METALIV

Full av intryck, full av glädje: så kan man nog bäst beskriva min nuvarande sinnesstämning.

På fredagen, efter jobbet, stack jag och Jonas till Debaser Slussens uteservering för att möta upp med Micke. Efter tre öl och några cig vandrade vi sedan några kvarter upp och hamnade på Stortorget där vi bestämde oss för att dinera på turistrestaurang. Sjötunga för de andra, acceptabel snålpasta för undertecknad. Resterande del av kvällen tillbringades med mjöd och medeltidsromantik på softa lajvarsyltan Sjätte tunnan. Sällskapet växte och rollspelsskämten haglade som aldrig förr (har de ens gjort det någonsin innan för min del?).

I dag har jag hängt på stan med K, som för övrigt också var med i går. Mycket trevligt, må jag säga.



Det här är för övrigt en rätt rolig parodi på No Country for Old Men, lågbudgethomoklippet No Country for Gay Old Men.

I takt med solstrålarnas växande intensitet verkar även mitt schema bli mer och mer hektiskt. Här smids det minsann storslagna planer. Nu sitter jag och smuttar på en Sofiero, väntandes på Micke. Målet för kvällen är Konstfacks stora vårfest.

Tidigare i dag var jag på en förhandsvisning av Matrix-brödernas nya rulle, filmatiseringen av animeklassikern Speed Racer. Mina förväntningar var på förhand höga, men uppfylldes tyvärr bara delvis. Visuellt sett var det en fullträff, medan manuset och dialogen var direkt undermåliga. Så summa summarum pendlade äventyret hela tiden mellan fågel och fisk - men sällan mitt emellan. Tråkigt, för det kunde ju ha varit sjukt coolt.

När jag kom tillbaka till kontoret satt mina medarbetare i schysta gula kepsar med tidningens logga på. Dessutom signerade av ett gäng Glamour-skådisar. Tydligen var de runt decenniet gamla, aldrig utlottade. Stackars, stackars, pensionärer.

Cheesus, läste i dagens tidning att grovsoprumsincidenten tvärs över gatan numera rubriceras som mordbrand av polisen. Så det är väl på sin plats att jag här och nu, högtidligt, klargör att jag har ett alibi för natten till den 25. Skulle det komma en konstapel ringandes på min dörr kan jag med lättnad meddela att jag befann mig på F12, kalasfull, vid den aktuella tidpunkten. Skönt det, i alla fall.

Nu ska jag läsa nya numret av eminenta tidskriften Filter, som kom med posten i fredags. Sedan blir det nog American Idol i TV4. Sjukt irriterande för övrigt att talangvaskarsåpan körs med så kraftig eftersändning i svensk tv. I fredagens DN kunde man ju liksom läsa om vem som tog hem spelet i år. På ett sätt känns det lite som att magin och spänningen försvann där någonstans på vägen.

Ett dödsfall i kvarteret skakar om mig. I natt brann grovsoprummet på andra sidan gatan ned, och i samband med det omkom tydligen också någon stackars sate. Vem var han eller hon? Pundare? Hemlös? Många frågor, men ack så få svar.

Sättet som hyresvärden Stockholmshem kommunicerade ut det hela på var lite märkligt. Genom brevinkastet, på samma brevpapper som meddelanden om byte av elmätare och vårröjning i källaren ges, stod följande:

"Brand i sophus

Natten till söndagen den 25 maj uppstod en brand i grovsoprummet på Broderivägen 15-17. Brandkår och polis har varit på plats under natten för att minimera skadorna. Sorgligt nog omkom en person i branden.

...

Vid frågor eller för kontakt med Stockholmshem vänligen ring:

Distrikt Västerort
Tel. 08-658 09 01

Mvh

Eva Andersson"

Sicken soppa. Men fan Eva, du kanske får fila lite på formuleringarna. Nu lät det ju bara så jäkla knäppt allting.

Under "People you may know"-rubriken på Facebook dyker namnet Calle Schulman upp. Mitt bland alla gamla gymnasiebekantskaper, vars communityexistens man försöker ignorera in i det sista, alltså. Haha, vad är det frågan om?

