METALIV

Ojoj, jag blev djupt rörd av all den respons som mitt första inlägg renderade. Det ska gudarna sannerligen veta. Mille grazie, vänner.

Det är torsdagskväll och tröttheten börjar som brukligt nå kritiska nivåer efter en vecka av ackumulerad sömnbrist. Inga excesser, inget märkbart syndande, blott luthersk arbetsmoral - simsalabim, där är den naket svidande sanningen. Vilken tur då att helgen är i ankommande, en ledighet som primärt ska ägnas åt återhämtning och sekundärt social interaktion.

Planen är att på fredagen äntligen ta sig en titt på den, enligt säkra källor, lysande italienska zombiesexorgien Dellamorte Dellamore. Sedan blir det väl säkert också ett och annat sneglande på danssåpan Let's dance. Programmet är mestadels, vad jag skulle kalla, bra tv. Jag gillar sunkigheten och de risiga b- och c-kändisarna i fula klackskor och löjliga peruker, och jag ÄLSKAR juryn, med Tony Irving i spetsen. Mannen är ju som en livs levande seriefigur. Och hans nytransplanterade hår, som ligger så äckligt finkammat, är ju bara för bra. Men ibland går pussandet, kelandet och de äckliga sexanspelningarna i programledarnas skämt lite för långt. På lördagen åker jag troligtvis till min käre vän Flavio, exilgöteborgaren och klubbmagnaten, all in one. Det ser jag verkligen fram emot. Då kan det nämligen bjudas på osunda mängder dansmusik och rusdrycker.

Nu ska jag komma ner i varv efter arbetsdagen, äta två avokados, dricka påskmust och slutligen bänka mig framför tv:n. För torsdag innebär ju Hank Moody och slackerromantik i softa Californication.

Hej så länge.