METALIV

Okidoki, här kommer det första inlägget efter den härliga USA-vistelsen. Känner mig fortfarande lite outsövd efter flygresan. Fick faktiskt inte en endaste blund den natten, trots att jag hade tre säten för mig själv. Funkade inte tidsmässigt, helt enkelt. Massiva mängder sovtabletter - där har jag en lärdom inför nästa färd över Atlanten (och till andra avlägsna hörn för den delen). Värst var nog ändå förvirringen i söndags, när jag vaknade upp runt 23.30, efter drygt två timmars sömn, och inte visste var jag var och förnimmade grav ångest i kombination med febriga drömmar. Ush, ush.

På sätt och vis kändes det skönt att komma tillbaka till jobbet, för att få struktur på vardagen. Baksmällan efter magiska resor kan annars bli hänsynslös. Nu är jag väl inne i ekorrhjulet igen, fast med skillnaden att jag helt säkert vet att jag vill komma tillbaka till USA, för längre häng, inom max ett år. Så kneget är okej, har man något att jobba för blir det ju genast lite lättare, och så gillar jag ju mitt arbete också.

Den här veckan är ultimat för en mjukstart: tidig hemgång i dag och ledighet fram till måndag. Om två timmar sticker jag iväg på förfest till Michelle, sedan går vi ut och "firar" valborg på någon soft klubb. Länge leve våren och mina nära och kära.

Det här blir tyvärr det sista inlägget från min makalösa USA-odyssé - allt gott når slutligen vägs ände, så även den här resan. I morgon eftermiddag går mitt flyg, som via Amsterdam, tar mig hem till Stockholm. Och på måndag är det återigen dags att kavla upp ärmarna och göra skäl for skvallerpengarna.

Sista dagen i New York kunde inte ha tillbringats bättre. Vad tvåtiden träffade jag Lydia i närheten av Union Square, och traskade i behaglig, men ändå bestämd takt, omkring i småputtriga West Village. Efter det gick färden vidare mot Meatpacking District, som med den udda mixen mellan industriområde och hippa glidarkvarter i mångt och mycket liknade Williamsburg. Dar bjöd min homie på en oförglömlig överraskning, när hon tog med mig till en bar på ett hotelltak. Hänget avrundades med en promenad tillbaka till det torg där allt började - arbetsmetoden var nämligen att jobba i cirklar.

Fredagen bjöd på en sällan skådad konsumtionsfrossa från min sida. Följande artiklar inhandlades under dagen: två cd-skivor, tre dvd:er, fem populärkulturtidskrifter, The Vice Photo Book samt en Spindelmannen-t-tröja till min lillebror. Bland mycket annat.

I dag sken solen återigen över New York. I sann turistanda åkte jag och mitt crew, med båt, till Frihetsgudinnan på Liberty Island. Innan dess stannade vi också till vid Ellis Island och immigrantmuseet, som bjöd på en mängd fascinerande människoöden från decennierna kring förra sekelskiftet. Där hittade jag och farsan bland annat en avlägsen släkting, som kom till USA 1923, i det datoriserade arkivet.

Nu är jag tillbaka från den långa resan norrut, till Niagarafallen. Sammanlagt tillbringades tio timmar, eller cirka 700 kilometer, i bilen - enkel resa.

Efter ankomsten på måndagskvällen hängde vi lite vid det berömda vattenfallet, åt rikliga mängder skräpmat och hängde på vårt hotell. På tisdagen åkte vi sedan över till Kanada för att se hela härligheten från andra sidan gränsen. Och, som utlovat, var utsikten och närheten till de enorma vattenmassorna än mer imponerande där. Sedan påbörjade vi färden hem, som bland annat gick via ett galet vidsträckt shoppingcentrum. Där köpte jag ännu ett par Nike-skor, den här gången for löjligt låga 30 dollar.

Onsdagen inleddes med frukost på Dunkin' Donuts (croissantburgare med nötkött - ingen höjdare tyvärr) och fortsatte med resterande motorvägskilometer genom The Empire State.

Tyvärr är det dags att packa ihop mina väskor redan om tre dagar, men innan dess ska jag på nytt njuta av softa New York. OH YEZ, dog.

