METALIV

Tydligen fyller man 25 bara en gång och därför tog jag tillfället i akt att bjuda hem nära och kära på födelsedagsfest. Visserligen är jag jävig när det kommer till efterhandsomdömet, men jag vågar påstå att det var en mycket lyckad sammankomst, såhär i slutet av november. Tack, alla ni som kom!

(Jag önskar att jag kunde bjuda ALLA jag känner, därför är jag ledsen att inte just DU kunde närvara).

Det bjöds hur som helst på två tårtor (som jag fick i present!), snacks, bib-vin, tillåtelse att röka inomhus och inte minst trevligt umgänge.

Okej, jag erkänner. Jag har blivit skadad av mitt jobb. Adjektiv som "mysig", "härlig" och "fantastisk" har blivit en del av mitt dagliga språkbruk, även efter utstämpling från skvallerfabriken. Nu väntar jag bara på att "frän" och "fräck" tar klivet in. Välkomna in, dörren är vidöppen.

Så här skrev jag i en notis om Bonde söker fru, efter att ordet dejt redan använts i texten. Cyniker eller romantiker? Ni avgör.

"I Uppland blir det träff med föräldrarna för Peter och hans friare. Efteråt får en av grabbarna följa med på mys i ladan."

Egentligen har jag tänkt att inte skriva alltför mycket om sport på min blogg. Men jag måste bara dela med mig av ett kort referat från en innebandymatch som jag spelade i går. Sjukt spännande var det!

Efter första perioden ledde mitt lag med 4-0 och efter ytterligare 20 minuter var ställningen 5-1 i vår favör. Då skulle man ju definitivt kunna tro att segern var som i en liten ask, men icke. Motståndarna genomförde värsta vändningen och med två minuter kvar av drabbning kvitterade de till 6-6.

Men sedan, när klockan stod på 19.55, satte en lagkamrat dit 7-6. Och vi vann, hurra!

Älskar idrotten när den bjuder på dramatik.

I morgon börjar Stockholms filmfestival. Jag försöker ju som bekant alltid sticka in en fot på något hörn, för att få vara en del av så fantastiskt evenemang. I år kommer jag att se minst 20 filmer, som bäst kan beskrivas som en salig blandning mellan omtalade Cannes-, Venedig-, och Berlinfilmer, smalare indieproduktioner från världens alla hörn samt rena chansningar. Bland det jag sett på förhand kan jag, i olika grad, rekommendera följande rullar:

1. Mellan väggarna. Fransk Cannes-vinnare om samspelet mellan en idealistisk lärare och hans multietniska högstadieklass. Väldigt dokumentärt och intensivt drama, som i mitt tycke är en av årets bästa filmer. Utan att jag egentligen fattar varför.

2. Gomorra. Filmatisering av Roberto Savianos storsäljare som tycks vara på allas läppar just nu. Genom att varva fem olika människoöden i maffians Neapel, i ett malande och inledningsvis något påfrestande tempo, växer det här till en omskakande och stark skildring av ett laglöst land.

3. Mermaid. En modern rysk saga om en egensinnig tonårsflicka från landsbygden som konfronteras med det nykapitalistiska Moskva. Något ojämn, men med mycket humor, satir och även sorg.

4. De ofrivilliga. Ruben Östlunds hyllade uppföjare till Gitarrmongot är precis så bra som förhandssnacket gjort gällande. Utmärkt dialog, tajming och porträtt av 2000-talets Sverige. Klockrent tidsdokument i dag och om tio år.

5. The Railway. Ännu en film från det cineastiskt spännande Ryssland, där ett gammalt ånglokomotiv som för några resenärer över ett öde stäpplandskap, får representera det vidsträckta rikets utveckling. Varvar magisk realism med surrealism.

6. Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson. Uttömmande, och kanske något för lång, dokumentär om Gonzo-journalistikens fader. Intressant dokument över en myt och ett annat USA. Trodde dock att den här filmen skulle vara snäppet vassare, speciellt med tanke på att regissören Alex Gibney tilldelades en Oscar för sin förra film, Taxi to the Dark Side.

