Att stanna upp

Vänner! Sedan jag kom tillbaka från USA har jag inte haft glöden att dela med mig av mina vardagsfunderingar. Mitt liv består återigen av jobb, och det finns sällan fritidsbilder som känns värda att dela med sig av. Film-, tv- och musiktips kan man hitta i stort sett överallt. Därför tar jag en liten bloggpaus. Jag lovar att meddela dem som kan tänkas vara intresserade av en eventuell fortsättning någon gång i framtiden, när det väl blir dags. Må väl! Jag önsker er alla en glad midsommar.

/Martin

Andra bullar

Peter Magnusson är den här dampiga Hey Baberiba-medlemmen som alltid har fått mig att sucka uppgivet. Uppe i varv liksom. Folklig slapstickhumor är väl inte min grej helt enkelt. Och allt det här dessutom kombinerat med ett småstekigt yttre.

Men tänk, ibland kan man faktiskt vara ute och cykla. Magnusson, som tycks ha en mängd järn i elden för tillfället, imponerar på mig. Den 31 juli är det biopremiär för hans regidebut, bröderna Herngren- vibbiga Sommaren med Göran. Men framförallt så är han aktuell med TV4:s minimetaserie Blomstertid, där Brommakomikern spelar de tre rollkaraktärer som följs av en dokumentärfilmare, dryga dussinet år efter studenten.

Det är plågsamt, lite lustigt, men framförallt småbriljant i all sin enkelhet. Jag fattar faktiskt inte vad den där Virtanen på Aftonbladet och en drös andra tv-recensenter menar med att serien är ett halvt misslyckande, eftersom den anses stå och balansera mitt emellan drama och komik. Suck. Det är ju liksom det som är det fantastiska, att Blomstertid inte är så där fyranpatenterat lätt att genrebestämma.

Återstår inte mer än att lyfta på hatten för herr Magnusson den seriöse.

Positivt utfall

Lite irriterad blir man över alla dessa Facebook-applikationer och -tester. Illa konstruerade frågor och tönitiga ämnen får mig att irriterat trycka bort alla eventuella förfrågningar. Men nu så har ett extremt oseriöst och lustigt test dykt upp på allas vårt nätcommunity: "Vilken somalisk pirat är du?".

I mitt fall blev svaret:

"Martin just took the 'Vilken Somalisk pirat är du?' quiz and the result is Party-Orvar.

Du är utkiken som sitter i fören på gummijollen. 60 mil mitt ut på havet sitter du där och får de härliga saltstänken i ansiktet. Helt plötsligt får du syn på en amerikansk kryssare och skriker till dina vänner att öppna eld och efter cirka tre skott blir ni sprängda i luften av en stor kannon som finns på kryssaren. På efterfesten sitter du mest i ett hörn för ingen vill hänga med utkiken. En hårdnackad krabat!"

Stockholmssommar

Ursäkta uppehållet, internetstrulet i Värmdö förföljer mig alltjämt. Nedan följer en liten sammanfattning, i bildform, av de senaste dagarna i mitt liv. Jag har träffat en hel del kompisar, familjen (mors dag, hallå!) samt börjat jobba igen.

FREDAG


Häng på Debaser Slussens uteservering med bland andra Micke och
Maria.

LÖRDAG


Öldrickande och lyssnande på Metallica på Mickes föräldrars balkong
i Näckrosen.




Observera att jag sträcker ut handen och INTE fotar mig själv.

SÖNDAG


Pappa och lillebror Fille på verandan i Värmdö.


Lillebror numero due, Cesar.

MÅNDAG


Personalfest i Rosendals trådgård på Djurgården. Jag och min
boulemedspelare Lina hamnade sist bland de åtta lagen (förlust med
1-13 och 2-11). Jag fick dock en cd med Regina Lunds dikter i tröstpris.

