Dagen då solen (och sorgen) kom till Seattle
Långhelg innebär tid för annat än bara studier (måndagen är helgdag, Martin Luther King Jr. Day).
Fredagskvällen bjöd på biobesök i form av efterlängtad visning av Slumdog Millionaire, som i mångt och mycket motsvarade de högt ställda förväntningarna. Danny Boyles mångdubbelt Golden Globe-belönade Indiensaga är, kort och gott, en salig blandning av Guds stad, Bollywood-magi och -sötsliskighet, M.I.A. samt spännande kameravinklar.
I dag, lördag, åkte jag och Kajsa till närbelägna Ballard. Kvarteret grundades av skandinaviska immigranter, främst fiskare, i början av 1900-talet. Och visst, känslan av nordligaste Europa fanns närvarande runt var och varannan husknut. Senare på dagen, när vi kom hem, möttes vi av det tråkiga beskedet att hyresvärdinnan Chels katt Rusty precis hade avlivats efter en längre tids hälsotrubbel. En grop i trädgården blev den sista viloplatsen för det rödhåriga ex-energiknippet.
I det här huset hyr jag och Kajsa två rum på källarplanet! Chel säger att
villan uppfördes på 1920-talet.
Ett av rummen.
Den sista bilden på njursjuke Rusty.
Chel skjutsade oss till Ballard i utbyte mot hjälp med att gräva kattgraven.
I Ballard hittade vi en affär som var som Buttericks's ggr. 100.
En av mina bästa Seattle-kompisar.
Raska steg minsann.
Ja just det, det här var den soligaste dagen sedan jag kom till Seattle för
två veckor sedan.
De skandinaviska flaggorna vajade i den kyliga januarivinden.
Tänk vad glad man blir av lite sol!
En hyllning till Paranoid Park? Äsch, den var dålig.
Nere i hamnen hände det grejer.
Fredagskvällen bjöd på biobesök i form av efterlängtad visning av Slumdog Millionaire, som i mångt och mycket motsvarade de högt ställda förväntningarna. Danny Boyles mångdubbelt Golden Globe-belönade Indiensaga är, kort och gott, en salig blandning av Guds stad, Bollywood-magi och -sötsliskighet, M.I.A. samt spännande kameravinklar.
I dag, lördag, åkte jag och Kajsa till närbelägna Ballard. Kvarteret grundades av skandinaviska immigranter, främst fiskare, i början av 1900-talet. Och visst, känslan av nordligaste Europa fanns närvarande runt var och varannan husknut. Senare på dagen, när vi kom hem, möttes vi av det tråkiga beskedet att hyresvärdinnan Chels katt Rusty precis hade avlivats efter en längre tids hälsotrubbel. En grop i trädgården blev den sista viloplatsen för det rödhåriga ex-energiknippet.
I det här huset hyr jag och Kajsa två rum på källarplanet! Chel säger att
villan uppfördes på 1920-talet.
Ett av rummen.
Den sista bilden på njursjuke Rusty.
Chel skjutsade oss till Ballard i utbyte mot hjälp med att gräva kattgraven.
I Ballard hittade vi en affär som var som Buttericks's ggr. 100.
En av mina bästa Seattle-kompisar.
Raska steg minsann.
Ja just det, det här var den soligaste dagen sedan jag kom till Seattle för
två veckor sedan.
De skandinaviska flaggorna vajade i den kyliga januarivinden.
Tänk vad glad man blir av lite sol!
En hyllning till Paranoid Park? Äsch, den var dålig.
Nere i hamnen hände det grejer.
VF
Sedan något år tillbaka läser jag amerikanska Vanity Fair mer eller mindre regelbundet. Det är den typen av tidskrift som innehåller milslånga reportage, inom vitt skilda ämnesområden, som fram tills Filters födelse var en icke-existerande företeelser inom svensk journalistik.
Nu måste jag visserligen medge att det New York-baserade magasinet har en något snävare nisch (eller är den i själva verket bredare?), kretsande kring kultur i alla dess former samt samtiden.
Det är något extra tilltalande med essälika texter där detaljerna tillåts ta den plats som känns relevant och nödvändig för en bred förståelse av ett ämne. Där är den svenska uppkomlingen ett genetiskt välskapt barn av Vanity Fair-konceptet.
Nog om det. Syftet med inlägget är egentligen att hylla January 2009-numret (som kom ut i december). Jag må ha blivit sentimental på äldre dar, men en av artiklarna i publikationen fick mig att nästan fälla en tår av upphetsning (bra, då vet ni vad jag går igång på). The Devil att 37,000 Feet är en gastkramande redogörelse, bestående av nästan 14 sidor ren textmassa, för turerna kring en osannolik flygkrasch över Amazonas i september 2006. Det är spänning som bräcker alla dussinthrillers och journalistisk metodik i världsklass. Att jag läste delar av artikeln på planet från San Francisco till Seattle gjorde förstås upplevelsen än mer kittlande. Spana in, och du kommer bli sinnligt belönad.