Slutligen har jag också sett brasilianska The Dead Girl's Feast, men den vill jag faktiskt inte rekommendera. Väldigt lågbudget och ostrukturerad, flytande, men på ett dåligt sätt.

Den här berg och dal-banan, som även går under namnet kronans värde gentemot dollarn, gör mig redigt åksjuk. Alltså, kom igen! Två svenska riksdaler mer måste jag nu punga ut för jänkarnas gröna en dollar-sedlar, i jämförelse med mitt USA-besök i april.

DET ÄR INTE BRA, speciellt om det rör sig om större summor ihopsamlade pengar.

På förmiddagen den 4 januari landar så äntligen lilla, lilla jag i Seattle. Eftersom det rör sig om ett längre besök i den nordvästamerikanska staden är frågan inte OM, utan NÄR jag skaffar det där rediga indieskägget.

Alltså jag har också lyssnat väldigt mycket på Band of Horses, Grand Archives och Fleet Foxes under sommaren och hösten samt odlat en hel del fjun till och från (det mesta rakades dock bort i september). Flanellskjortan köpte jag för ett tag sedan. Så visst borde jag stå näst på tur efter herrarna nedan?


Ben Bridwell, Band of Horses.


Matt Brooke, Grand Archives.


Robin Pecknold, Fleet Foxes.

För omkring en månad sedan var jag och Michelle på en fest som arrangerades av Nöjesguiden. Bara några få dagar därpå såg jag, på Facebook, att jag hade fångats på bild av en vimmelfotograf som hade cirkulerat i lokalen. Det rörde sig inte om någon helbild direkt, men ändå en liten goding att visa upp med stolthet för barnbarnen om X antal år (jodå, jag vet att jag ser ut som en förhistorisk människovarelse, redo att klubba ner någon i personalen för ännu en gratis Smirnoff ice).



Hur som helst så blev jag road när jag såg exakt samma foto i det senaste numret av blaskan. Haha, jag har blivit bortredigerad! Så här gick kanske samtalet på redaktionen: "Petronella, du MÅSTE lära dig det här med bildsinne, det här är kommersiell tidning där vi bara tar med snygga och coola människor. Klipp bort killen till vänster. Gör om och gör rätt".

Men vad vet jag, jag kan ju bara spekulera.

Jag och Michelle har en annons ute på Craigslist! Känns onekligen stort att vara en del av denna mäktiga gemenskap. Nu gäller det bara att få napp också. Here we go.

"Hello! We are two friends from Sweden planning to spend our Christmas holiday in San Francisco. We need a home. A room. A bed or sofa, or a big bed, or two sofas, or two beds or two sofas. We need a room for 2 where we can sleep. But without bugs. My name is Michelle, I'm 24 years old and I’m studying my last year at the department for Graphic design and Illustration at Konstfack in Stockholm. My friend Martin is 25 years old and, at the moment, works as a journalist for a weekly TV magazine here in Stockholm, but will soon move to Seattle to study some more.

We are both very friendly and open, funny and kind. We love movies and True Blood (on TV). We don’t smoke. We won’t be home much, if you don’t wont us to be there. We just need a room where we can sleep during the night and maybe drink coffee in the morning.

We have a pretty tight budget since we both are students, but can pay 350 US dollars / week. A place near Mission would be great, but we’re open to any location as long as it’s walking distance to something fun.

Music, art, movies, good wine, Internet, food, gay and straight, that’s us. If you have a room or something that looks like a room, please contact us. Or if you want to know more about us. We are happy to answer."

Och om någon vet något är det självklart fritt fram att tipsa. Här är en länk till annonsen.

Hur pass illa ställt är det om man ser sina egna hål i tänderna i badrumsspegeln? Hilfe (Svullo R.I.P.).

