METALIV

Efter månader av tisslande och tasslande har sajten Nyheter24 slutligen blivit tillgänglig på nätet. Målet är tydligen att konkurrera med och vara ett alternativ till kvällspressdrakarnas webbversioner, med ett rappt och tydligt rapporterande från nyhets-, nöjes- och sportvärlden. En relativt stor redaktion, på sammanlagt 20 personer, har samlats ihop för att sköta en kontinuerlig uppdatering, dygnet runt och sju dagar i veckan.

Det låter onekligen lovande för den aktualitetstörstande surfaren. MEN. Resultatet är, i den mån man kan och bör uttala sig efter bara några timmars existens på www, inte särskilt imponerande. Allt material är typ rewritade notiser av c-klass, dessutom utan någon som helst längd eller stilistisk skärpa. Vill man söka upp relevant skitinformation är det här helt enkelt inte rätt ställe att uppsöka. Tyvärr. Till och med Msn.se är ett bättre val.

En favorit bland det material jag kollat igenom är en bildtext till artikeln med rubriken "Sveriges snålaste kändisar" (ni fattar nivån på nyhetsvärderingen). Om tiondeplacerade Sanna Bråding står följande:

"Programledaren Sanna Bråding dyker upp de flesta galor och mingel. Ofta med en ny kompis i sällskap. Nu är Sanna dock aktuell med ett fängelsestraff till följd av ett narkotikabrott."

Haha, "aktuell med ett fängelsestraff", det är en rolig formulering det.

----------

I det senaste avsnittet, nummer fyra i ordningen, av min nya favvoserie True Blood gjorde så äntligen Alexander Skarsgård debut. Tyvärr var hela scenen som han medverkade i rätt töntig och den svenske skådespelaren fick en otacksam uppgift att spela skitacool vampyr med axellångt blont hår, som dessutom hänger på "farlig" nattklubb. Men i övrigt älskar jag fortfarande Alan Balls senaste skapelse, en tacky rysarsatir i den djupaste amerikanska södern.

Söndagsförmiddag och strålande solsken utomhus. Och jag: ICKE bakfull och nästan helt fri från onda virus i kroppen. Förutsättningarna öppnar onekligen upp för en utflykt till Kulturhuset och Nan Goldin-utställningen samt en efterföljande middag hos mor och lillebror. Samtidigt har jag lite dåligt samvete för att jag tappade all gnista i går kväll och bangade ett härjande på stan med min gamla vapendragare.

----------

Som en hyllning till min evige favorit Bryan Ferry, som fyllde 63 i fredags, lyssnar jag nu på hans 80-tals-slicka album Bête Noire. Grattis i efterskott, du tidlöse dandy! Må du leva i hundra år till.

Den mannen har en stil och klass att döda för. En rolig grej är för övrigt att båda mina föräldrar är och har alltid varit stora Roxy Music- och Ferry-fans. När jag var liten tvångsmatades jag med alla hits. Jag tror till och med att min mor var smått förälskad i denna långluggade artist. Så snacka om att det här med behaviorism och Pavlovs hundar typ stämmer!

Här är hur som helst min blygsamma hyllning med några bilder som jag hittade på datorn.

Helgprojekt:

1. Äntligen bli frisk. Seriöst, jag har varit krasslig i en och en halv vecka nu. Det är FAN INTE KUL att få ostoppbara hostattacker på t-banan och känna sig som en smittande bov på arbetsplatsen. Enough is enough.

2. Kolla klart på Sopranos. I skrivande stund har jag bara fyra avsnitt kvar tills jag slipper skämmas över den vita fläcken på min kulturkarta (pinsamt, jag vet!).

3. Gå på Nan Goldin-utställningen på Kulturhuset. Bör vara bra grejer med tanke den fotoskatt som finnas att ösa ur.

Bubblare
Köpa typ kläder och musik för de rykande heta lönepengarna, träffa någon kompis som inte skräms av min dödshosta (Micke verkar orädd) och fortsätta spela Zelda.

Hur Blondinbella-sajten kan vara Sveriges mest lästa blogg är ju självklart ett smärre mysterium. Inte för att det direkt vore mer rimligt att ett mer kultur- eller samhällssmalt innehåll borde locka fler läsare, men ändå. Faktum kvarstår ju att språket och innehållet är direkt bedrövligt. Det handlar inte kanske så mycket om ämnesval, som om ren och skär kvalitet.

Hur kan hundratusentals unika personer varje vecka vara intresserade av en Stockholmsfjortis vardag (som uppenbarligen inte har någon fallenhet för att uttrycka sig i skrift)? Hur kan det här vara minsta gemensamma nämnare för svenska bloggkonsumenter?