Jag måste förresten verkligen rekommendera den fantastiska Monkey Bizz-affären på Malmgårdsvägen 24 på Söder. En massa fina och färgglada NY-plagg, rätt långt ifrån minimalism och den svart-gråa färgskalan. Kolla in deras nätbutik om promenaden från Skanstull eller Medborgarplatsen känns för lång.

Tänker ju verkligen inte bli mode- eller stilbloggare, men kan inte motstå att lägga in en bild på ett av tre klädinköp i går.

MIN NYA VÄN

Delfinal två i schlagercirkusen bjöd tyvärr inte på lika mycket spex som tisdagens pöbelcirkus. Men ändå, emot alla odds, lyckades jag sålla fram en ny topplista, bestående av fem oförglömliga nummer.

1. Ukraina, Ani Lorak - Shady Lady.
Kommentar: Sunkporrigt framträdande, men en hit som sopar banan med Perrelli & Co. Ännu en låt som faktiskt känns bra på riktigt - miraklens tid är ännu inte förbi.

2. Kroatien, Kraljevi Ulice & 75 Cents - Romanca.
Kommentar: 75-årig gubbe som knockar de flesta hip hop-kidzen. Pimpkäpp, vit kostym och Panamahatt - numret rymmer allt, plus en ung åmande tjej.

3. Bulgarien, Deep Zone & Balthazar - DJ, Take Me Away.
Kommentar: Zeigeist-techno på speed, minus det smakfulla. Men: brinnande turntables, skratchande gitarrister och fula öststatsleenden brukar ju ursäkta det mesta. Så även denna gång.

4. Malta, Morena - Vodka.
Kommentar: Frejdigt dansnummer med en stor dos alkoholromantik. Allsång ska aldrig underskattas.

5. Georgien, Diana Gurtskaya - Peace Will Come.
Kommentar: Bisarr mutation av Matrix-Carrie-Anne Moss, som bjuder på en horribel sång för fred. Oklart om georgierna satsar på handikappkortet (sångerskan är blind).

Sen komplettering: Hur jag kunde glöma sjukt sunkiga Jeronimas Milius med Nomads in the Night? Han var inte okej, så att säga.

Mina favoriter under kvällens rafflande, första delfinal i schlagern. Orkar inte rangordna startfältets alla bidrag, så det blir en topp fem-lista. Håll i hatten.

1. Grekland, Kalomira - Secret Combination.
Kommentar: Bra och hitig, med snygg dans och ett modernt beat till. Gränsfall till att till och med vara värd att med ladda ned.

2. Bosnien-Hercegovina, Laka - Pokusaj.
Kommentar: Pantomimgycklare som spexar och får en att tänka på gymnasieupptåg. Låten är också rätt bra i all sin absurditet.

3. Irland, Dustin the Turkey - Irelande Douze Pointe.
Kommentar: Överflödigt att ens komma med kompletteringar till allt som tidigare sagts och skrivits. En härlig parodi på schlager och eurodisco.

4. Armenien, Sirusho - Qele, Qele.
Kommentar: Andra låten i samlingen som är bra på riktigt. Etno och disco i en schyst blandning.

5. Estland, Kreisiraadio - Leto Svet.
Kommentar: Rappande gubbar är väl aldrig helt fel. Speciellt inte när de kommer från en baltisk stat och är med i ett jippo som ESC.

Bubblare: Belgiens bidrag, framfört på ett påhittat språk, och Azerbadjans översymboliska sångdust mellan gott (vitt) och ont (svart).

Cut Copys senaste skiva, In Ghost Colours, är verkligen helt magiskt bra. Tänka sig att australiensarna tycks ha lyckats på nytt, trots de skyhöga förväntningarna från tre fjärdedelar av indiediscovärlden.

Dock har jag inte ändrat mig sedan i går, när det gäller några andra surfardudes. John from Cincinnati är nyflummig semismörja i mina ögon. Visst, det är roligt att inte bli skriven på näsan, men det här kändes faktiskt bara forcerat. Fan, jag ville ju gilla den här serien. Oki. Nytt försök nästa vecka, och kanske också veckan därpå.

STENTUFFA AUSSIES



PSEUDOBALLA JÄNKARE

Nu har jag äntligen kollat in den så omdebatterade Justice-videon till singeln Stress. Och den är faktiskt riktigt, riktigt vass.