Andra starka texter i numret är What Tina Wants, en intervju med Tina Fey, komikern på allas läppar, Mother Justice, den gripande berättelsen om en mors makalösa kamp för att rentvå sin morddömde son samt verklighet som överträffar dikten-historien The Man in the Rockefeller Suit, om en svindlare som bräcker det mesta.
Nu har för övrigt ett nummer av Vanity Fair kommit ut (det ligger för närvarande och samlar damm i källarboendet) och jag kan bara hoppas på en ny fest för mina anglifierade ögon.
Nu måste jag visserligen medge att det New York-baserade magasinet har en något snävare nisch (eller är den i själva verket bredare?), kretsande kring kultur i alla dess former samt samtiden.
Det är något extra tilltalande med essälika texter där detaljerna tillåts ta den plats som känns relevant och nödvändig för en bred förståelse av ett ämne. Där är den svenska uppkomlingen ett genetiskt välskapt barn av Vanity Fair-konceptet.
Nog om det. Syftet med inlägget är egentligen att hylla January 2009-numret (som kom ut i december). Jag må ha blivit sentimental på äldre dar, men en av artiklarna i publikationen fick mig att nästan fälla en tår av upphetsning (bra, då vet ni vad jag går igång på). The Devil att 37,000 Feet är en gastkramande redogörelse, bestående av nästan 14 sidor ren textmassa, för turerna kring en osannolik flygkrasch över Amazonas i september 2006. Det är spänning som bräcker alla dussinthrillers och journalistisk metodik i världsklass. Att jag läste delar av artikeln på planet från San Francisco till Seattle gjorde förstås upplevelsen än mer kittlande. Spana in, och du kommer bli sinnligt belönad.
Andra starka texter i numret är What Tina Wants, en intervju med Tina Fey, komikern på allas läppar, Mother Justice, den gripande berättelsen om en mors makalösa kamp för att rentvå sin morddömde son samt verklighet som överträffar dikten-historien The Man in the Rockefeller Suit, om en svindlare som bräcker det mesta.
Nu har för övrigt ett nummer av Vanity Fair kommit ut (det ligger för närvarande och samlar damm i källarboendet) och jag kan bara hoppas på en ny fest för mina anglifierade ögon.
En matig historia
Åh herre gud. Jag är så mätt. För 26 dollar åt jag en asiatisk buffé som är bland det maffigaste på länge (ja okej, julafton var väl också en orgie i mat). En liten bit bort från de centrala delarna av staden var det, men resan dit och frossandet var SÅ värt det.
Dessutom var det Linns och Elliots sista dag i Seattle. Då måste man ju avrunda på storslaget amerikanskt vis.
Helsidesannons mot Israels agerande på Gazaremsan, på baksidan av
Seattle Post-Intelligencer, stadens största morgontidning. Progressivt!
På något sätt känns det märkligt att se en moské i USA. Alla är teoretiskt
sett fria att göra vad de vill, ändå har jag aldrig tidigare sett muslimernas
heliga rum i detta land.
Kajsa och häftige Elliot tar för sig av livets goda.
16 bitar sushi till förrätt: Ja, tack.
Lite kött och annat smått och gott på det.
Avrundar det hela med efterrätt. Kvällens taktiska motto är nog något i stil
med "gå över lik för att få valuta för pengarna".
Segertecknet! Jag fick i mig ALLT!
----------
I San Francisco såg jag förresten Milk, som var bra, men kanske lite väl nedslipad i kanterna. Känns helt enkelt som en viktig film som har anpassats till att tilltala den bredare publiken. Lite besviken var jag väl kanske, Gus Van Sant liksom.
Nu i dagarna är siktet i stället inställt på Golden Globe-galans stora vinnarraket, hyllade Slumdog Millionaire. Danny Boyles förra produktion, Sunshine, tycker jag är en fantastisk existentill sci-fi-berättelse. Gravt underskattad är den också.
Dessutom var det Linns och Elliots sista dag i Seattle. Då måste man ju avrunda på storslaget amerikanskt vis.
Helsidesannons mot Israels agerande på Gazaremsan, på baksidan av
Seattle Post-Intelligencer, stadens största morgontidning. Progressivt!
På något sätt känns det märkligt att se en moské i USA. Alla är teoretiskt
sett fria att göra vad de vill, ändå har jag aldrig tidigare sett muslimernas
heliga rum i detta land.
Kajsa och häftige Elliot tar för sig av livets goda.
16 bitar sushi till förrätt: Ja, tack.
Lite kött och annat smått och gott på det.
Avrundar det hela med efterrätt. Kvällens taktiska motto är nog något i stil
med "gå över lik för att få valuta för pengarna".
Segertecknet! Jag fick i mig ALLT!
----------
I San Francisco såg jag förresten Milk, som var bra, men kanske lite väl nedslipad i kanterna. Känns helt enkelt som en viktig film som har anpassats till att tilltala den bredare publiken. Lite besviken var jag väl kanske, Gus Van Sant liksom.
