METALIV

Så var då årets Oscarsgala över. Kvällens stora vinnare blev, föga överraskande, Slumdog Millionaire, något som känns helt okej med tanke på att det är en pulserande och snygg film som tycks tilltala såväl finsmakare som genomsnittliga biobesökare (tidigare i dag, på bussen, berättade en man som såg ut som en Vietnamveteran för chauffören om hur mycket han älskade den filmen och att han nyligen hade sett två visningar i rad). Ett bra val kort och gott, även om jag själv föredrog The Wrestler, The Dartk Knight och Frost/Nixon bland galans filmskörd.

Årets största stöld var givetvis förbigåendet av Mickey Rourke som utan tvekan stod för den vassaste insatsen, som sargad föredetting, i god konkurrens från Frost/Nixons väldigt skicklige Frank Langella i rollen som Richard Nixon. Den enda trösten med Sean Penns andra guldgubbe i karriären är att homorättighetsfrågorna hamnar än mer i rampljuset, vilket ju inte är annat än toppen. Men sett till insats var den vresige Penn inte årets manlige skådespelare. Sorry. Dessutom är Milk en något för plikttrogen redogörelse för min smak.

Att Kate Winslet blev 2008 års bästa kvinnliga skådespelerska känns både rätt och fel. Filmen som renderade henne en första Oscar ever, The Reader, är en tämligen skrattretande moralkaka, Naziskuldämnet till trots. Om Winslets insats egentligen blir lidande eller inte av styltigheten är inte glasklart, men faktum är att jag har extremt svårt att ta brittiskans rollkaraktär på allvar i filmatiseringen av Bernhard Schlinks storsäljande roman (med samma titel). Mitt val må låta trist, men Meryl Streep i Tvivel skulle inte kännas främmande som nummer ett i kategorin. Hur som; att casta Winslet som Oscarstrånande nunna i Extras kan vara Ricky Gervais mest genialiska drag någonsin. Jag vågar knappt tänka på hur mycket vår älsklingsbritt skrattar sitt dampiga skratt över att parodin blev till verklighet.

Heath Ledgers vinst i bästa manliga biroll-sektionen var given och helt rätt. Extra kudos dock till Michael Shannon i den annars något överskattade Revolutionary Road. När det kommer till den kvinnliga motsvarigheten skulle jag inte gråtit sorgetårar om Amy Adams i Tvivel varit den som hållit tacktal i stället för Penélope Cruz.

Slutligen är jag också lite besviken på utfallet i bästa utländska film-kategorin, där jag tycker att antingen franska Mellan väggarna (min favorit bland 2008 års filmer på den svenska biorepertoaren) eller Waltz with Bashir, som troligtvis aldrig var helt aktuell som vinnare med tanke på sitt brännande politiska ämne, borde ha segrat.

Härligt dock att Man on Wire mycket välförtjänt blev utsedd till bästa dokumentärfilm. Ojoj, bara tanken på promenaden mellan Twin Towers gör mig yr. Men det är också en förbannat välgjord dokumentation av galenskapen.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med att ha bevittnat Oscarsspektaklet "live", med start klockan 17 lokal tid, i stället för mitt i natten i Sverige. Timmarna flöt på snabbt och behagligt, allt strömningsstrul till trots. Hugh Jackman som värd funkade bra, men knappast mer än så.

Nu är det bara att ladda om batterierna och sikta in sig på ännu ett år av cineastiska hög- och lågvattenmärken. Over and out från er korre i Seattle, WA.