Som vanligt tycks de hyperhysteriska moralväktarna ha triggats igång av det omedelbara och ytliga, de Clockwork Orangenskt-hänsynslösa förortsungdomarnas oprovocerade våld. Men det de gör, med sina avskyvärda handlingar är ju inte att inspirera, utan att visa på effekten av årtionden av ineffektiv integrationspolitik.

Jag tror knappast att intresset för misshandel, rån och allmänt ödeläggande kommer att rusa i höjden efter den här musikvideon. Snarare kommer dess kärntes förhoppningsvis nå ut till delar av den medialt avtrubbade ungdomen. Dessutom kan man inte annat än konstatera att filmhantverket, signerat Romain Garvas, och låten befinner sig i en perfekt samklang med budskapet. Justice har under ett längre tag börjat ses som mer och mer ohippa, egentligen kanske bara baserat på en så klassisk mekanism som "nyhetens behag". Men med Stress har de i mina ögon, och öron, gjort ett imponerande avtryck.

Och förr eller senare kan en liknande video komma att bli lika skrämmande högaktuell i vårt eget land. Allt som allt är det hela ett imponerande allkonstverk, om ni frågar mig.

BONUSINFO: i dag har jag inhandlat skivor på Recordhunter vid S:t Eriksplan. Vilken kick! The Sound of Arrows ep Danger!, Cut Copys senaste, och efterlängtade, In Ghost Colours samt Zeigeists The Jade Motel är alla nya plastbitar i cd-samlingen.

Haha, nu har min ansvariga utgivare hamnat i blåsväder. Ta er tid att läsa hela hennes konversation med Niklas Strömstedt, som musikern har bandat och publicerat på sin blogg, för det bjuds verkligen på några guldkorn. Snacka om att vara slipad, byta spår och köra något slags empatitaktik.

Ett axplock:

"- Ja Tua, vi har ju ett problem med den här löpsedeln och artikeln eftersom inget stämmer och eftersom ingen från tidningen har varit i kontakt med varken mig eller Jenny. Vad ska vi göra åt problemet tycker du?
- Ja alltså, du får sluta upp med att träffa så snygga tjejer. Alltså jag menar DU själv är ju inte, vad ska jag säga, nåt bra sälj men de tjejer du träffar...är ju så tv-mässiga...
- Så det är alltså upp till mig att att lösa Se & Hörs pressetiska problem? Det är alltså jag som träffar fel personer? Tycker du inte att ni istället borde kolla fakta med dem ni skriver om innan ni trycker?
- Jamen vi har inte fått tag i...
- Men Tua, det där är skitsnack. Jag är inte svår att nå och ni har min mailadress och jag har inte fått en enda fråga om det här. Och jag kollade nyss med Jenny och hon säger samma sak. Visst har ni min mailadress?
- Ja det är väl xxxx@xxxxx, men du brukar inte vilja svara på frågor...
- Aha! Är det SÅ ni tänker när ni gör tidning? Vi skiter i och kolla för han brukar inte vilja svara. Du Tua, i min dator har jag gamla mail från er som jag visst svarat på."

Hela inlägget kan hittas här.

Fan, veckans mest nedslående nyhet är ett faktum. Busta Rhymes fick inte tillstånd av sitt skivbolag att ställa upp i kvällens Debatt i SVT1. Något som skulle kunnat bli ett av årets tv-ögonblick, gangstarapparen versus en representant av den svenska poliskåren, med en uppeldad, svengelsktalande Janne Josefsson som moderator, stannade på fantasistadiet. Så bisarrt att det hela ens var aktuellt från första början.

Fick förresten ett finfint musiktips av Lydia härom dagen. Kanadensiska Thunderheist låter, efter några få genomlyssningar, mycket klubbigt och mycket bra. De verkar inte ha släppt någon ep eller fullängdare än, men kan ju givetvis avlyssnas på en viss social nätverkssajt.

Nu ska jag spana in årets Oscarsvinnare i kategorin "Bästa utländska film", österrikiska Falskmyntarna, som inte fick särskilt mycket uppmärksamhet när den gick upp på de svenska biograferna i vintras.