Nu i dagarna är siktet i stället inställt på Golden Globe-galans stora vinnarraket, hyllade Slumdog Millionaire. Danny Boyles förra produktion, Sunshine, tycker jag är en fantastisk existentill sci-fi-berättelse. Gravt underskattad är den också.
Statusrapport + en sen eftermiddag och kväll i Seattle
Så, nu har jag dröjt länge nog med att lägga upp bilder från Seattle. Batterierna i kameran, köpta i Oaklands Chinatown för sammanlagt 99 cent (!), slocknade rätt omgående, och jag har därefter inte orkat ta tag i en nyinvestering. Intrycken och det späckade schemat är troligtvis de största bovarna i dramat.
Sedan jag sist kommunicerade via bloggen har jag hunnit byta program, från den överraskande grundläggande undervisningen i Downtown-filialen till spridda kurser på huvudcampuset. Tyvärr verkar tre av dessa fortfarande bestå av utländska studenter med svårigheter att kommunicera, medan den fjärde kan komma att bli något av en sensation. Det rör sig nämligen om en "riktig" universitetskurs, där studenterna är japaner och amerikaner.
Så här lyder beskrivningen av Japan's Changing Generations::
"In this course, students will explore the many changes that are taking place in Japan and Japanese society following the long recession of the 1990s and the new reforms and restructuring of the early 2000s. The course will be focused on the experience of the youth in the midst of this change: the obstacles they face, the choices they are making, and how this new generation is being viewed and discussed by the older generation in Japan and by writers and scholars outside of Japan as well. This experience of change will also be put into perspective, by looking at examples of the changing worlds of Chinese and Korean youth. In addition to a variety of readings, both academic and fiction, the class will include a range of media, including film, internet clips and other visual medium. Participants in this course will benefit from interactive discussions and projects between U.S. and Japanese university students."
Här följer några bilder från mobilen, tagna i går, torsdagen den 8.
Min gamla klass, med nya vänner från främst Taiwan och Sydkorea.
Efter skolan gick jag till SAM, konstmuseet i Seattle. Utanför stod en underlig
metallman.
Inne i byggnaden hängde gnistrande bilar i taket. Häftigaste inslaget, utöver
dessa fordon, var en utmärkt liten utställning om Edward Hopper och kvinnorna
i hans konst.
Såhär såg min jack- och väskbricka ut!
När jag sedan kom ut på gatan var det mörkt och regnigt.
I universitetskvarteren mötte jag upp Kajsa och åt nudelsoppa med kyckling
på ett vietnamesiskt matställe.
Min fagra kvinna valde tofuvarianten.
På kontoret där Kajsa skriver sitt exjobb fanns en otroligt skön liggfotölj som
jag snurrade runt i.
Efter några få öl med kompisar åkte vi hem med en sen buss och tvingades
hoppa av i angränsande stadsdelen Queen Anne. Därifrån fick vi en hisnande
utsikt över hemmaområdet Fremont (dålig bildkvalitet, jag vet).
Sedan jag sist kommunicerade via bloggen har jag hunnit byta program, från den överraskande grundläggande undervisningen i Downtown-filialen till spridda kurser på huvudcampuset. Tyvärr verkar tre av dessa fortfarande bestå av utländska studenter med svårigheter att kommunicera, medan den fjärde kan komma att bli något av en sensation. Det rör sig nämligen om en "riktig" universitetskurs, där studenterna är japaner och amerikaner.
Så här lyder beskrivningen av Japan's Changing Generations::
"In this course, students will explore the many changes that are taking place in Japan and Japanese society following the long recession of the 1990s and the new reforms and restructuring of the early 2000s. The course will be focused on the experience of the youth in the midst of this change: the obstacles they face, the choices they are making, and how this new generation is being viewed and discussed by the older generation in Japan and by writers and scholars outside of Japan as well. This experience of change will also be put into perspective, by looking at examples of the changing worlds of Chinese and Korean youth. In addition to a variety of readings, both academic and fiction, the class will include a range of media, including film, internet clips and other visual medium. Participants in this course will benefit from interactive discussions and projects between U.S. and Japanese university students."
Här följer några bilder från mobilen, tagna i går, torsdagen den 8.
Min gamla klass, med nya vänner från främst Taiwan och Sydkorea.
Efter skolan gick jag till SAM, konstmuseet i Seattle. Utanför stod en underlig
metallman.
Inne i byggnaden hängde gnistrande bilar i taket. Häftigaste inslaget, utöver
dessa fordon, var en utmärkt liten utställning om Edward Hopper och kvinnorna
i hans konst.
Såhär såg min jack- och väskbricka ut!
När jag sedan kom ut på gatan var det mörkt och regnigt.
I universitetskvarteren mötte jag upp Kajsa och åt nudelsoppa med kyckling
på ett vietnamesiskt matställe.
Min fagra kvinna valde tofuvarianten.
På kontoret där Kajsa skriver sitt exjobb fanns en otroligt skön liggfotölj som
jag snurrade runt i.