Jag orkar och vill inte moralisera, men spricker av nyfikenhet. På nätet, anser jag, att det är än mindre befogat att sitta på höga hästar och förkasta det folkliga. Här har ju surfaren verkligen gjort ett aktivt val, att knappa in en viss webbadress. Ingen kan komma undan med det gamla trötta mässandet om masskommunikationens kvävande mekanismer. På internet får människor utan någon tvekan det de förtjänar och eftersöker. Men varför de gör det, ja det är förstås en helt annan diskussion.

För drygt en månad sedan skrev Alex Schulman en krönika i Metro rörande samma ämne.

Vidare är det rätt intressant hur upprörda många blir när det kommer till bloggar. Å ena sidan vill man att mediet ska ges en större tyngd och ett bredare erkännande som kommunikationsform. Men samtidigt förfasas man över att det i vissa fall är annonsörer som styr innehållet på, just det, exempelvis Blondinbella.se. Kom igen! Som om tidnings-, tv- och radioinnehåll inte till stor del byggde på marknadens önskemål. Jag förstår att irritationsmomentet kan ligga i att avsändaren är luddig, men så är det ju även i de andra kanalerna.

Det här är faktiskt lite kul, att annonspaket säljs till ett visst 18-års-kalas. Undrar om jag ska satsa på samma upplägg när jag fyller 25 i november?    

Efter att ha sett Andreas blottande drag, att lägga upp bilder från förr på sin blogg, har jag blivit inspirerad att göra samma sak på mitt anspråkslösa krypin. Häromdagen gick jag igenom alla fotomappar på datorn, för att sedan bränna ner grejerna på cd-r-skivor. Här är några axplock ur skörden.

Obs! Bara festbilder!

2003

En ung Dylan, haha.



2006

Efter att ha varit på Carmen hamnade jag och Michelle på efterfest vid Fridhemsplan. Där lyssnade vi på underbara The Hurting med Tears for Fears och kollade på japansk goreskräck.



Jag och Micke var på fest hemma hos hans systers kompis. Efter det hängde vi på stan.



Utgång på g!



Spyan!



2007

På Marie Laveau hittade jag, Maria och Michelle en ny vän!



Konstfackfest på Färgfabriken!



Vid ett annat tillfälle, på sommaren, fick Micke skjuts genom huvudstadens gator.

Fan, att man alltid glömmer bort hur deprimerande det är att hänga hemma, sjuk och utan möjlighet till sociala aktiviteter. Det som i teorin känns lockande blir mentalt påfrestande redan efter någon dag. Tänk hur snabbt man inser att det dagliga arbetet egentligen är den motor som håller kursen stadig under vardagens oändliga lunk.

På pluskontot finns i alla fall en genomförd storstädning av lägenheten, något som tyvärr inte sker alltför ofta. Mer sånt! En ren själ i en ren boning. Eller nåt.

Med jämna mellanrum grips jag tag av en nedslående känsla, en insikt i att den era som jag nu lever i präglas av en utslocknad glöd att förändra. Ett slags skam över att mina dagar inte fylls med något mer värdefullt än film- och tv-tittande samt annat smått och gott. Det hela är på sätt och vis paradoxalt, för ingen eller inget hindrar ju mig från ett engagemang i politik eller någon av otaliga intresseorganisationer. Men det är just här som jag inser att jag är ett barn av min tid, som inte bryr sig om annat än självförverkligande och komfort. Priset för det tycks vara ett ointresse för de större frågorna i livet. Men vem vet, kanske kommer jag en dag, med en till synes outtömlig glöd, att spetsa mitt intellekt till det yttersta för att uppnå tillfredsställelsen av att i alla fall ha försökt?

De här tankarna väcktes till liv när jag i går kväll såg en dokumentärfilm om Gonzo-journalistikens fader Hunter S Thompson. Jag tror på inget sätt att han var i närheten av en komplett förebild, men hans samhällsengagemang och 1960-talets hippie-San Francisco fick mig att påminnas om en ungdomsrörelse i ett helt annat sammanhang. En kontext där samhällsidéer som syftade till att förbättra existerade (visserligen sida vid sida med knarkflummet). Där hoppet hägrade vid horisonten och framtiden tycktes full av möjligheter till perfektion.

Kanske är det precis så som norrmannen Thomas Hylland Eriksen skriver i sin senaste bok, Jakten på lycka i överflödssamhället, som recenseras på kultursidorna i dagens DN. Själv tycker jag att det ligger något tankeväckande i det. Den första meningen är författarens egen, som fylls på med skribenten Malena Rydells komplettering och vidareutveckling av tesen.