Ja, jag vet. Det här bloggandet börjar ju faktiskt gå till överdrift. Jag är ju trots allt på semester. Men när jag inte är iväg på äventyr i storstaden och dess omnejder har jag inte så mycket annat att göra än att interneta. Och så åker vi också bort, tidigt i morgon bitti, på en tvådagarstur till Niagarafallen. Så nu kan det faktiskt komma att dröja ett tag innan jag på nytt avlägger rapport till er, mina svenska vänner.

Tidigare i dag var sällskapet iväg på en mycket soft bilresa till Atlantkusten. På halvön Sandy Hooks fick vi uppleva magnifika vyer och se en gammal flottbas, som bland annat användes under andra världskriget, på nära håll.

Oki, det här blir ett superkort inlägg. Nedan bilder från en underbar, och än en gång väldigt solig, dag i New York. Jag och Lydia gjorde Williamsburg i Brooklyn, gled omkring i hippa industri- och lagerområden, drack öl på ett lokalt bryggeri och var nere vid stranden, med Manhattan tvärs över vattnet. Sedan åkte vi över till Lower East Side, jag köpte ett par Nike-sneakers och dagen avslutades med promenad genom East Village till Union Square.

Här kommer bilderna som hör till mitt förra inlägg, alltså från den första sightseeing-dagen på Manhattan.

Just nu hänger jag hemma hos Lydia i Williamsburg, Brooklyn. Efter en minst sagt turbulent resa från min bas i New Jersey till New York, som gick via två taxibilar och en flygbuss, möttes vi till slut upp vid niotiden i går. Ett trevligt restaurangbesök och en hemmafest senare kände jag mig alldeles makalöst bra.

NU: shoppande, fikande och kanske en gratis-Regina Spector-konsert.

Shit, nu är jag verkligen superpeppad inför morgondagens stora resa. Har nog inte haft resfeber sedan barnsben, men faktum är att fjärilarna i magen har varit mina ständiga följeslagare i snart en veckas tid.

Förutom pappa och hans fru, följer också min nya kamera med till USA. Så förhoppningsvis lägger jag upp en del bilder när jag kommer hem.

Till flygtrippen har jag laddat upp med en rad kontroversiella böcker - ja, för den amerikanska tullen i alla fall. Förutom Leni Riefenstahl-biografin Filmskapande i Tredje rikets tjänst har jag även Andrej Platonovs Grundgropen, en berättelse om Stalins hårda 1930-tal. Så utåt sett kan jag ju tyckas vara osunt fascinerad av totalitära system, men troligtvis går väl insläppet till USA vägen ändå.

Okidoki, amigos. So long & see ya.

Snacka om kulturkoftepoäng i kvadrat, det här var en helg som heter duga.

Lördagen inleddes med ett vernissagebesök på Nyckelviksskolan, där Richard och hans vassa illustrationer var ursäkten för en tripp ut till Lidingö. En innerligt gemytlig stämning, med lite gulaschsoppa ovanpå det, var precis vad jag behövde efter en vecka fylld av kupper och chocker. Länge leve alla kreativa själar, som bringar lite motvikt till allt kallräknat i samhället.

Efter det åkte jag och K vidare på vår mogna odyssé, som förde oss till Dramaten och mastodonttrilogin Tre kronor. Fem timmar ohörbart gormande av en övermaxad Torkel Petersson i Gustav Vasa samt baktung symbolik i Kristina var dock inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Vad är grejen med de här manliga Dramatentupparna, dessa burdusa och överspelande egon? Räcker det inte med Persbrandt och Flinck (den sistnämnde gillar jag visserligen, men bara på grund av det rubbade psyket)? Den enda delföreställning som fick godkänt med marginal var, enligt mig, Gustav III. Där fanns åtminstone lite humor och balans.

Söndagen, sedan, bjöd på trevlig långfrukost. Jag hann också med ett längre besök hos Micke, en träff som involverade pasta carbonara, Filip och Fredriks senaste 100 höjdare-vända i USA samt Family Guys Star Wars-parodi Blue Harvest.

Så, bokslutet är nu avklarat och jag kan tryggt gå till sängs. Dags att sova, i morgon bitti är det ju dags för ny vecka och nya friska tag. Dessutom: USA-resa, med start på onsdag.

Hurra för min blogg, nu har den regelbundet uppdaterats i exakt en månads tid. Min oro för att jag skulle komma att försumma nätdagboken var obefogad, snarare har jag funnit ett fullgott komplement till mitt mekaniska författande av tv-notiser dagarna i ända.