Den är rolig, den här trenden att förena klubbkultur med dans och idrott. Jag kan på rak arm komma på tre sällskap, varav två involverar bekanta, som kör den här grejen: Indiegympan, Dom Dugliga och personliga favoriten Discogympan.

Själv gillar jag verkligen att släppa loss när jag är ute, men har ihärdigt avböjt regelbunden träningsmedverkan. För mig handlar det just om det här obefläckat spontana, en bit bort från sportens mekaniska form. Annars får jag ångest. Men det handlar nog å andra sidan mer om mina traumatiska minnen från dansinslagen på idrottstimmarna i skolan, för atletisk verksamhet har jag ju pysslat med en hel del genom åren.

Den här sommaren kanske inte blir så tokig ändå. Under mina mest pessimistiska tankeseanser har jag målat upp ett övervägande negativt scenario, som ju inte alls behöver komma att bli verklighet. Hallå, allt blir ju vad man gör det till.

Nu är det i alla fall klart att jag får följa med och fira förlagets 135 års-jubileum i Köpenhamn. Fredagen den 13 juni (sic!) fraktas medarbetare från hela Norden till den danska huvudstaden, för något som säkert kan bli en rätt grisig historia. Allt är gratis, och blotta tanken på överförfriskade danskar, finnar, norrmän och svennar i medelåldern, i en och samma megalokal, får mig att ana oråd. Fördelen är ju i och för sig att man slipper "coola" mediewannabes från valfri populärkulturell gratisblaska, men å andra sidan kan ju en 57-årig bildredaktör från Hemmets Veckotidning eller Året Runt, med danska droppar på flanellskjortan, säkert också vara en så kallad "pain in the ass".

Hur som helst. Tanken är att jag stannar med två av mina kollegor för att göra Köpenhamn under lördagen och söndagen. Kan bli ett mycket trevligt avbrott i vardagen.

Vad mer på sommarfronten? Jo, förhoppningsvis blir det en långhelg i Dalarna, på K:s släktgods (skoja), och kanske också en utflykt till Göteborg. Och sen så kan jag inte längre negligera lockropen från min finansvän Carlos, boendes och verkandes i London. Så, som sagt: juni-juli-augusti '08 blir kanske inte en tid av intorkade, salta tårar på örngottet.

Vilken helg, må jag säga. Har för en gångs skull lyckats maximera solvistelsen, i stället för att slappa hemma framför tv:n. I går träffade jag far och hans fru, promenerade på Djurgården och drack öl, med schnitzel till, på Café Piastowska. Sedan mötte jag upp med K för att gå på bio och se Iron man. Superhjältefilmen var kanske lite under förväntan, men samtidigt blir det aldrig helt fel när Robert Downey Jr och Jeff Bridges bjuder på kravlöst sprakande underhållning.

I dag stack jag, mor min, och brorsan på promenad i Bromma-hoodsen. Skratt, lite tårar och pizzafrossande bockades av under de tre familjetimmarna.

Asså, jag vet ju att de flesta redan har spanat in tecknade serien Stockholmsnatt under en längre tid. Så även jag. Men jag vill ändå passa på att hylla de knivskarpa iakttagelserna av vår huvudstads mest ängsliga hipsteravarter. För det mesta lyckas faktiskt skaparna Forshed och Thungren pricka in hela den här ängslighetskulturen på ett briljant sätt.

Eftersom jag inte lyckas få in någon serieruta länkar jag i stället till serieskaparnas blogg. Varje fredag, i SvD:s kulturdel, kommer det också nya humorrutor.

Tidigare i dag, när jag satt och arbetade som flitigast på jobbet, fick jag förresten ett avväpnande sms, egenhändigt författad av min gode Göteborgsvän Fabian. Följande stod i det elektroniska meddelandet:

"Fritzl avslöjar i den första exklusiva intervjun vilken Dylan-platta som betytt mest för honom. "Helt klart The Basement Tapes", säger han på sin breda källarfranska. "Men egentligen är jag och mina barn mer nere med Velvet Underground. 'Who Loves the Sun' är stor popmusik för oss."

Hehe, lite lågt är det. Men visst är det så, att det mest tabubelagda i många fall roar mest (så brukar i alla fall alla komiker säga till sitt försvar)?

