METALIV

Långfredag, årets i särklass tråkigaste dag. Åtminstone förr i tiden. Jag minns fortfarande med fasa hur min mor, under en period av sökande efter meningen med livet och en plötsligt fundamentalistisk religiositet, förbjöd mig att göra något som helst roligt under den här helgdagen. Fjunig pojkspoling som jag då var, kunde jag ju absolut inte komma på något annat kul att göra än att lyssna på Metallica och spela Championship Manager på datorn. I stället blev jag hänvisad till att lyssna på klassisk musik - det var liksom lugnt och värdigt Jesu lidande. Haha, och i dag när jag sitter framför datorn lyssnar jag på ryske tonsättaren Rachmaninov, vars musik ju ändå måste betraktas som så kallat klassisk. Cirkeln är sluten och jag har väl typ blivit en kopia av mina polska skapare. Fast å andra sidan förbjuder jag ingen att lyssna på hårdrock (utan att för den skull heller direkt uppmuntra till det).

Hela den här påsksnön är ju rätt absurd. Känns snarare som julafton. Det förvirrande intrycket förstärks bara av att jag fortfarande känner mig sjuk, fast på ett lite odefinierbart sätt. Jag har ingen aptit och mär hela tiden lite småilla, fast är långtifrån nära att kasta upp magens innehåll. Sjuk, fast ändå inte. Dessutom känner jag mig lite matt och känner av en smygande ångest sedan några dagar tillbaka.

I går lyckades jag i alla fall ta mig till Operan för att kolla på Verdis Falstaff, med Loa Falkman i titelrollen. Sällskapet var mycket trevligt, K (nej, inte huvudpersonen i Processen) och hennes två amerikanska vänner stod för det sociala alibit. Jag går uppriktigt sagt aldrig på opera, men tyckte till min glädje att det var en rätt spännande upplevelse. Det är nog inget som jag kommer att återupprepa extremt frekvent, men gärna som en omväxlande finkulturupplevelse vid enstaka tillfällen.

Okidoki, det var allt för nu. Jag önskar alla mina nära och kära en riktigt Glad Påsk som bjuder på välfyllda godisägg. Puss och kram.