METALIV

Det är så spännande hur ens musikaliska preferenser utvecklas och tar oväntade vändningar. Under många år, med start under gymnasietiden och några av åren därefter, var jag indieälskare, med en viss Manchesterman som husgud. Innan dess lyssnade jag på britpopens föregångare, 60- och 70-talets elefanter som Animals, Beatles, Pink Floyd, Moody Blues och Bowie. Och skulle du träffat mig som fjunig sjunde- eller åttondeklassare finns chansen/risken att jag skulle haft en Metallica-t-tröja på mig.

Var befinner jag mig då i detta nu, anno 2008? Sedan snart två år tillbaka har jag, via den lite mer elektroniska musiken, hamnat i ett läge där jag nästan uteslutande spelar hip hop- och r'n'b-skivor hemma. Något som för bara några få år sedan skulle ha varit helt otänkbart är alltså numera en odiskutabel realitet. Sedan är det en annan femma att jag också, parallellt, ofta lyssnar på klassisk musik och jazz samt självklart också dammar av något gammalt ibland. Fast faktum kvarstår: den senaste aprilveckan har Monsieur Martin-soundtracket bestått av alster från Cassie, Ciara, Yung Joc och den fräschaste New York-hajpen Santogold.

Den sistnämnda artisten kan jag för övrigt verkligen slå ett rekommenderande slag för. Hennes otvungna blandning av genrer och gerillaimage har fått många att jämföra henne med M.I.A. Inte helt felaktigt, men kanske målar det inte heller upp den rättvist komplexa bilden av den stentuffa Brooklyn-tjejen (född och uppvuxen i Philadelphia).