"'Konsten är att hitta balansen mellan orealistiska ambitioner och den totala frånvaron av ambitioner.' Kanske hade filosofen och kulturteoretikern Slavoj Zizek därmed rätt när han hävdade att det perfekta samhället måste ha varit Tjeckoslovakien under Dubceks förhållandevis milda kommunism. Förtrycket var inte extremt, alla hade precis lagom frihet att sitta på kaféer och göra konst och fantisera om liberal demokrati i framtiden. De hade något att skylla på, och något att drömma om. Ett gemensamt framtidsprojekt."

I dag har jag stannat hemma från jobbet, eftersom en begynnande förkylning tycktes vilja expandera och ta över min stackars kropp. Fördelen med att ha en hel dag för sig själv är ju ofrånkomligen alla extra timmar som blir över till kulturkonsumtion.

Än så länge har jag hunnit med att spana in de två första avsnitten av TV4:s nya kriminalserie Maria Wern – Främmande fågel, som faktiskt visade sig vara klart mycket bättre än förväntat. Sveriges största tv-kanal och egenproducerat drama brukar ju vanligtvis inte innebära automatisk storsuccé. Men här har man faktiskt lyckats hitta ett makligare tempo, där tid lämnas för reflektion och utveckling av en mer mångbottnad handling. Eva Röse, Fares Fares och Allan Svensson i huvudrollerna övertygar – kanske för att manuset för en gångs skull inte är så styltigt att man får kväljningar? Ibland är det nästan synd om många svenska skådespelare. Man tror att de är genomusla, när det i stället ofta handlar om alla stinkande pappersbuntar vars sidor fylls av stapel på stapel av klyschor. Premiär i rutan i kväll klockan 21.00.

För att uppnå lite balans måste jag dock varna för kommande Oskyldigt dömd, även den i fyran, med bland andra Mikael Persbrandt och Helena af Sandeberg i skådespelarlistan. Där snackar vi om att göra Barnens detektivbyrå, fast för äldre tittare. På TV4:s pressträff härom veckan visades den första episoden och efteråt, när vi alla i publiken hade fått oss ett gott skratt (på fel ställen dock), bjöds aktörensemblen upp på scenen. Och det enda de gjorde var att mer eller mindre ursäkta sig för slutresultatet och mumlade något om "det blir bättre under seriens gång" samt "dagens produktionsvillkor leder till ett närmast omänskligt inspelningstempo". Hehe, bra med lite självinsikt i alla fall. En av årets kalkoner i hösttablån, mina damer och herrar.

Hur som haver. Nu återstår några timmar till av den här konvalescensdagen. Funderar starkt på att äntligen kolla på Caligula, som jag köpte i somras. Lite romersk dekadens och nakenhet har väl aldrig skadat, så här cirka 2 000 år efter att allt det här hände på riktigt?

Äntligen har jag sett det första True blood-avsnittet! Alan Balls nya serie har, personligen, varit en av höstens pepproduktioner inom amerikansk tv-fiktion. Och fastän jag bara orkade med att se typ 20 minuter av en ofärdigredigerat pre-air-material härom månaden, var förväntningarna rätt höga på förhand.

Till min stora glädje inleds vampyrserien på ett lovande sätt, med en imponerande balansgång mellan realism och övernaturliga ingredienser. Det är ju så lätt hänt att ämnet antingen blir för töntigt eller överseriöst behandlat, men här tycker jag att det finns något värdefullt att bygga vidare på (snygghet och ond bråd död är ju sällan i sig en misslyckad kombo). Nu väntar jag bara på unge herr Skarsgårds entré som blodsugare.

Weird Sceince beskriver för övrigt seriepremiären på ett sätt som får mig att nicka instämmande (läs här). Reserverat uppspelt, så skulle man kanske kunna sammanfatta det hela.

Jag har förresten kopplat in en webbkamera, så nu kan jag videosnacka med K i Seattle. Värsta grejen ju! Hoppas nu bara att min kvinna inte råkar få "tekniska problem" när hon ser hur miserabel jag ser ut efter hennes avresa.

Äsch, jag skojar bara. Lite billigt att köra det där empatikortet stup i kvarten.

Engelskan har alltid varit något av ett komplexområde för mig. Och i går ställdes kunskaperna på sin spets när jag skulle skriva ihop en filmtext till Stockholms filmfestivals katalog. Där kan språket liksom inte vara på en acceptabel nivå, utan bör ha en lyster av livfullhet och infallsrika beskrivningar. Men en timme med Word och Prismas Engelska ordbok gjorde susen och jag tror att resultatet blev något så när dugligt. Så kändes det i alla fall.