Efter några få öl med kompisar åkte vi hem med en sen buss och tvingades
hoppa av i angränsande stadsdelen Queen Anne. Därifrån fick vi en hisnande
utsikt över hemmaområdet Fremont (dålig bildkvalitet, jag vet).
Värsta flytet
Gud, nu börjar saker och ting verkligen hända! Känner mig stolt över att engelskan flyter på överraskande bra. Mitt språkbruk blir bara bättre för var dag. Hur kommer det här sluta? Folk berömmer mig överallt och är överraskade över att jag ska plugga engelska, i stället för att delta i en mer traditionell universitetsutbildning för typ amerikaner. Kanske har det att göra med det faktum att jag har varit tvåspråkig hela mitt liv (svenska och polska) och sedan också lärt mig engelska och franska under relativt unga år. Att snabbt växla mellan tungomål har liksom aldrig varit något större problem för mig.
Nåväl, nog med skryt.
Min klass består av omkring 30 asiater och mig. Det är verkligen helt sjukt. Inte för att jag har något emot koreaner, japaner och taiwaneser, utan för att jag är i minoritet. En ovanlig sits minst sagt, med tanke på att jag är såväl man som kaukasier. Utanförskapet har äntligen fått ett ansikte i mina ögon.
I dag betalade jag min hutlöst höga kursavgift, en nätt summa på 3000 dollar, och hämtade ut ett studentkort som också funkar som bussbiljett i två månader. Sedan öppnade jag upp ett bankkonto på Bank of America och det hela kändes minst sagt stort. Lilla jag, med pengar på en av världens största banker (eller är det man egentligen ska undvika, att placera kapital i konkurshotade amerikanska banker?)!
Nu är det dags att runda av, Kajsa fyller år och vi ska iväg till ett sushiställe där risbitarna rullar på band. Jag återkommer med bilder och mer konkreta intryck från denna grådaskiga stad inom kort.
Nåväl, nog med skryt.
Min klass består av omkring 30 asiater och mig. Det är verkligen helt sjukt. Inte för att jag har något emot koreaner, japaner och taiwaneser, utan för att jag är i minoritet. En ovanlig sits minst sagt, med tanke på att jag är såväl man som kaukasier. Utanförskapet har äntligen fått ett ansikte i mina ögon.
I dag betalade jag min hutlöst höga kursavgift, en nätt summa på 3000 dollar, och hämtade ut ett studentkort som också funkar som bussbiljett i två månader. Sedan öppnade jag upp ett bankkonto på Bank of America och det hela kändes minst sagt stort. Lilla jag, med pengar på en av världens största banker (eller är det man egentligen ska undvika, att placera kapital i konkurshotade amerikanska banker?)!
Nu är det dags att runda av, Kajsa fyller år och vi ska iväg till ett sushiställe där risbitarna rullar på band. Jag återkommer med bilder och mer konkreta intryck från denna grådaskiga stad inom kort.
USA: dag 9 i San Francisco
Min sista heldag i San Francisco inleddes på bästa möjliga sätt, med brunch på lokala dinern Freddy's. Sedan åkte jag och Michelle iväg till Golden Gate-bron som var värsta häftig. Ah, vilken utsikt i det klara vädret!
I morgon bitti, klockan 09.20 lokal tid, går mitt plan till Seattle. Eftersom resan hem till Sverige inte kunde bokas om, när det kommer till avreseort, kommer jag dock komma tillbaka till Bay Area någon gång under senvåren. Det ser jag fram emot, minsann.
Jonas, this one's for you.
Asså, jag ser ut som en Michelingubbe, men så mycket har jag faktiskt inte
proppat i mig under USA-vistelsen.
Bridge over non-troubled water.
Foggy City på avstånd.
Stilla havet!
I morgon bitti, klockan 09.20 lokal tid, går mitt plan till Seattle. Eftersom resan hem till Sverige inte kunde bokas om, när det kommer till avreseort, kommer jag dock komma tillbaka till Bay Area någon gång under senvåren. Det ser jag fram emot, minsann.
Jonas, this one's for you.
Asså, jag ser ut som en Michelingubbe, men så mycket har jag faktiskt inte
proppat i mig under USA-vistelsen.
Bridge over non-troubled water.
Foggy City på avstånd.
Stilla havet!
USA: Oakland
Oakland är en storstad, bara kvarten bort från San Francisco med det lokala BART-tåget. Tydligen är det här Kaliforniens mest kriminellt belastade samhälle, men också en tillflyktsort för mer radikala kreatörer.
När jag och min resekompanjon skulle besöka Oakland Museum of California, som ska hysa en mängd intressanta konstobjekt, gick vi helt vilse och hamnade i de mer ruffiga kvarteren. Jag må vara töntigt skraj efter att ha sett för många kriminalrullar och lyssnat på en del gangstarap, men det är fan inte okej att gå i ett öde bostadsområde och höra en pimpig bil sakta in bakom en. Åh, gud. Min puls alltså!