Den här gången är jag extra snål och bjuder på ett riktigt kortfattat inlägg.

Gårdagskvällen, och delar av natten, tillbringades på en väldigt sympatisk släppfest på bokförlaget Modernista. En av författarna som uppmärksammades är en bekant till mig, som precis har gett ut sin debutbok, Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet. Shit, att få ett litterärt verk publicerat, det är så stort. Kan inte annat än gratulera, Ida.

Hänget var i alla fall riktigt schyst, med en del välbekanta ansikten på plats. Ja, min K och vapendragare Michellini, bland många andra.

Lustigt det här att man ibland kan vara piggare dagen efter sena aktiviteter, än tillfällen då man bara har suttit uppe någon halvtimme för länge, läsandes en bok i sängen. Jobbkreativiteten var det i alla fall inget större fel på i dag. Rubrikerna satt där de skulle, ordvitsarna var så där lagom unkna, OCH i morgon ska jag telefonintervjua Kattis Ahlström och Robert Wells.

God natt, sov gott.

I dag känner jag lite nere. Kanske är det de få sömntimmarna under de senaste nätterna som spökar? Misstanken faller också på det mindre angenäma uppvaknandet i vardagen efter ljuv utlandsvistelse, ett kort mellanspel på jobbet, och sedan valborgsledigheten. Först nu inser jag att omkring 40 timmar varje vecka, i kvartal framöver, kommer att tillbringas i ett slags självvald fångenskap (som ju i och för sig renderar en nätt summa pengar att röra sig med varje månad). Det är jobbigt att känna vårens och sommarens ankomst, när man samtidigt får lov att finna sig i att vara passiv beskådare av festligheterna.

Herrejävlar, kors i taket. Tänka sig att svenska kriminalrullen Gangster faktiskt visade sig vara så genomusel som jag förväntat mig. Absolut i klass med Tre solar, om än i en annan, mer avverkad genre, men ändå sammanlänkad i det pinsamma släktskapet: samtida svensk film som tar sig all världens oceaner över huvudet. Nu återstår bara en snabbtitt på Angel innan mitt smärtande leende kan dö ut för gott. Först då kan jag i stillsamhet konstatera att uselhetens trilogi är genomplöjd.

Något som för övrigt är värt att notera är Mikael Persbrandts medverkan i såväl gycklar- som mafiosofilmen. När ska egentligen all hans återstående kredd ryka? Den skådisen har ju aldrig någonsin presterat. Bara hans uppsyn, som den sårade alfahannen, alternativt trygge kärnfamiljefadern, får mig att gråta en skvätt över seglivade machoideal.

Det är så spännande hur ens musikaliska preferenser utvecklas och tar oväntade vändningar. Under många år, med start under gymnasietiden och några av åren därefter, var jag indieälskare, med en viss Manchesterman som husgud. Innan dess lyssnade jag på britpopens föregångare, 60- och 70-talets elefanter som Animals, Beatles, Pink Floyd, Moody Blues och Bowie. Och skulle du träffat mig som fjunig sjunde- eller åttondeklassare finns chansen/risken att jag skulle haft en Metallica-t-tröja på mig.

Var befinner jag mig då i detta nu, anno 2008? Sedan snart två år tillbaka har jag, via den lite mer elektroniska musiken, hamnat i ett läge där jag nästan uteslutande spelar hip hop- och r'n'b-skivor hemma. Något som för bara några få år sedan skulle ha varit helt otänkbart är alltså numera en odiskutabel realitet. Sedan är det en annan femma att jag också, parallellt, ofta lyssnar på klassisk musik och jazz samt självklart också dammar av något gammalt ibland. Fast faktum kvarstår: den senaste aprilveckan har Monsieur Martin-soundtracket bestått av alster från Cassie, Ciara, Yung Joc och den fräschaste New York-hajpen Santogold.

Den sistnämnda artisten kan jag för övrigt verkligen slå ett rekommenderande slag för. Hennes otvungna blandning av genrer och gerillaimage har fått många att jämföra henne med M.I.A. Inte helt felaktigt, men kanske målar det inte heller upp den rättvist komplexa bilden av den stentuffa Brooklyn-tjejen (född och uppvuxen i Philadelphia).