----------

Så otroligt skönt att ha några lediga helgtimmar för sig själv. I morse var det förresten säsongspremiär för mitt innebandyspelande, men laget som jag spelar med förlorade tyvärr med 3-6. Vilken tur då att jag egentligen inte bryr mig så mycket om resultatet. Motionen och den sociala biten är prio ett med idrottandet.

Kvällen bjuder för övrigt på två hemmafester: en hos Hornstullsparet Maria och Kalle och den andra i Ulrika B:s nya hem på Stora Essingen. Det blir säkert najz värre, på båda ställena.

Nu ska jag dock äta lite müsli, lyssna klart på några Lil Boosie-låtar och titta vidare på den sista Sopranos-säsongen. En trevlig fortsatt trevlig lördag önskas!

Det är rätt roligt och extremt späckat av dubbelmoral att Runar Sögaard, som allt som oftast rasar mot skvallerpressens skriverier, häromveckan bjöd med Se&Hör på sin och nya hustrun Jessica Karlssons bröllopsresa till Bali. Att tidningen sedan sägs stå för hela kalaset, Resumé påstår att det hela gick loss på 200 000 kronor, är en annan femma.

Jag vill ändå minnas att den tvålfagre predikanten satt och snyftade i en tv-soffa i våras och svor över kändisskapets förbannelse – för att nu alltså ställa upp Harlequin-osande bilder i en av Sveriges största veckoblaskor. Inte så trovärdigt kanske. Men kändisskapets glans samt kontopåfyllningen är väl å andra sidan plåster på såren.

Och vad sägs om slutresultatet? Själv tycker jag att myspyskitschen når nya nivåer i reportaget.




----------

I dag såg jag förresten metakrigsfilmparodin Tropic thunder. Den var som väntat lite ojämn, men stundtals hysteriskt rolig. Och Robert Downey Jr som svart karaktärskådis var väldigt bra, medan Ben Stiller fick mig att gråta av skratt, i sin gestaltning av den utvecklingsstörde Happy Jack. Att Tom Cruise bjöd osedvanligt mycket på sig själv var inte heller något minus.

Jag har även hunnit med att kolla in en surrealistisk rysk dramakomedi under kvällen. Titeln ska jag nog inte avslöja, eftersom det rör sig om en film som är med i startfältet på Stockholms filmfestival 2008. Men bra var den, om än lite skruvad. Jag tror att den här humorn är typiskt slavisk och att jag bara vagt kan förnimma och förstå den.

----------

Nu insuper jag Maurice Ravels pianokonserter i mitt hem och tänker på helgens ledighet. Det är så märkligt att klassiskt musik och gangstarap typ är det enda jag lyssnar på sedan en tid tillbaka. Borde ju vara värsta motsägelsen!

Tidigare i dag åkte K, min gulliga tjej med glasögon, iväg till det stora landet i väst. Det känns tråkigt att inte ha någon att tillbringa mörka höstkvällar med, men som många redan vet kommer jag själv att göra samma resa över Atlanten, i slutet av året. Där har jag verkligen något spännande och kittlande att se fram emot. Sorgen är därför inte total.

Min och Michelles färd till California sunshine och det efterföljande Seattlebesöket är bland det mest spännande som mitt liv, till dags dato, kommer att ha erbjudit mig. Nu behöver jag bara tips på hur min vistelse i USA kan förlängas till typ ett halvår. Tre månader känns lite väl mjäkigt. Och jag vill förresten inte heller åka tillbaka till Sverige emellan. Okej?

Ja, nu blev det här inlägget lite blödigt i överkant, men frukta icke. Snart är jag tillbaka på banan igen, med fräscha analyser av metafysiska spörsmål samt glammiga festbilder.

För stunden väljer jag dock att ladda för indiskt + öl + DN På stan-fest på Debaser Slussen.

Nedan en bild från någon ny fantasyfilm. Tjejen på bilden ska tydligen föreställa en "mörk alv", enligt Imdb.com.

Helvete, jag blir så snurrig av skiftningar i väderleken. Känner mig helt fantastiskt groggy. Hur blir det då när jag blir gammal och också dras med typ reumatism och annat otyg?

För att liva upp lite (mig själv?) vill jag dela med mig av en bild som jag hittade på nätet i förra veckan.