När vi sedan hittade rätt till slut var museet självklart redan stängt. Men vem bryr sig egentligen? Jag har ju överlevt en långpromenad in the ghetto.
Nedan några bilder från Oaklands downtown och Chinatown.
När jag och min resekompanjon skulle besöka Oakland Museum of California, som ska hysa en mängd intressanta konstobjekt, gick vi helt vilse och hamnade i de mer ruffiga kvarteren. Jag må vara töntigt skraj efter att ha sett för många kriminalrullar och lyssnat på en del gangstarap, men det är fan inte okej att gå i ett öde bostadsområde och höra en pimpig bil sakta in bakom en. Åh, gud. Min puls alltså!
När vi sedan hittade rätt till slut var museet självklart redan stängt. Men vem bryr sig egentligen? Jag har ju överlevt en långpromenad in the ghetto.
Nedan några bilder från Oaklands downtown och Chinatown.
USA: dag 4 och 5 i San Francisco
Tiden går så snabbt, precis så som det bör vara när man är på äventyr utomlands.
I går var jag och Michelle på vandring längs med Clement St., där de asiatiska affärerna och restaurangerna trängs tätt intill varandra. Sedan gick vi på en fantastisk hiphop-klubb i närheten av hemmet på Lyon St. Jag blev skittajt kompis med ett gift gaypar och började smida nyårsplaner med min resekompanjon. Älska livet.
Och så har jag upptäckt en så himla bra r'n'b-artist! Jazmine Sullivan heter hon, är 21 år gammal, bor i i Philadelphia och släppte tidigare i höstas sin debut, Fearless. Platsar lätt på årets topplista.
DAG 4
Väldigt sen och god brunch på stan.
Kickboxningslokal där små asiatiska barn tränade frenetiskt. Vågade dock
inte fota dem.
Hiphop-klubb på Underground SF. Borde, med facit i hand, tagit gruppbild
med mina nya gayvänner!
DAG 5
Frukost i Golden Gate Park tidigare i förmiddags.
Utsikten från trappan på föregående bild. Bra, då vet ni.
Efter lite shoppande klättrade vi upp till toppen av berget i Buena Vista Park.
Bonusbild! Huset där vi hyr en lägenhet på bottenplanet.
SENARE TILLÄGG:
Rattade in en USA-baserad kinesisk kanal på tv:n. Var bara tvungen att fota
den här nyhetsuppläsaren.
Michelle och Kakan var med på gayklubb i Castro.
Svettigt på dansgolvet.
I går var jag och Michelle på vandring längs med Clement St., där de asiatiska affärerna och restaurangerna trängs tätt intill varandra. Sedan gick vi på en fantastisk hiphop-klubb i närheten av hemmet på Lyon St. Jag blev skittajt kompis med ett gift gaypar och började smida nyårsplaner med min resekompanjon. Älska livet.
Och så har jag upptäckt en så himla bra r'n'b-artist! Jazmine Sullivan heter hon, är 21 år gammal, bor i i Philadelphia och släppte tidigare i höstas sin debut, Fearless. Platsar lätt på årets topplista.
DAG 4
Väldigt sen och god brunch på stan.
Kickboxningslokal där små asiatiska barn tränade frenetiskt. Vågade dock
inte fota dem.
Hiphop-klubb på Underground SF. Borde, med facit i hand, tagit gruppbild
med mina nya gayvänner!
DAG 5
Frukost i Golden Gate Park tidigare i förmiddags.
Utsikten från trappan på föregående bild. Bra, då vet ni.
Efter lite shoppande klättrade vi upp till toppen av berget i Buena Vista Park.
Bonusbild! Huset där vi hyr en lägenhet på bottenplanet.
SENARE TILLÄGG:
Rattade in en USA-baserad kinesisk kanal på tv:n. Var bara tvungen att fota
den här nyhetsuppläsaren.
Michelle och Kakan var med på gayklubb i Castro.
Svettigt på dansgolvet.
USA: dag 2 och 3 i San Francisco
Lite text och stora foton! Där har ni mitt bloggande i dessa stressiga tider.
DAG 2
Kajsa och hennes storasyster Sara.
Jag gör min patenterade fotomin (det var länge sedan sist).
DAG 3
I dag var vi på loppis i ett industriområde!
Solen värmde finfint.
Värsta läskigt. En hyllning till någon snubbe som har mördats.
Roligt häng med Stina och Kakan.
Michelle fyllde 24 och log fint och brett.
Någon förbarmade sig över den stackars julgranen. Gulligt värre.
DAG 2
Kajsa och hennes storasyster Sara.
Jag gör min patenterade fotomin (det var länge sedan sist).
DAG 3
I dag var vi på loppis i ett industriområde!
Solen värmde finfint.
Värsta läskigt. En hyllning till någon snubbe som har mördats.
Roligt häng med Stina och Kakan.
Michelle fyllde 24 och log fint och brett.
Någon förbarmade sig över den stackars julgranen. Gulligt värre.