En sak är säker, och det är att det här kommer att bli ett kostsamt kalas för undertecknad. Senast jag kollade mina gaddar var när det fortfarande inte kostade mig en spänn att besöka Folktandvården. Och nu kommer det troligtvis innebära personlig konkurs och ett plågsamt liv på gatan.

På torsdag smäller det, då är det dags för den första akten i denna fars.

Jag har älskat True Blood sedan de första avsnitten, men herregud, serien är ju fantastiskt bra PÅ RIKTIGT numera. Ojämnheten, som hade sin charm, börjar försvinna och flytet i serien närmar sig fulländning. Med risk att vara sjukt tjatig: det här är tv-skiten hösten '08!

Något otippat har jag återigen börjat kolla på den tredje Dexter-säsongen, efter att ha tagit ett månadslångt uppehåll. Kanske är det för att jag hatade de två inledande episoderna som jag helt plötsligt, med noll förväntningar, inte kan göra annat än att konstatera att jag är fast. Igen. Manuset är ju inte i närheten av de två första årgångarnas thrillerfullträffar, men visst fan hatälskar man Jimmy Smits som överbondande distriktsåklagare med dold agenda.

Måste också kolla in den andra Mad Men-säsongen innan USA-resan, men schemat ser tyvärr rätt späckat ut i övrigt. Fiktionen måste ju faktiskt också balanseras med gråmulen Stockholmsrealism. Filmfestivalen och en massa decemberstress kommer ju garanterat komma i vägen. Annars hade det varit trevligt att se om Sons of Anarchy verkligen lever upp till Weird Science-hajpen.

----------

Jag fyller förresten 25 om tio dagar! Och gissa vad jag har önskat mig i present av min far. Att han betalar min tandläkarräkning på torsdag. Inte så kul kanske, men ack så välbehövligt.

Just nu råder total idétorka i min bloggkreativa del av hjärnan. Tankarna befinner sig kort och gott på helt annat håll. Jag börjar alltmer tänka på den kommande USA-resan, på alla de praktiska saker som måste fixas innan dess och på ekonomiska kalkyler (den där satans dollarkursen jävlas med och motarbetar mig).

Inom kort kommer jag förhoppningsvis återkomma med full kraft.

Och den som gillar listor kommer att få ståfräs av att läsa mina årssummeringar av film- och musik-2008. Från och med slutet av december blir den här bloggen också min resedagbok, med text och bilder från San Francisco och sedan Seattle.

Att Obama vann presidentvalet i USA är både historiskt och fantastiskt utifrån en mängd olika infallsvinklar. Men jag kan faktiskt inte låta bli att beröras när jag ser McCains värdiga sorti genom att hylla sin motståndare och önska honom och nationen all lycka i framtiden. Detta var för mig personligen valnattens vackraste ögonblick, jämte bilderna på de afrikan-amerikaner som upplevt årtionden av rassegregation och förtryck och nu äntligen fick bevittna kröningen av en svart man.

Något som gör mig irriterad och så där extra mediecynisk är när dubbelmoralen visar upp sitt fula tryne i dagspressen. I flera års tid har konsumtionsorgier varit det mest sexiga som kan fylla en välmående västerlännings vardag (och sex också förstås). Shoppingtips hit och galleribyggen dit – överallt tycks Mammon ha spridit existentiell mening. Men nu, efter några få månader av ekonomisk nedgång, har det helt plötsligt blivit trendigt att ha ett samvete.

I senaste DN Söndag står följande i ingressen till artikeln "Hög tid att bli recessionista":

"När den ekonomiska krisen slår till påverkas vi på flera plan. Spara blir viktigare än slösa. Det är därför den modemedvetna 'fashionistan' har blivit 'recessionistan'."

Det har alltså blivit dags att byta spår för att ligga rätt i tiden. Förutom att det nykomponerade ordet är lite halvkul är det smått provocerande att medierna helt plötsligt uppvisar ett gravallvar inför den alarmerande (?) situationen.