Helt naturligt

Grizzly Bear kan mycket väl vara den här sommarens Fleet Foxes. Samma naturromantiska vibbar, referenser till 60- och 70-talets amerikanska visskatt och slagkraftiga melodier får mig att hoppas på att Veckatimest blir en viktig byggsten för de kommande månadernas musikaliska ljudkulisser. En viss medvetenhet för det skeva och arty är mer tydlig hos Brooklyn-kvartetten, till skillnad från de skäggiga twenty something-gubbarnas mer raka sound. Men det är absolut inget som stör.

Förändringens vindar

Nu är flytten till Värmdö avklarad, och därmed bor jag för första gången under hela min livstid i ett hus (bortsett då från Seattlesejouren). Området är mycket fint, det är nära till vattnet och stillsamheten är nästintill total.

Planen är att bo ihop med pappa, hans fru och lillebror Filip över sommaren. Sedan, med start den 1 september, får jag hyra Michelles fina etta vid Telefonplan i tre månader. Runt årsskiftet hoppas jag att ett nytt, mer permanent, boende kan vara fixat för min del.

Tyvärr har jag ännu inte internet, hemtelefonen kopplades in i går och i dag inköptes äntligen mobilladdare till min lila Ericsson-kompis. I detta nu sitter jag faktiskt i bibblan i Kulturhuset och surfar trådlöst. Men snart ska det minsann bli bättre tider på tillgänglighetsfronten.

Vi ses på www inom kort eller på någon jävla vimmelfest på stan. Hej.

Rödvit skräck

Nu har han gjort det igen, den gamle Lars von Trier. En av mina absoluta favoritregissörer ever, som har högre genomsnittsbetyg än de flesta på min Filmtipset-sida (jämte bland andra Kubrick, Polanski och Wenders), visar på nytt var skåpet ska stå med nya skräckisen Antichrist. Knappast det läskigaste som setts, men i kombination med paralyserande ångest, mjukporr (!), gore och en förbannad snygghet är filmen det mest originella tillskotten till genren på ett bra tag.

Sommarens amerikanska biosläpp

För några veckor sedan, medan jag fortfarande hängde i USA, läste jag en matig överblick över sommaren stora amerikanska biopremiärer. Generös som jag är, tänkte jag att skulle dela med mig av russinen i biokakan.

Så, här kommer, i samarbete med den pålitliga nöjesblaskan Entertainment Weekly, min tio-i-topp-lista. Vissa av filmerna kommer att gå upp på de svenska biograferna exakt samtidigt som i USA, medan några andra titlar får en senare distribution i Sverige.

Fokus ligger på de något större Hollywood-släppen. Och märk väl att sommaren är som gjord för blockbusters, därför premieras i viss mån maffiga explosioner över dysfunktionella familjer och relationsstrul (ändå har jag ju faktiskt en Woody Allen-rulle på listan!).

1. Public Enemies. 1930-tals-gangsterrulle med Michael Mann bakom rodret. Johnny Depp och Christian Bale i rollerna som tjyv och polis borgar för Heat-vibbar. Sverigepremiär 24 juli.

2. Taking Woodstock. Ang Lee, som bland annat ligger bakom några av de senaste få årens mest spännande storfilmer (Brokeback Mountain och Lust, Caution), tar sig an hippieerans Ground Zero, Woodstock-festivalen sommaren 1969. Emile Hirsch, Paul Dano (There Will Be Blood-predikanten) och Liev Schreiber återfinns i rollistan.

3. Inglorious Basterds. Frågan är hur sjuk den här andra världskrigs-hämndorgien blir i sin färdiga form. För idémässigt är ju filmen mer än lovande. Tarantino och Pitt kan komma att bli årets mest otippade vinnarduo. Sverigepremiär 21 augusti.

4. Brüno. Sacha Baron Cohens senaste sprattorgie, på nytt i samarbete med Borat-regissören Larry Charles, innehåller enligt trailern och annan förhandsinfo bögchocker, en grundlurad Paula Abdul samt en hysterisk adoptionsscen. Sverigepremiär 10 juli.