USA: flygresan och dag 1 i San Francisco
Okej, vänner. Here we go.
Flygresan till San Francisco, via München, gick bra. Efter sammanlagt 15 timmar i luften var dock både jag och Michelle rätt möra i kropp och sinne.
Nu har jag varit i den kulliga staden i tre dagar. Och träffat min lilla Kajsa igen!
FLYGRESAN
Michelle låg i på planet för att komma över flygräddslan.
Jag tog ut segern i förskott genom att göra v-tecknet.
En asrolig dataanimerad kille visade hur man kan hålla kroppen i trim på
planet.
DAG 1
I de gamla hippiekvarteren Haight-Ashbury, nära vårt hem, hittade jag en
avklippt dread på gatan.
Michelle och Stina, som har varit på utbyte i San Fran under hösten.
Klassisk vy.
Så här glad blev Kajsa när vi sågs igen!
Själv kände mig lite skygg och drack stora mängder kaffe.
Flygresan till San Francisco, via München, gick bra. Efter sammanlagt 15 timmar i luften var dock både jag och Michelle rätt möra i kropp och sinne.
Nu har jag varit i den kulliga staden i tre dagar. Och träffat min lilla Kajsa igen!
FLYGRESAN
Michelle låg i på planet för att komma över flygräddslan.
Jag tog ut segern i förskott genom att göra v-tecknet.
En asrolig dataanimerad kille visade hur man kan hålla kroppen i trim på
planet.
DAG 1
I de gamla hippiekvarteren Haight-Ashbury, nära vårt hem, hittade jag en
avklippt dread på gatan.
Michelle och Stina, som har varit på utbyte i San Fran under hösten.
Klassisk vy.
Så här glad blev Kajsa när vi sågs igen!
Själv kände mig lite skygg och drack stora mängder kaffe.
Biotopplistan 2008
2008 har varit ett filmtätt år för min del. Sammanlagt har jag sett exakt 50 bioproduktioner (jag har räknat!) som varit uppe på de svenska vita dukarna – en stor del av dessa, omkring hälften skulle jag tro, på dvd.
Jag känner mig därför lite extra stolt över att kunna presentera min stora topp 20-lista, som är mer komplett än det tidigare musikbokslutet. De enda titlar som jag gärna skulle ha velat se under de senaste månaderna, och därför kanske också kunnat addera till rankingen, är Wall-E, The Wackness, It's a free world, Maria Larssons eviga ögonblick samt några få till.
Gott nytt filmår, vänner! 2009 kommer att bli bra, med bland annat den excellenta trion The Wrestler, Gomorra och Hunger på repertoaren.
1. Mellan väggarna. Tät skildring av dynamiken mellan en idealistisk grundskolelärare och hans brokiga förortsklass. I det dokumentära och nerviga formatet uppstår en fascinerande bild av krocken mellan etablerade hierarkier och det nya Frankrikes komplexitet. Vinnare av Guldpalmen i Cannes.
2. There will be blood. Oljigt och febrigt epos över det kapitalistiska Amerikas tillblivelse. Vågat kompromisslöst, med en Oscarvinnande Daniel Day-Lewis, ständigt balanserandes på gränsen till överspel, och en symbolisk kamp mellan religion och mammon som berättelsens motor.
3. The dark knight. Den ultimata föreningen av pang på ba'-action och moraldrama, i en produktion som är som tagen ur en dystopikers våtaste dröm. Stjärnspäckat så det förslår, men med en magisk Heath Ledger som lever upp till den hysteriska hajpen.
4. The mist. Nyinspelningen av Stephen King-romanen om en kuststad i Maine som sveps in i lömsk dimma. På patenterat manér uppstår konflikter mellan de isolerade överlevarna, i det här fallet på ett lokalt snabbköp. Intensivt och cyniskt om flockmentalitet, är det här en sann fullträff som dras ner något av b-skräckis-specialeffekterna.
5. Margot at the wedding. Tragikomisk skildring av ett oundvikligt möte mellan två systrar i en emotionellt trasig familj. I skottelden hamnar, som så ofta, barnen. Saker ställs på sin spets när ett bröllop ställer saker på ända. Till skillnad från många andra filmkonsumenter, är det här enligt mig en minst lika bra skapelse som Noah Baumbachs hyllade föregångare The squid and the whale.
6. Paranoid Park. Gus van Sant fortsätter att storögt närgranska ungdomssubkulturernas fascinerande världar. Den här gången i ett poetiskt skejtlandskap, i Portland, där tonårens spel förenas med en tragisk olycka på en bangård.
7. Lust, caution. Laddat spiondrama om mänskliga öden i det andra världskrigets kinesiska motståndsrörelse. Vackert, vemodigt och erotiskt osande om den inre slitningen mellan kärleken och tron på de politiska idealen. Film noir i Ang Lee-tappning.
