Ögon i kvadrat
Shit, min dag har verkligen bestått av mildare bakfyllehuvudvärk och en massa film- och tv-tittande (utöver jobbet då förstås). Inte så mycket mer alls faktiskt.
Efter lunch gick jag och två av mina kollegor och kollade på en förhandsvisning av Der Baader Meinhof Komplex, en av de senaste få årens mest omtalade tyska produktioner. Som vanligt, när det kommer till politiska och 1900-tals-historiska filmer från Europas befolkningsrikaste land, var resultatet imponerande. Utan att blanda in alltför mycket sentimentalitet tycks tyskarna ha en talang för skildringar av sin samtid och det förflutna. Dock saknades kanske något, främst i berättarflytet, och dramat blev till slut en snygg och proffsig redogörelse, i avsaknad av ytterligare lager. Jag håller fortfarande tungviktare som De andras liv, Undergången – Hitler och Tredje rikets fall och den personliga favoriten De feta åren är förbi som snäppet vassare.
Klockan sex gick jag sedan på nästa bioseans, denna gång med italienska Gomorra på screeningschemat. Som de flesta säkert redan vet baseras filmen på Roberto Savianos storsäljande bok med samma titel. Det är en tät inblick i ett Neapel som styrs av den organiserade brottsligheten, långt ifrån det sedvanligt gemytliga myspys som Italien ofta förknippas med på vita duken. Filmatiseringen följer hur som helst fem olika människoöden (som inte korsas, tack gode gud för det), med olika kopplingar till maffian. Det är nästan dokumentärt och våldet känns inte överanvänt, något som gör maktstrukturerna än mer skrämmande och verklighetstrogna. Samhället som visas upp är laglöst och fast i klorna på kriminaliteten. Jag var inledningsvis skeptisk, mest för att jag inte kom in i handlingen, men förstod vartefter att Gomorra är en klart sevärd film, som ett slags socialrealistiskt Sopranos.
Slutligen vill jag bara kort nämna att jag också har hunnit med att kolla på den femte säsongens näst sista Project Runway-episod. Det var verkligen ett toppenavsnitt som fick mig att återfå tron på årets designers, som stundtals tycks kapabla att komma upp i den förra omgångens finalkvartett-klass (eller trio, beroende på hur man ser på det). Stor bonus var förstås 2008:s finaste tv-ögonblick, när Tim Gunn, med darr på rösten och tårar i ögonen, förklarade hur stolt han var över sina adepter. Till och med cyniska jag fick en märkbar klump i svalget.
Efter lunch gick jag och två av mina kollegor och kollade på en förhandsvisning av Der Baader Meinhof Komplex, en av de senaste få årens mest omtalade tyska produktioner. Som vanligt, när det kommer till politiska och 1900-tals-historiska filmer från Europas befolkningsrikaste land, var resultatet imponerande. Utan att blanda in alltför mycket sentimentalitet tycks tyskarna ha en talang för skildringar av sin samtid och det förflutna. Dock saknades kanske något, främst i berättarflytet, och dramat blev till slut en snygg och proffsig redogörelse, i avsaknad av ytterligare lager. Jag håller fortfarande tungviktare som De andras liv, Undergången – Hitler och Tredje rikets fall och den personliga favoriten De feta åren är förbi som snäppet vassare.
Klockan sex gick jag sedan på nästa bioseans, denna gång med italienska Gomorra på screeningschemat. Som de flesta säkert redan vet baseras filmen på Roberto Savianos storsäljande bok med samma titel. Det är en tät inblick i ett Neapel som styrs av den organiserade brottsligheten, långt ifrån det sedvanligt gemytliga myspys som Italien ofta förknippas med på vita duken. Filmatiseringen följer hur som helst fem olika människoöden (som inte korsas, tack gode gud för det), med olika kopplingar till maffian. Det är nästan dokumentärt och våldet känns inte överanvänt, något som gör maktstrukturerna än mer skrämmande och verklighetstrogna. Samhället som visas upp är laglöst och fast i klorna på kriminaliteten. Jag var inledningsvis skeptisk, mest för att jag inte kom in i handlingen, men förstod vartefter att Gomorra är en klart sevärd film, som ett slags socialrealistiskt Sopranos.
Slutligen vill jag bara kort nämna att jag också har hunnit med att kolla på den femte säsongens näst sista Project Runway-episod. Det var verkligen ett toppenavsnitt som fick mig att återfå tron på årets designers, som stundtals tycks kapabla att komma upp i den förra omgångens finalkvartett-klass (eller trio, beroende på hur man ser på det). Stor bonus var förstås 2008:s finaste tv-ögonblick, när Tim Gunn, med darr på rösten och tårar i ögonen, förklarade hur stolt han var över sina adepter. Till och med cyniska jag fick en märkbar klump i svalget.
Kommentarer
Trackback