I våras, innan jag åkte till New York, läste jag texten "New York – Så billigt att du sparar in resan" i samma tidning. Där gjordes en typiskt missvisande kalkyl, där en mängd utgifter leder till att man "sparar in" pengar. Visst, delvis sant, men faktum kvarstår att ett större kapitalskott alltjämt krävs för att göra pengakapen praktiskt möjliga. Och det underliggande budskapet är utan tvekan "konsumera, res och frossa".

På samma sätt blev jag irriterad på en tv-krönika som jag läste i fredagens Aftonbladet. Där ondgör sig skribenten Cecila Gustavsson över att, jag citerar ingressen, "Nu kastar finanskrisen sin skugga till och med över inredningsprogrammen. Det gick inte att se folk leta mångmiljonhus i 'Nytt läge' utan att tänka på deras räntor". Och min spontana tanke var: Jaha, nu kan man helt plötsligt kasta skit på dum-tv som uppmuntrar till köp av dyra kåkar.

Det krävs med andra ord en lågkonjunktur för att se det tvivelaktiga i vår tids kapitalonani. Annars bör man, enigt logiken, inte kritisera utan uppmuntra till excesser.

Ibland måste man faktiskt få slå på den som redan ligger ner. Det bör absolut inte sättas i system, men som undantag kan det, vid rätt tillfälle, vara hysteriskt underhållande.

Min käre vän Jonas sitter inte sällan på riktiga www-guldkorn. Den här sidan tipsade han mig om häromdagen, och det är något som är bland det konstigaste jag sett på länge. Faktum är att jag fortfarande inte ens är säker på att det rör sig om ett enda stort skämt. Fast troligtvis inte.

Kort och gott så rör det sig om "Svenska delfin-i-människokropp-förbundet". Layouten är risig värre, men det är främst textinnehållet som får en att häpna. Organisationens ordförande skriver i sitt anförande:

"I denna skrift fanns ett tvåsidigt uppslag om något så vackert som delfiner. Jag blev kär på direkten. Inte metaforiskt utan bokstavligt talat. Jag drömde om den delfinhona jag sett, i flera veckor. När alla tjejer och killar började intressera sig för varandra och fråga chans, tillbringade jag min tid på djurparken, och tittade drömskt på delfinerna, som rumlade runt av livsglädje.

Åren har gått sedan dess, och jag har blivit äldre och visare. Jag har förstått att denna kamp, kampen för personers rätt att byta art, måste föras ute bland allmännheten, bland er som läser detta. Och jag är inte ensam. Vi är ett flertal som inte känner oss som andra, och nu vill vi manifestera vårt budskap.

Är det en rättighet att få byta kön så är det också en rättighet att få byta art. Om jag vill operera in en fena av konstruerad av brosket från delar som ändå bara är ett motstånd i vattnet, samt hud från min baksida (om detta är möjligt), ja då ska jag få göra det."

Dessa människor vill bland annat:

"- Möjlighet för DHB:are att erkännas juridiskt som delfiner
- En frizon för DHB:are, helst i varmare klimat i ett örike, finansierat av den svenska staten
- Att delfiner ges s.k. mänskliga rättigheter
- Att vid efterföljning av artbytet behålla vårdnaden om våra mänskliga barn
- Eko-lokalisering ska bli erkänt som ett världsspråk
- Redan idag ge möjlighet åt DHB:are att med hormoniell behandling och plastikkirurgi förändra sina kroppar så att de blir mer lika andra delfiners
- Möjlighet att ingå artneutrala äktenskap med delfiner"

Fast å andra sidan, vem är jag att döma? Man vill ju inte gärna ses som reaktionär om typ hundra år: "Kolla in den här bloggen. Föraktet för DHB:are är skrämmande. Han är ju inte homofob eller rashatare, men långt ifrån tolerant i sina inskränkta åsikter", kanske någon jävel konstaterar om tre generationer.

Flygbolaget Sterling har gått i konkurs och en mängd resenärer har drabbats hårt. Så även personalen i det danska företaget förstås. Och ibland går det undan – det är väl så det ska vara i det hypersnabba teknologisamhället.