8. No country for old men. Bröderna Coens hämnddrypande södernthriller hittade den perfekta balansen mellan skruvade lustigheter och fäbless för det morbida. Självklart ges också en extra hyllningstanke till Javier Bardems klippning från helvetet. Men storslam på Oscargalan i februari? Nja, fel film kammade hem de tyngsta pjäserna.
9. Juno. Rapp och knivskarp dialog, plus två av framtidens stora skådisnamn, Ellen Page och Michael Cera, resulterade i en fräck liten indiekomedipärla utöver det vanliga. Det enda som kan läggas på minuskontot är den konservativa sensmoralen, som skickligt göms under lagren av skickliga knasigheter.
10. De ofrivilliga. Årets bästa svenska film i mitt tycke (har dock som sagt inte sett Jan Troells comebackrulle). Ruben Östlund väver skickligt ihop små episoder som tillsammans formar en inte fullt så smickrande beskrivning av 2000-talets förvirrade Sverige. Det distanserade formspråket, med en kamera som har en tendens att "stå utanför" handlingscentrum, förstärker.
11. Sweeney Todd
12. Caramel
13. Into the wild
14. Indiana Jones och kristalldödskallens rike
15. 3:10 to Yuma
16. Rec
17. Barnhemmet
18. Katyn
19. Falskmyntarna
20. The Baader Meinhof Komplex
Jag känner mig därför lite extra stolt över att kunna presentera min stora topp 20-lista, som är mer komplett än det tidigare musikbokslutet. De enda titlar som jag gärna skulle ha velat se under de senaste månaderna, och därför kanske också kunnat addera till rankingen, är Wall-E, The Wackness, It's a free world, Maria Larssons eviga ögonblick samt några få till.
Gott nytt filmår, vänner! 2009 kommer att bli bra, med bland annat den excellenta trion The Wrestler, Gomorra och Hunger på repertoaren.
1. Mellan väggarna. Tät skildring av dynamiken mellan en idealistisk grundskolelärare och hans brokiga förortsklass. I det dokumentära och nerviga formatet uppstår en fascinerande bild av krocken mellan etablerade hierarkier och det nya Frankrikes komplexitet. Vinnare av Guldpalmen i Cannes.
2. There will be blood. Oljigt och febrigt epos över det kapitalistiska Amerikas tillblivelse. Vågat kompromisslöst, med en Oscarvinnande Daniel Day-Lewis, ständigt balanserandes på gränsen till överspel, och en symbolisk kamp mellan religion och mammon som berättelsens motor.
3. The dark knight. Den ultimata föreningen av pang på ba'-action och moraldrama, i en produktion som är som tagen ur en dystopikers våtaste dröm. Stjärnspäckat så det förslår, men med en magisk Heath Ledger som lever upp till den hysteriska hajpen.
4. The mist. Nyinspelningen av Stephen King-romanen om en kuststad i Maine som sveps in i lömsk dimma. På patenterat manér uppstår konflikter mellan de isolerade överlevarna, i det här fallet på ett lokalt snabbköp. Intensivt och cyniskt om flockmentalitet, är det här en sann fullträff som dras ner något av b-skräckis-specialeffekterna.
5. Margot at the wedding. Tragikomisk skildring av ett oundvikligt möte mellan två systrar i en emotionellt trasig familj. I skottelden hamnar, som så ofta, barnen. Saker ställs på sin spets när ett bröllop ställer saker på ända. Till skillnad från många andra filmkonsumenter, är det här enligt mig en minst lika bra skapelse som Noah Baumbachs hyllade föregångare The squid and the whale.
6. Paranoid Park. Gus van Sant fortsätter att storögt närgranska ungdomssubkulturernas fascinerande världar. Den här gången i ett poetiskt skejtlandskap, i Portland, där tonårens spel förenas med en tragisk olycka på en bangård.
7. Lust, caution. Laddat spiondrama om mänskliga öden i det andra världskrigets kinesiska motståndsrörelse. Vackert, vemodigt och erotiskt osande om den inre slitningen mellan kärleken och tron på de politiska idealen. Film noir i Ang Lee-tappning.
8. No country for old men. Bröderna Coens hämnddrypande södernthriller hittade den perfekta balansen mellan skruvade lustigheter och fäbless för det morbida. Självklart ges också en extra hyllningstanke till Javier Bardems klippning från helvetet. Men storslam på Oscargalan i februari? Nja, fel film kammade hem de tyngsta pjäserna.
9. Juno. Rapp och knivskarp dialog, plus två av framtidens stora skådisnamn, Ellen Page och Michael Cera, resulterade i en fräck liten indiekomedipärla utöver det vanliga. Det enda som kan läggas på minuskontot är den konservativa sensmoralen, som skickligt göms under lagren av skickliga knasigheter.
10. De ofrivilliga. Årets bästa svenska film i mitt tycke (har dock som sagt inte sett Jan Troells comebackrulle). Ruben Östlund väver skickligt ihop små episoder som tillsammans formar en inte fullt så smickrande beskrivning av 2000-talets förvirrade Sverige. Det distanserade formspråket, med en kamera som har en tendens att "stå utanför" handlingscentrum, förstärker.