Det som allt mer upptar mina tankar just nu är USA-resan på onsdag morgon. Jag är så otroligt peppad inför mitt första besök i världens obestridliga centrum för populärkultur, det område som ju upptar en så stor del av min vardag. Tillsammans med pappa och hans fru flyger jag till New York och stannar där i några dagar. Utöver sedvanlig sight seeing kommer jag också hänga med min kompis Lydia, som bor i det stora äpplet sedan i höstas. Shopping av kläder, musik, böcker och film samt trevligt häng på fik och någon klubb är saker som jag hoppas på. Efter det är planen att åka runt lite på östkusten, besöka Washington DC, Boston och kanske också Niagarafallen. Självklart tar jag med mig min nya, och hittills outnyttjade, kamera för att dokumentera hela äventyret. Söndagen den 27 är jag tillbaka i Stockholm - dagen därpå stämplar jag in på Linnégatan 76.

Men, det är alltså längre fram i tiden. I kväll njuter jag av helgledigheten i mitt eget sällskap. Har nästan läst ut otroligt underhållande och tänkvärda seriealbumet Einsteins fru av Liv Strömquist. DN:s, Svenskans och Citys helg- och nöjesdelar har redan betats av, snart väntar snygg noirestetik i Sin City.

Så, efter mitt förra hatinlägg är det nu dags för lite hederlig finkultur - prettofilm, närmare bestämt. I går efter jobbet var jag, tillsammans med Jonas och Elias, på förhandsvisning av Funny Games U.S. på Skandia. Biobesöket var dock inte spontant, utan del i en diabolisk plan. Dagen innan, i måndags, såg jag nämligen drygt tio år gamla originalversionen Funny Games (köpte en Michael Haneke-box förra veckan, med fyra av hans äldre filmer - mums). Måste säga att mitt experiment resulterade i en mycket märklig upplevelse eftersom filmerna är exakt identiska, fast med amerikanska skådespelare och engelskt tal i den bioaktuella remaken, till skillnad från ursprungets tyska. Känslan av att kolla på samma film, fast ändå inte, två dagar i rad var minst sagt absurd.

Hur stod sig då nyinspelningen mot den civilisationskritiska ångestklassikern från 1997? Så där, tyvärr. En sak som jag nu tydligt har lärt mig är vikten av kulturell kontext. Något som saknas i den amerikanska versionen är nämligen den påtagliga kritiken mot den övre medelklassens vadderat trygga tillvaro, som helt plötsligt krossas av en avgrundsdjup ondska. Hanekes moraliteter blir så mycket mer påtagliga och vassa i en europeisk miljö. Sedan kan jag inte heller komma ifrån att det blir så konstigt med stora Hollywood-skådisar, i det här fallet främst Naomi Watts och Tim Roth, som någon gång ibland gör en kreddig rolltolkning emellan alla kioskvältare. Känns inte så trovärdigt.

Det är lite trist att en så kompromisslös regissör återanvänder k-märkt material. Handlar det om en längtan efter att slå i USA eller viljan att visa hur lite han bryr sig, bara för att dekonstruera en intellektuellt oantastlig fond? Haneke, du är fortfarande en av mina favoriter, men inga fler Amerikaäventyr, tack.


Gammal ondska i ny tappning. Michael Pitt och Brady Corbet.



Original-Paul. Arno Frisch.

Alltså, det känns ju rätt lågt att hacka på ett redan rejält söndermobbat skrattobjekt - snacka om att slå in dörrar som sedan evigheters evighet är nednötta till småpartiklar. Men är inte Linda Rosings blogg rätt sjuk? Jag gillar visserligen hennes roll som white trash-mamma till alla vilsna Svenne Banan-brudar runtom i landet, men tar å det grövsta avstånd från att skriva "Morgon stund har guld i mun" samt lägga upp en bild på sig själv i studentklänning och lägga dit rubriken "Jag 16 år...". FÖRLÅT MIG, jag spyr egentligen mycket hellre min galla över typ Colin Nutley, som ju faktiskt har stulit sex miljoner kronor av svenskarnas gemensamma skattepengar. Men så är det ibland, vid vissa tillfällen kan man bara inte blunda för saker och ting.