Min chef Leif gjorde en print screen på Expressen.se tidigare i morse, när pr-maskineri mötte bister verklighet på en och samma webbsida.

Hur mycket får och bör man, enligt sunt förnuft, blotta sina nära och kära på www? Eftersom mina två lillebröder inte är större än en Skogaholmslimpa respektive en mindre vägkon har jag mitt på det torra till dags dato. Att min far sedan inte heller kan mer än att sätta på och stänga av en dator försvårar inte heller direkt mitt fräcka förhållningssätt till denna integritetsfråga. Och mor, ja hon förlåter mig säkert, så som bara en mor kan. Men jag antar väl att det hela slutar med att jag blir stämd på gamla dagar och dör i rännstenen, märkt av pengaskulder och skam över min ungdoms (?) iver att locka läsare till bloggen.

Men vafan, den dagen, den sorgen, som jag brukar säga. Här är några nytagna bilder på den rebelliske minstingen Fille. Två frågor dock: 1. Varför ser han, på en och samma gång, nyfödd och gammal som gatan ut? 2. Tycks han inte ha något, eh, asiatiska ansiktsdrag? Skumt.

Jag blir så trött på dessa samtidstrender. Vampyrfrossan som sköljer över Sverige och stora delar av den populärkulturellt intresserade västvärlden är en av dem. Den tredje statsmaktens megafoner förmedlar hetsigt en abstrakt konstruktion som bara finns i redaktörernas kontextkåta huvuden. Jag ifrågasätter inte på något sätt sanningshalten i att något under perioder är mer eller mindre frekvent förekommande i det offentliga bruset. Det jag ogillar är det kvicka teoretiserandet och ”förklarandet”.

 

I mina ögon rör det sig sällan om någon djupare mening bakom eller reflektion av samhället i botten. I stället handlar det om medieformens grundläggande behov av att kategorisera och foga in lösryckta fenomen in i fack. Visst, just nu tycks det råda osedvanligt goda tider för älskare av fiktionens blodsugare. Men att koppla det till mer abstrakta strömningar, den så kallade ”tidsandan”, blir ofta bara för mycket för mig. Alltså, kom igen, vill man hitta täckning för ens teser är det vanligtvis ingen större konst att någonstans, på ett nog så perifert hörn, hitta ett samband. Och tro mig, jag vet ett och annat om den saken eftersom jag jobbar på en kommersiell tidning som lever högt på att dramatisera och dra saker till sin spets.

 

Så nästa gång du hör eller läser något om att fascinationen för våra vänner blodsugarna kan ses som en längtan efter verklighetsflykt, i tider av ekonomisk oro, eller metafor för den moderna människans besatthet av vikt, hälsa och kropp kan det vara värt att ifrågasätta kvacksalvarnas lustspel.

Tidigare i dag släpptes Stockholms filmfestivals programtidning. Eftersom biofesten ligger mig väldigt varmt om hjärtat, bland annat efter ihärdigt jobbande 2006, passade jag självklart på att skriva några korttexter samt två artiklar till publikationen.

Det är alltid roligt att bli publicerad och att få se mängder av gratisfilm. Dessutom har jag fått en tjock bunt fribiljetter för besväret, så mitt och Git Scheynius förhållande kan säkert komma att få en fortsättning. Hallå, hon älskar ju film precis som jag.

För att fylla ut bloggen med material lägger jag nedan upp mina två artiklar. Båda skrevs med väldigt kort varsel, kvällen innan deadline. Därför var möjligheten till mer ingående research och spännande infallsvinklar inte helt optimal.

"Jakten på den försvunna Osama

WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN? är Morgan Spurlocks jakt på världens mest efterspanade man. På vägen får han insikter i stormaktspolitiken och finner kärleken till sitt ofödda barn.