5. Harry Potter and the Half-Blood Prince. Äntligen, mer än en ett halvår efter planerat biosläpp, är det världspremiär för den nästa sista filmen i serien om Harry och hans vänner. Troligtvis börjar också Daniel Radcliffe sjunga på refrängen som trovärdig tonåring, killen fyller trots allt 20 i sommar. Sverigepremiär 17 juli.

6. Funny People. Gamla polarna Judd Apatow och Adam Sandler samarbetar för första gången tillsammans på vita duken. I de övriga rollerna ses bland andra Leslie Mann, Jason Schwartzman, Seth Rogen, Jonah Hill, Sarah Silverman och Eric Bana. Ett riktigt smörgåsbord för fans av den nya vågen av amerikanska komiker med andra ord. Sverigepremiär 28 augusti.

7. Transformers: Revenge of the Fallen. Fläskig uppföljare till den något ofärtjänt sågade Transformers. Det här är explosiv sommarfilm när den är som bäst. Sverigepremiär 24 juni.

8. Whatever Works. Neurotiskt gubborgie när Woody Allen och Larry David samarbetar för första gången sedan Radio Days 1987. Vågar man hoppas på en fullträff eller har det blivit dags för ett bottennapp, allt enligt Allens patenterade recept (hög produktionstakt med ojämn kvalitet filmerna emellan)? Sverigepremiär 21 augusti.

9. Away We Go. Efter övertunga Revolutionairy Road väljer Sam Mendes, även känd som Kate Winslets make, att satsa på en bitterljuv indieroadtrip genom USA. Maggie Gyllenhaal medverkar. Sverigepremiär 16 oktober.

10. Year One. Michael Cera och Jack Black spelar två stenåldersjägare som ger sig ut på en lång och strapatsrik färd. Kan mycket väl vara ett bottennapp, men jag föredrar att hoppas på stor humor. Sverigepremiär 31 juli.

Gott och blandat

Jag är nu alltså tillbaka i Sverige. Både roligt och trist, om jag får uttrycka mig så krasst (och frankt).

För tillfället bor jag hemma hos min far och hans fru, tillsammans med halvårige kid brothern Filip, i Hallonbergen. Om en och halv vecka går familjens flyttlass till Värmdö. Jag följer med och stannar ute på landsbygden sommaren ut, för att återhämta mig ekonomiskt efter vårens skadliga dollardebacle.

Ja just det, jag har helt glömt bort att uppdatera mina bloggläsare om senaste nytt på tatueringsfronten. För drygt tre veckor sedan, då jag alltså alltjämt hängde i Seattle, fick jag en vacker flamingo, i den rosa färgens alla nyanser, intatuerad på min högra överarm. Fem timmar, allt som allt, tog det att bränna fast fågeln på huden. Det var kämpigt, men SÅ värt besväret.


Dagen efter.

----------

Ciaras nya skiva, Fantasy Ride, rekommenderas starkt!

Over and out

Farväl USA, snart ses vi igen.

Lista på det jag mest kommer att sakna hemma i Sverige (utan inbördes rangordning): amerikansk frukost bestående av scrambled eggs, pannkakor med sirap och hash browns, Hulu.com samt tillgång till de senaste amerikanska biofilmerna, månader innan svensk premiär.

Nåväl. Som min pappa brukar säga på bruten engelska: If you gotta go, go now.

Home run

Jag och William har förvandlats till värsta baseballnördarna. I går tog vi BART-tåget till Oakland för att kolla på Oakland Athletics mot LA Angels. Och nu börjar jag faktiskt också börja förstå reglerna en aning.

Tisdagens utflykt bjöd bland annat på en match med en home run och ett något obehagligt mygelbiljettköp utanför arenan. Tanken att inkorporera baseballintresset i min livsstil blir hela tiden bara mer och mer logisk, lockande och underbar.

Fun times in SF

I går var det inflyttningsfest i Williams och Johannas lägenhet, vilket var lots of fun. Efter några timmar av konverserande och ölande var det sedan dags att sova med hunden Figaro som sällskap. Mysigt, i brist på Kajsa som skedpartner.

