METALIV

Grizzly Bear kan mycket väl vara den här sommarens Fleet Foxes. Samma naturromantiska vibbar, referenser till 60- och 70-talets amerikanska visskatt och slagkraftiga melodier får mig att hoppas på att Veckatimest blir en viktig byggsten för de kommande månadernas musikaliska ljudkulisser. En viss medvetenhet för det skeva och arty är mer tydlig hos Brooklyn-kvartetten, till skillnad från de skäggiga twenty something-gubbarnas mer raka sound. Men det är absolut inget som stör.

Nu är flytten till Värmdö avklarad, och därmed bor jag för första gången under hela min livstid i ett hus (bortsett då från Seattlesejouren). Området är mycket fint, det är nära till vattnet och stillsamheten är nästintill total.

Planen är att bo ihop med pappa, hans fru och lillebror Filip över sommaren. Sedan, med start den 1 september, får jag hyra Michelles fina etta vid Telefonplan i tre månader. Runt årsskiftet hoppas jag att ett nytt, mer permanent, boende kan vara fixat för min del.

Tyvärr har jag ännu inte internet, hemtelefonen kopplades in i går och i dag inköptes äntligen mobilladdare till min lila Ericsson-kompis. I detta nu sitter jag faktiskt i bibblan i Kulturhuset och surfar trådlöst. Men snart ska det minsann bli bättre tider på tillgänglighetsfronten.

Vi ses på www inom kort eller på någon jävla vimmelfest på stan. Hej.

Nu har han gjort det igen, den gamle Lars von Trier. En av mina absoluta favoritregissörer ever, som har högre genomsnittsbetyg än de flesta på min Filmtipset-sida (jämte bland andra Kubrick, Polanski och Wenders), visar på nytt var skåpet ska stå med nya skräckisen Antichrist. Knappast det läskigaste som setts, men i kombination med paralyserande ångest, mjukporr (!), gore och en förbannad snygghet är filmen det mest originella tillskotten till genren på ett bra tag.

För några veckor sedan, medan jag fortfarande hängde i USA, läste jag en matig överblick över sommaren stora amerikanska biopremiärer. Generös som jag är, tänkte jag att skulle dela med mig av russinen i biokakan.

Så, här kommer, i samarbete med den pålitliga nöjesblaskan Entertainment Weekly, min tio-i-topp-lista. Vissa av filmerna kommer att gå upp på de svenska biograferna exakt samtidigt som i USA, medan några andra titlar får en senare distribution i Sverige.

Fokus ligger på de något större Hollywood-släppen. Och märk väl att sommaren är som gjord för blockbusters, därför premieras i viss mån maffiga explosioner över dysfunktionella familjer och relationsstrul (ändå har jag ju faktiskt en Woody Allen-rulle på listan!).

1. Public Enemies. 1930-tals-gangsterrulle med Michael Mann bakom rodret. Johnny Depp och Christian Bale i rollerna som tjyv och polis borgar för Heat-vibbar. Sverigepremiär 24 juli.

2. Taking Woodstock. Ang Lee, som bland annat ligger bakom några av de senaste få årens mest spännande storfilmer (Brokeback Mountain och Lust, Caution), tar sig an hippieerans Ground Zero, Woodstock-festivalen sommaren 1969. Emile Hirsch, Paul Dano (There Will Be Blood-predikanten) och Liev Schreiber återfinns i rollistan.

3. Inglorious Basterds. Frågan är hur sjuk den här andra världskrigs-hämndorgien blir i sin färdiga form. För idémässigt är ju filmen mer än lovande. Tarantino och Pitt kan komma att bli årets mest otippade vinnarduo. Sverigepremiär 21 augusti.

4. Brüno. Sacha Baron Cohens senaste sprattorgie, på nytt i samarbete med Borat-regissören Larry Charles, innehåller enligt trailern och annan förhandsinfo bögchocker, en grundlurad Paula Abdul samt en hysterisk adoptionsscen. Sverigepremiär 10 juli.

5. Harry Potter and the Half-Blood Prince. Äntligen, mer än en ett halvår efter planerat biosläpp, är det världspremiär för den nästa sista filmen i serien om Harry och hans vänner. Troligtvis börjar också Daniel Radcliffe sjunga på refrängen som trovärdig tonåring, killen fyller trots allt 20 i sommar. Sverigepremiär 17 juli.

6. Funny People. Gamla polarna Judd Apatow och Adam Sandler samarbetar för första gången tillsammans på vita duken. I de övriga rollerna ses bland andra Leslie Mann, Jason Schwartzman, Seth Rogen, Jonah Hill, Sarah Silverman och Eric Bana. Ett riktigt smörgåsbord för fans av den nya vågen av amerikanska komiker med andra ord. Sverigepremiär 28 augusti.

7. Transformers: Revenge of the Fallen. Fläskig uppföljare till den något ofärtjänt sågade Transformers. Det här är explosiv sommarfilm när den är som bäst. Sverigepremiär 24 juni.