Dokumentärfilmaren Morgan Spurlock räds inte de stora ämnesvalen. Senast han var aktuell, 2004, nominerades SUPER SIZE ME till en Oscar. Nu är mannen med den karaktäristiska mustaschen tillbaka på nytt. Den här gången ligger jakten på världens mest efterspanade man, Osama Bin Laden, i fokus.

Precis som senast sätter regissören sig själv framför kameralinsen. Hans mål är att, samtidigt som den ökände terroristen eftersöks i Pakistan och Afghanistan, ge en förklaring till konflikterna i Mellanöstern och kriget mot al-Qaida. På sin väg träffar Spurlock en mängd människor som delar med sig av sin syn på stormaktspolitiken. Den publikfriande humorn och det breda tilltalet från debutfilmen är i högsta grad närvarande även här.

Det spektakulära till trots är WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN? i grund och botten en blottläggande dokumentär om den paranoida värld vi lever i. Men den låter också tittaren ana ett avlägset ljus i mörkertunneln. Spurlock fick under arbetets gång det glädjande beskedet om att han skulle bli pappa för första gången. Och frågan han ställer sig är allmänmänsklig: 'Vad är det för verklighet som mitt barn föds in i?'."

"Allt om W. Bush

Efter åtta år i Vita huset närmar George W. Bushs tid vid makten sitt slut. Trefaldigt Oscarbelönade Oliver Stones kontroversiella och satiriska dramabiografi W. sätter storstilat punkt för en era som har älskats av politiska komiker.

Det politiska skämtandet har varit en del av George W. Bush vardag under tiden i Vita huset. Många minns exempelvis Will Ferrells och John Stewarts långlivade sketchimitationer av Texasrangern. Men när en tungviktare som den trefaldigt Oscarbelönade Oliver Stone gav sig in i leken, med ett offentliggörande av W.-planerna, stegrades genast insatserna. Faktum är att inget av de stora inhemska filmbolagen ville ge sig på ett så omstritt projekt som att göra en film om ett alltjämt sittande amerikanskt statsöverhuvud.

Till skillnad från Oliver Stones tidigare presidentfilmer JFK och NIXON innehåller W. mer biografiska inslag, som också varvas med humor. Regissören har själv sagt att han vill uppnå ett resultat som liknar ett annat minst sagt omdebatterat personporträtt, Stephen Frears THE QUEEN."

Här kommer de, de första bilderna på min nykläckte lillebror! Filip heter han och är drygt ett dygn gammal vid fototillfället.

Notera de häftiga vantarna som ska förhindra rivsår i ansiktet.

Livets mirakel, det är precis vad det är!

Söndag och jag känner mig egentligen inte särskilt utvilad. I fredags var jag ute en sväng, på bekante Emil Klangs släppfest för modekortfilmen Disappearing. Efter det tillbringades ytterligare några nattimmar på Marie Laveau, i sällskap av mina kära vänner.

Men, och här kommer det viktiga: i dag, klockan 13.50 närmare bestämt, blev jag supersen storebror på nytt! Pappas fru Iwona födde sitt första barn, lille Filip. Det är så himla häftigt och kul! I morgon efter jobbet åker jag genast till Karolinska för att hälsa på och personligen välkomna gossebarnet till jordelivet. Dock tror jag att jag ännu väntar ett tag med att berätta om sorger och glädjestunder, toppar och dalar och allt det där andra som hör den mänskliga existensen till.

----------

Som morot för den som tycker att jag varit något seg med uppdateringar och spännande inlägg på sistone, vill jag stolt meddela att jag inom kort kommer att lägga upp en liten deckarnovell som jag själv har skrivit. När, undrar ni kanske? Har karln hoppat på det där förhatliga svenska kriminalundret? Är det det där Jens Lapidus-komplexet som spökar igen?

Nej då, sommaren 1996, tolv år gammal, slängde jag ihop en liten berättelse. Den är starkt influerad av Agatha Christie, ja ett stilmässigt plagiat, kort och gott. Håll i hatten när den väl finns till allmän beskådan.