På söndagen, det vill säga i dag, var det baseballdags, när jag äntligen fick chansen att livebevittna min första professionella amerikanska idrottsmatch ever. I stället för favvosarna Mariners blev det Foggy Citys stolhet, San Francisco Giants mot Colorado Rockies. Spännande!

Nu ska vi iväg på bio och kolla på X-Men Origins: Wolverine och The Soloist.












Nya uppdrag i SF

Nu är jag återigen på plats i San Francisco, ganska exakt fyra månader efter tvåveckorsvistelsen kring årsskiftet. Lustigt nog är vädret knappast bättre, men staden alltjämt lika fantastisk som jag mindes den. På torsdag är det slut på det roliga. Då flyger jag hem till Sverige och landar på Arlanda på eftermiddagen den 8 maj.

Innan dess ska jag dock passa på och njuta av att hänga i SF med min gamle Vivo-polare (och mer än det förstås) William. Lägenheten som han bor i ligger centralt i staden, i de pulserande latinokvarteren som kallas för The Mission.

Okej, nu kör jag.





 


Jimmy's back in the building

Jimmy Fallon är SNL-mannen som sedan början av mars leder det nya Late NightConan O'Briens gamla NBC-slot. Jag kollade på några av de första veckornas program och måste medge att jag knappast var imponerad av det jag såg. Taskigt självförtroende i agerandet samt ett enerverande nervöst idolfnittrande i intervjusituationerna fick mig att förbanna nykomlingen. Men tänka sig att Fallon faktiskt har höjt sig otroligt mycket sedan de första stapplande stegen. Nu känns han faktiskt rätt klockren i rollen som programledare för de sena talkshowsändningarna. Större delen av de senaste dagarna har jag faktiskt ägnat åt att ta igen missade Late Night with Jimmy Fallon-program på Hulu.com (förresten, kommer en liknande, fantastisk sajt någonsin se dagens ljus i Sverige?).

Den sista måltiden

Tiden går obehagligt snabbt, och det har nu blivit dags att börja packa väskorna för vidare, om än kortvariga, äventyr i San Francisco. Men hur tråkigt det än må vara att lämna Kajsa och Seattle så kändes det inte mer än rätt att slänga ihop en middag för mina husisar + den nya vännen. Jag kan ju inte deppa ihop liksom. Bara köra, pang on.

Detta stod på menyn, plus Kajsas patenterat smarriga brysselkålssallad med äpplen, valnötter samt en dressing bestående av äppelcidervinäger och valnötsolja: filopaj med tomat och feta och sparris balsamico.




Husets alla invånare förevigade på kort.


I händelsernas centrum.


Glädjen visste inga gränser. SÅ GOTT VAR DET!


Som taget ur Six Feet Under.


Chris & Chris.


Hotlanta

Vad är grejen med Hotlanta? Helt galet att så många bra hiphopartister kommer från CNN:s och Coca Colas hemstad. Häromdagen var DN På stan hyggliga nog att tipsa om Playboy Tre (töntigt artistnamn, jag vet) och om den här sidan där hans senaste mixtape Liquor Store Mascot finns tillgängligt för laglydig nedladdning. Bra grejer!

Av ovan nämnda skäl är Atlanta ett resmål som lockar. Inte för att jag direkt skulle våga åka runt på en tur i Young Jeezys, The Dreams, Yung Jocs, T.I.:s eller Ciaras (r'n'b) hemkvarter, men något verkar helt klart vara speciellt med den här pulserande heta och kreativa staden. Eller så är svaret så simpelt som att det är de sjuka klassklyftorna skapar ett alldeles speciellt kreativt klimat. Enligt Wikipedia är Atlanta en av de städer i USA som har det snabbast växande antalet dollarmiljonärer, samtidigt som 24% av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.

