METALIV

De har banne mig gjort det igen, Mia Skäringer och Klara Zimmergren. Den andra vändan av Mia och Klara är en chockerande stark uppföljare till premiärsuccén förra året.

Det känns som att humorduon har filat bort ojämnheterna och samtidigt öst på med inte så obetydliga mängder svärta. Gulletussans stegvisa (eller är det fria?) fall ner till misärens smärtsamma vardag har för länge sedan passerat gränsen för humor. Det är inte smålustigt, bara smärtsamt. Men just därför är det också briljant, för att Mia och Klara så tydligt visar upp den hårfina linjen mellan skratt och gråt. Symbiosen är välkänd, men alltför sällan så direkt synlig i tv-humorns värld.

Samtidigt älskar jag att Mias och Klaras starka kvinnocentrism. Fastän de ofta spelar långt ifrån perfekta kvinnor på jakt efter lyckan utgår de alltid från sin egen styrka. Det är befriande att för en gångs skull se männen som objekt (inte för att det är objektivt sett är "rätt", utan för att de omvända rollerna gör en medveten om vedertagna berättarstrukturer). Det är också skönt att höra plumpa grovheter komma ur de två protagonisternas munnar. De är som de sköna grabbarna i amerikanska komedier, där det är meningen att publiken ska småle överseende åt omogenheten. Men när kvinnorna gör det blir det dock genast mer problematiskt, och det är just den dekonstruktionen som Mia och Klara manövrerar så galant. Kan tänka mig att många gubbar ute i stugorna skruvar på sig nervöst i tv-sofforna på söndagskvällarna.

Uppdatering: Nu ser jag att DN har publicerat en väldigt bra och läsvärd intervju med Mia Skäringer.