Inte alltid på samma våglängd
Nu har det gått omkring två och en halv veckor sedan Sommar i P1 tonade ut i etern. Eftersom jag inte har varit ledig något under de senaste månaderna har jag inte heller haft möjligheten att bocka av åtminstone en majoritet av SR:s gästpratare. Men några monologtimmar blev det i alla fall, vissa bra och andra mindre spännande att ta del av.
Här kommer en kort resumé och reflektioner kring innehållet och kvaliteten. Programmen finns hela tiden kvar på nätet, i Poddradions nedbantade version (utan musik).
Temat bland många av de sändningar som jag lyssnade på hade, helt av en slump, problemfyllda fadersrelationer som tema. Så även Dolph Lundgrens program, som nog var min favorit bland årets sommarpratare. På ett avväpnande och uppriktigt sätt, utan tillstymmelse till divaliteter, berättade den förre Rocky-skådisen om karriären, men också uppväxten med en våldsam pappa. Komediennen Pia Johansson delade samma erfarenheter, med en alkoholiserad far som sober fond under barndomsåren i Norrland. Mia Skäringer och Klara Zimmergren är Sveriges roligaste kvinnor i mitt och många andras tycke. Men att humor ofta döljer sorg eller mörker kommer inte som en blixt från klar himmel – som i den förstnämnda damens fall. Det djupt personliga hyllningstalet till den avlidne pappan var minst sagt hjärtskärande och smärtsamt ärligt.
I övrigt gillade jag verkligen den ryske före detta KGB-spionen Boris Grigorjevs insiktsgivande och varma program och Robyns hyllning av USA. Även Marie-Louise Ekman levererade en del tänkvärda ögonblick, när hon talade om kulturens varande i tider av minskade ekonomiska bidrag. Martina Lowden hade ett präktigt och ansträngt tonfall, men var medveten om det. Hennes skildring av mobbning berörde stundtals.
Bland de mer intetsägande inslagen fann jag Måns Zelmerlöws ojämna och segdragna beskrivning av typisk tonårsslapphet, Kajsa Bergqvists bristande förmåga att kommunicera på ett intresseväckande sätt samt ljudteknikern och Oscarsvinnaren Per Hallbergs bitvis trista redogörelse av Hollywood-vardagen i en inspelningsstudio. Och Fredrik Lindström, ja han var verkligen Fredrik Lindström. Lite fattigt att inte bjuda på mer personligt material.
Slutligen vill jag ge små minikängor åt en floskelfylld timme med Björn Ranelid, som tycks tala i gåtor för sakens skull (det blir lite patetiskt till slut!), Jens Lapidus otroligt jobbigt flåsiga machotilltal och slutligen Jonas Wahlströms otroligt irriterande nonsenssnack om rättshaverister och paragrafryttare. Suck, gå tillbaka till Skansenakvariet, säger jag.
Här kommer en kort resumé och reflektioner kring innehållet och kvaliteten. Programmen finns hela tiden kvar på nätet, i Poddradions nedbantade version (utan musik).
Temat bland många av de sändningar som jag lyssnade på hade, helt av en slump, problemfyllda fadersrelationer som tema. Så även Dolph Lundgrens program, som nog var min favorit bland årets sommarpratare. På ett avväpnande och uppriktigt sätt, utan tillstymmelse till divaliteter, berättade den förre Rocky-skådisen om karriären, men också uppväxten med en våldsam pappa. Komediennen Pia Johansson delade samma erfarenheter, med en alkoholiserad far som sober fond under barndomsåren i Norrland. Mia Skäringer och Klara Zimmergren är Sveriges roligaste kvinnor i mitt och många andras tycke. Men att humor ofta döljer sorg eller mörker kommer inte som en blixt från klar himmel – som i den förstnämnda damens fall. Det djupt personliga hyllningstalet till den avlidne pappan var minst sagt hjärtskärande och smärtsamt ärligt.
I övrigt gillade jag verkligen den ryske före detta KGB-spionen Boris Grigorjevs insiktsgivande och varma program och Robyns hyllning av USA. Även Marie-Louise Ekman levererade en del tänkvärda ögonblick, när hon talade om kulturens varande i tider av minskade ekonomiska bidrag. Martina Lowden hade ett präktigt och ansträngt tonfall, men var medveten om det. Hennes skildring av mobbning berörde stundtals.
Bland de mer intetsägande inslagen fann jag Måns Zelmerlöws ojämna och segdragna beskrivning av typisk tonårsslapphet, Kajsa Bergqvists bristande förmåga att kommunicera på ett intresseväckande sätt samt ljudteknikern och Oscarsvinnaren Per Hallbergs bitvis trista redogörelse av Hollywood-vardagen i en inspelningsstudio. Och Fredrik Lindström, ja han var verkligen Fredrik Lindström. Lite fattigt att inte bjuda på mer personligt material.
Slutligen vill jag ge små minikängor åt en floskelfylld timme med Björn Ranelid, som tycks tala i gåtor för sakens skull (det blir lite patetiskt till slut!), Jens Lapidus otroligt jobbigt flåsiga machotilltal och slutligen Jonas Wahlströms otroligt irriterande nonsenssnack om rättshaverister och paragrafryttare. Suck, gå tillbaka till Skansenakvariet, säger jag.
Kommentarer
Trackback
