vara icke-konservativt, men det här är ju
USA trots allt.
Nästan framme.
Econolodge även denna gång.
Downtown.
På väg till Eastside.
Som hemma fast ändå inte.
Ibland kan det här med vintage gå lite överstyr.
Detta märke prydde vår bil under hela resans gång.
Burgare (vegetarisk dock!) på vägen hem till Seattle.
I hamn.
Efter några timmars vandrande i såväl Downtown som på Eastside, som liknar Brooklyn till viss del, med gamla industrilokaler som har gjorts om till antikvitets- och vintageaffärer, förfestade vi lite motellet, för att sedan bege oss ut i Portlandnatten. Dagen därpå, på fredagen, var det så dags att sluta cirkeln, ja eller triangeln i det här fallet, och ta I-5 hem till Emerald City.
Extra många kudos till Micke och hans fina kamera. Många av bilderna är tagna av honom. Och så vill jag ju också passa på och offentligt hylla min käre vän som tog planet hem till Sverige tidigare i morse. Tack för att du kom på besök, Micke! Vilken fin tid vi hade här i USA.
DAG 4
Sista biten innan Portland, utmed Columbia River.
The Pacific Northwest må vara icke-konservativt, men det här är ju
USA trots allt.
Nästan framme.
Econolodge även denna gång.
Downtown.
På väg till Eastside.
Som hemma fast ändå inte.
Ibland kan det här med vintage gå lite överstyr.
Detta märke prydde vår bil under hela resans gång.
Burgare (vegetarisk dock!) på vägen hem till Seattle.
I hamn.