8. Whatever Works. Neurotiskt gubborgie när Woody Allen och Larry David samarbetar för första gången sedan Radio Days 1987. Vågar man hoppas på en fullträff eller har det blivit dags för ett bottennapp, allt enligt Allens patenterade recept (hög produktionstakt med ojämn kvalitet filmerna emellan)? Sverigepremiär 21 augusti.

9. Away We Go. Efter övertunga Revolutionairy Road väljer Sam Mendes, även känd som Kate Winslets make, att satsa på en bitterljuv indieroadtrip genom USA. Maggie Gyllenhaal medverkar. Sverigepremiär 16 oktober.

10. Year One. Michael Cera och Jack Black spelar två stenåldersjägare som ger sig ut på en lång och strapatsrik färd. Kan mycket väl vara ett bottennapp, men jag föredrar att hoppas på stor humor. Sverigepremiär 31 juli.

Jag är nu alltså tillbaka i Sverige. Både roligt och trist, om jag får uttrycka mig så krasst (och frankt).

För tillfället bor jag hemma hos min far och hans fru, tillsammans med halvårige kid brothern Filip, i Hallonbergen. Om en och halv vecka går familjens flyttlass till Värmdö. Jag följer med och stannar ute på landsbygden sommaren ut, för att återhämta mig ekonomiskt efter vårens skadliga dollardebacle.

Ja just det, jag har helt glömt bort att uppdatera mina bloggläsare om senaste nytt på tatueringsfronten. För drygt tre veckor sedan, då jag alltså alltjämt hängde i Seattle, fick jag en vacker flamingo, i den rosa färgens alla nyanser, intatuerad på min högra överarm. Fem timmar, allt som allt, tog det att bränna fast fågeln på huden. Det var kämpigt, men SÅ värt besväret.


Dagen efter.

----------

Ciaras nya skiva, Fantasy Ride, rekommenderas starkt!

Farväl USA, snart ses vi igen.

Lista på det jag mest kommer att sakna hemma i Sverige (utan inbördes rangordning): amerikansk frukost bestående av scrambled eggs, pannkakor med sirap och hash browns, Hulu.com samt tillgång till de senaste amerikanska biofilmerna, månader innan svensk premiär.

Nåväl. Som min pappa brukar säga på bruten engelska: If you gotta go, go now.

Jag och William har förvandlats till värsta baseballnördarna. I går tog vi BART-tåget till Oakland för att kolla på Oakland Athletics mot LA Angels. Och nu börjar jag faktiskt också börja förstå reglerna en aning.

Tisdagens utflykt bjöd bland annat på en match med en home run och ett något obehagligt mygelbiljettköp utanför arenan. Tanken att inkorporera baseballintresset i min livsstil blir hela tiden bara mer och mer logisk, lockande och underbar.

I går var det inflyttningsfest i Williams och Johannas lägenhet, vilket var lots of fun. Efter några timmar av konverserande och ölande var det sedan dags att sova med hunden Figaro som sällskap. Mysigt, i brist på Kajsa som skedpartner.

På söndagen, det vill säga i dag, var det baseballdags, när jag äntligen fick chansen att livebevittna min första professionella amerikanska idrottsmatch ever. I stället för favvosarna Mariners blev det Foggy Citys stolhet, San Francisco Giants mot Colorado Rockies. Spännande!

Nu ska vi iväg på bio och kolla på X-Men Origins: Wolverine och The Soloist.

Nu är jag återigen på plats i San Francisco, ganska exakt fyra månader efter tvåveckorsvistelsen kring årsskiftet. Lustigt nog är vädret knappast bättre, men staden alltjämt lika fantastisk som jag mindes den. På torsdag är det slut på det roliga. Då flyger jag hem till Sverige och landar på Arlanda på eftermiddagen den 8 maj.

Innan dess ska jag dock passa på och njuta av att hänga i SF med min gamle Vivo-polare (och mer än det förstås) William. Lägenheten som han bor i ligger centralt i staden, i de pulserande latinokvarteren som kallas för The Mission.

Okej, nu kör jag.





 

Jimmy Fallon är SNL-mannen som sedan början av mars leder det nya Late Night på Conan O'Briens gamla NBC-slot. Jag kollade på några av de första veckornas program och måste medge att jag knappast var imponerad av det jag såg. Taskigt självförtroende i agerandet samt ett enerverande nervöst idolfnittrande i intervjusituationerna fick mig att förbanna nykomlingen. Men tänka sig att Fallon faktiskt har höjt sig otroligt mycket sedan de första stapplande stegen. Nu känns han faktiskt rätt klockren i rollen som programledare för de sena talkshowsändningarna. Större delen av de senaste dagarna har jag faktiskt ägnat åt att ta igen missade Late Night with Jimmy Fallon-program på Hulu.com (förresten, kommer en liknande, fantastisk sajt någonsin se dagens ljus i Sverige?).