Har precis sagt adjö till min käre vän Jonas som kom förbi på söndagshäng. Dussinet musikskivor (ja, jag köper fortfarande sådana) lades in på hans nya och extremt eleganta MacBook Pro, det lyssnades på hederlig old school-hiphop och åts marinerade quornfiléer med ofräscha potatisar till. Kort och gott var det ett schyst umgänge med de data- och serierelaterade subkulturernas okrönte kung.

Tidigare i dag har jag hämtat upp lite grejer hemma hos min mor och passat på att luncha samt spela det klassiska sällskapsspelet Den försvunna diamanten tillsammans med min småfifflande, femårige lillebror. 1-1 i matcher blev slutresultatet, dock inte utan att en hel del barnmyglande fanns med i bilden. Men jag blundade för det - vad gör man inte för dem man älskar?

Förra veckan köpte, och läste, jag till slut det omskrivna och upphaussade reportagemagasinet Filter. Kan faktiskt inte annat än applådera den här publikationen, som nog är den bästa nykläckta svenska tidskriften på länge. Det som på förhand kändes lite tveksamt, till exempel grejen att förena vitt skilda ämnen till en helhet där kvaliteten och den tankeväckande infallsvinkeln förenar, visade sig fungera alldeles utmärkt. Inget revolutionerande till koncept, men ack så konsekvent välskrivet. Jag skickade omgående in en prenumerationstalong - det här kan mycket väl vara en ny favorit i läsefåtöljen.

Vår - solen skiner, och så gör också jag, ikapp med den. Fredagskvällen tillbringades med trevligt hemmahäng hos födelsedagsfirande Maria. Utgång var på g efter det, men efter en smärre trötthetsattack åkte jag lydigt hem till min ljuva kvinna.

Dessa bilder togs under en soft promenad i anrika Docklandskvarteren i Nacka.

Det finns en rad saker som jag ännu inte har hunnit uppleva i mitt liv - såväl barnförbjudna som vardagligt triviala nöjen. Att plöja igenom hela Sopranos är ett av de projekt som tyvärr aldrig har blivit av förut, och nu sitter jag följaktligen sedan en vecka tillbaka och insuper skadligt höga doser gangsterexistentialism.

I lördagens kulturdel i DN läste jag en lagom intressant artikel om colombianske kokainkungen Pablo Escobar. Intill fanns en större faktaruta om andra knarkskildringar i litteraturen och som gammalt Sherlock Holmes-fan satte jag, milt sagt, frukostteet i halsen när jag insåg att min barndoms hjälte var en riktig kokainjunkie. Följande stycke har artikelförfattaren tagit ur De fyras tecken.

"Sherlock Holmes tog den lilla flaskan från dess plats på spiselkransen och injektionssprutan från det prydliga marokängetuiet. Med sina långa vita, nervösa fingrar passade han in den fina nålen och vek sedan upp vänstra skjortärmen. En liten stund vilade hans blickar tankfullt på den seniga underarmen som var alldeles prickig av märken efter nålens stick. Slutligen stack han in den vassa nålspetsen, pressade ned kolven och sjönk tillbaka i länstolen med en lång suck av välbehag."

Assistent Watson fortsätter några rader ner:

"- Vad är det i dag, frågade jag, morfin eller kokain?
Likgiltigt höjde han blicken från den gamla frakturvolym som han satt och bläddrade i.
- Kokain, svarade han. Sjuprocentig lösning. Har du lust att försöka den?
- Nej verkligen inte, sade jag med skärpa i rösten. Jag har ännu inte hämtat mig från fälttåget i Afghanistan, och jag har inte lust att ytterligare anstränga min hälsa.
Han smålog åt min häftighet.
- Kanske du har rätt Watson, sade han. Det är troligt att kokain har ett dåligt inflytande på ens fysik. Men å andra sidan verkar det så andligt stimulerande och gör mig så klar i hjärnan, att dess sekundära effekt inte spelar någon roll."

Galet. Man fattar ju att opium och absint var på modet på den tiden, men att mästerdeckaren körde så hårt med knark var en smula överraskande. Undrar vad min tioåriga barnhjärna tänkte när jag slukade Sherlock Holmes-böckerna med omättad iver: "Han kanske är krasslig och tar sprutor för att må bättre och ha kraft att fånga de dumma viktorianska bovarna"?