Nu är det dags att lägga på ett kol. Ett biobesök med Kajsa står näst på agendan. Adventureland av Supersugen-regissören Greg Mottola är förhoppningsvis så bra som jag tror och hoppas på (tyvärr väldigt oklart om/när den går upp på svenska biografer).

S som i sista söndagen i Seattle

Det tog en satans jäkla tid, men nu kan jag i alla fall äntligen skryta med att jag har en amerikansk kompis (Christopher heter herren i fråga). Men vad som självklart är än viktigare, än nationalitet, är att denne blonde dude är en hyvens prick.

Nåväl. I dag var jag och Kajsa över på brunch hemma hos honom, bara några kvarter bort från kollektivet på 4009 Evanston Ave N. Efter ett mindre intag av mousserande, vegopaj samt en hel del stim och stojande tackade jag och min señorita för oss och gick till det intilliggande zoot där vi kollade på bland annat...FLAMINGOS!


Kajsa, en tjej på språng.


På väg till Chris.


I brist på andra gåvor slängde vi ihop en improviserad
blombukett till värden.




Häng på Chris veranda, tillsammans med hans kompis Elaine.








Knappt så att man tror att det stämmer.

Ett oväntat möte

Fatta vilken överraskning när jag hittade den sjukt otippade kombon polsk korv (det vill säga onyttigt käk) och patenterat self indulgent-ekologisk Seattle-mat från kedjan PCC.

Ladies and gentlemen, let me introduce you to Tofurkys very special Kielbasa!


Tulpanfrossa

I dag var det återigen utflyktsdags. Kajsa och landlady Chel har länge smidit planer för en tur norrut till tulpanodlarland. Sagt och gjort. En resa på drygt en timme förde sällskapet till färgexplosiva landskap, inte alltför långt ifrån gränsen till Kanada.

För att Kajsa skulle hinna i tid till en föreläsning klockan 14.30 var vi tvungna att ställa mobillarmen på 05.00. Obarmhärtigt tänkte jag, som först försökte banga. Men med facit hand var det självklart inte mer än klokt att följa med. Washington är ju trots allt en stat som aldrig upphör att förbluffa en med sin skönhet och ytterst varierade natur.


















Megalomani deluxe

Herregud, vad söndagens urpremiär av Söndagsparty med Filip och Fredrik var oacceptabelt dålig.

Jag måste medge att mitt intresse var lågt på förhand, om inte obefintligt, men när efterhandsrapporterna sakteligen börjande sippra in kunde jag inte annat än surfa in på Kanal 5:s hemsida för att strömma programmet – en packad och "nyknullad" Marilyn Manson, en marginaliserad Jonas Gardell talandes knacklig skolengelska samt två överspeedade programledare lät alltför lockande för att vända dövörat till.

Vad som överraskade var att sändningen var bland det sämsta jag sett i svensk tv-väg på länge. Att Filip och Fredrik kan vara pinsamma är ju ingen nyhet. Det är ju det som gör dem stundals hysteriskt roliga. Men att deras eget program hade kunnat platsa bland de ökända 100 höjdarna, nej det trodde jag faktiskt inte. De oblyga och helt distanslösa hyllningarna till New York och USA, det smågrabbiga flamsandet, de totalt urtråkiga sketcherna, försöket att leka Letterman eller Leno – allt var bara så fruktansvärt fel.

Några frågor som spontant poppar upp i mitt huvud är: Hur försvarbart är det att flyga över gäster och programmedarbetare fram och tillbaka över Atlanten i tider av miljömedvetenhet? Hur lyckades programmet få en totalt ointresserad Marilyn Manson att ställa upp (sjukt stort gage?)? Hur kan man bjuda in Jonas Gardell och sedan skita blankt i hans medverkan och enbart styra in samtalet på rockstjärnan i logen? Bör man inte kräva något bättre engelska av två programledare som för samtal på amerikansk mark?

Och om Howlin' Pelles framträdande nu var delvis ironiskt så kan man ju fråga sig hur fräscht det greppet känns.

Tidigare inlägg
RSS 2.0