Malou von Sivers, denna otroliga tv-personlighet. Absolut ingen som jag känner eller någonsin har talat med tycker att hon är annat än ett stort skämt. Men ändå drar hennes program respektingivande mängder tittare, år efter år. Så kontentan är väl att kärringmaffian absolut inte ska underskattas. Och det bästa? Jo, måndagen den 15 sätter en ny säsong av förmiddagsmagasinet Efter tio igång. Då blir dags för en ännu en kavalkad sarkastiska skrattsalvor på jobbet.

Nu har det gått omkring två och en halv veckor sedan Sommar i P1 tonade ut i etern. Eftersom jag inte har varit ledig något under de senaste månaderna har jag inte heller haft möjligheten att bocka av åtminstone en majoritet av SR:s gästpratare. Men några monologtimmar blev det i alla fall, vissa bra och andra mindre spännande att ta del av.

Här kommer en kort resumé och reflektioner kring innehållet och kvaliteten. Programmen finns hela tiden kvar på nätet, i Poddradions nedbantade version (utan musik).

Temat bland många av de sändningar som jag lyssnade på hade, helt av en slump, problemfyllda fadersrelationer som tema. Så även Dolph Lundgrens program, som nog var min favorit bland årets sommarpratare. På ett avväpnande och uppriktigt sätt, utan tillstymmelse till divaliteter, berättade den förre Rocky-skådisen om karriären, men också uppväxten med en våldsam pappa. Komediennen Pia Johansson delade samma erfarenheter, med en alkoholiserad far som sober fond under barndomsåren i Norrland. Mia Skäringer och Klara Zimmergren är Sveriges roligaste kvinnor i mitt och många andras tycke. Men att humor ofta döljer sorg eller mörker kommer inte som en blixt från klar himmel – som i den förstnämnda damens fall. Det djupt personliga hyllningstalet till den avlidne pappan var minst sagt hjärtskärande och smärtsamt ärligt.

I övrigt gillade jag verkligen den ryske före detta KGB-spionen Boris Grigorjevs insiktsgivande och varma program och Robyns hyllning av USA. Även Marie-Louise Ekman levererade en del tänkvärda ögonblick, när hon talade om kulturens varande i tider av minskade ekonomiska bidrag. Martina Lowden hade ett präktigt och ansträngt tonfall, men var medveten om det. Hennes skildring av mobbning berörde stundtals.

Bland de mer intetsägande inslagen fann jag Måns Zelmerlöws ojämna och segdragna beskrivning av typisk tonårsslapphet, Kajsa Bergqvists bristande förmåga att kommunicera på ett intresseväckande sätt samt ljudteknikern och Oscarsvinnaren Per Hallbergs bitvis trista redogörelse av Hollywood-vardagen i en inspelningsstudio. Och Fredrik Lindström, ja han var verkligen Fredrik Lindström. Lite fattigt att inte bjuda på mer personligt material.

Slutligen vill jag ge små minikängor åt en floskelfylld timme med Björn Ranelid, som tycks tala i gåtor för sakens skull (det blir lite patetiskt till slut!), Jens Lapidus otroligt jobbigt flåsiga machotilltal och slutligen Jonas Wahlströms otroligt irriterande nonsenssnack om rättshaverister och paragrafryttare. Suck, gå tillbaka till Skansenakvariet, säger jag.

I våras försökte Jonas Touremaa, som en av tre tystlåtna och genuint äkta norrlänningar, hitta en partner i Kanal 5:s dejtingsåpa Frusna män söker kärlek. Men eftersom utfallet inte blev det önskade och Gällivaresingeln knappast tog Sverige med samma storm som valsande bonden Karl Petter (eller Gustav med New Orleans för den delen), är Jonas senaste drag en alldeles egen marknadsföringssajt. På Frusna Jonas – mannen, myten & kärleken försöker den här snubben, via någon Kalle Anka-manager vid namn Betsy den Heta, att sälja exklusivt helgumgänge för hysteriska 15 000 kronor.

Och vad fan får man då för de pengarna? Kan man som köpare till exempel kräva sex eller erotisk massage? Rör det sig om en fördold prostitutionsverksamhet? VEM VILL BETALA SÅ MYCKET för att hänga med en butter och småkåt mångsysslare? Ack så många obesvarade frågor.

Tv-profilen är uppenbarligen i allvarlig ekonomisk knipa. Eller så är han ofattbart slö och opeppad på att återvända till sitt gamla nio till fem-jobb. Så här står det på hemsidan:

”Boka honom som kock, entertainer, konferencier, dragplåster,
till möhippan eller som er alldeles egna fiskeguide.
Ja, ni fattar. Jonas kan nästan allt!”

Någon som är sugen?