11. Sweeney Todd
12. Caramel
13. Into the wild
14. Indiana Jones och kristalldödskallens rike
15. 3:10 to Yuma
16. Rec
17. Barnhemmet
18. Katyn
19. Falskmyntarna
20. The Baader Meinhof Komplex
Tyrannen ger och tyrannen tar
Som hastigast vill jag passa på att tipsa om miniserien House of Saddam. Det är ett fyra entimmesavnitt-långt samarbete mellan BBC och HBO Films, som handlar om Saddam Husseins uppgång och fall.
Huvudrollen spelas av en väldigt övertygande Yigal Naor, som porträtterar en envåldshärskare som absorberar allt som kommer i hans väg. Serien har lite olyckligt, tycker jag, jämförts med Sopranos. Visst finns klan- och maktlikheterna, men kontextmässigt brister hopbuntandet. Den irakiske ex-presidenten är inte i närheten av New Jerseys finest, när det kommer till älskvärdhet. Här är centralpersonen i stället, varken mer eller mindre, en psykopatisk våldsonanist (och kanske brister det lite i dimensionerna just på den här punkten).
Hur som helst: finns fyra timmar att ta död på, är det här en lärorik och skrämmande inblick i despotins värsta perversioner. Ett alternativ till SVT:s myspysqueeriga Selma i jul?
Huvudrollen spelas av en väldigt övertygande Yigal Naor, som porträtterar en envåldshärskare som absorberar allt som kommer i hans väg. Serien har lite olyckligt, tycker jag, jämförts med Sopranos. Visst finns klan- och maktlikheterna, men kontextmässigt brister hopbuntandet. Den irakiske ex-presidenten är inte i närheten av New Jerseys finest, när det kommer till älskvärdhet. Här är centralpersonen i stället, varken mer eller mindre, en psykopatisk våldsonanist (och kanske brister det lite i dimensionerna just på den här punkten).
Hur som helst: finns fyra timmar att ta död på, är det här en lärorik och skrämmande inblick i despotins värsta perversioner. Ett alternativ till SVT:s myspysqueeriga Selma i jul?
En annan tid, en annan mentalitet
Det här med mitt intresse för statistik och tabeller, det har jag nog nämnt vid några tidigare tillfällen. När jag plöjde igenom mitt skrivbord häromdagen hittade jag ett lustigt litet papper, daterat till typ mellanstadiet. Tänk att jag redan då gjorde listor över saker och ting.
X=namnet på personen i fråga.
"Töntlistan v. 20
1. X 'Smöret goes on, ja inget verkar hjälpa'
2. X 'Snyft och puss är vanliga ord man hör vid X'
3. X 'Golf-tönt, snobb och inte minst göteborgare'
4. X 'Hungary tröjan var 'speciell'. Tvättäkta tönt'
-----------------------------------------------------------
5. X 'Camilla, Camilla! Smöret är oändligt'
6. X 'Den stora häcken hjälper inte'
Outsider: X stinker.
Töntlistan v. 21
1. (3) X 'Försöker förbättra sitt rykte i SvD, men du spelar ju golf'
2. (1) X ' Hur lyckas du stanna där uppe? En given en'
3. (2) X 'Trodde kelandet tog slut, men alla begår sina misstag'
4. (5) X 'Varför så smörig, försök med nå't annat'
----------------------------------------------------------------------------
5. (Ny) X 'Använd tvål, det hjälper'
6. (Ny) X 'En tyst tönt. X lev ut!'
Ut den här veckan: X och X.
Outsider: Mudd-gänget"
Asså, usch! Så elakt! Jag kan direkt säga att jag inte står för de här mobbarfasonerna. Och då har jag ändå alltid, under skoltiden, varit den här personen som varken är tönt eller cool. Eller var jag kanske rentutav "den flitige invandraren", som var en hater innerst inne?
X=namnet på personen i fråga.
"Töntlistan v. 20
1. X 'Smöret goes on, ja inget verkar hjälpa'
2. X 'Snyft och puss är vanliga ord man hör vid X'
3. X 'Golf-tönt, snobb och inte minst göteborgare'
4. X 'Hungary tröjan var 'speciell'. Tvättäkta tönt'
-----------------------------------------------------------
5. X 'Camilla, Camilla! Smöret är oändligt'
6. X 'Den stora häcken hjälper inte'
Outsider: X stinker.
Töntlistan v. 21
1. (3) X 'Försöker förbättra sitt rykte i SvD, men du spelar ju golf'
2. (1) X ' Hur lyckas du stanna där uppe? En given en'
3. (2) X 'Trodde kelandet tog slut, men alla begår sina misstag'
4. (5) X 'Varför så smörig, försök med nå't annat'
----------------------------------------------------------------------------
5. (Ny) X 'Använd tvål, det hjälper'
6. (Ny) X 'En tyst tönt. X lev ut!'
Ut den här veckan: X och X.
Outsider: Mudd-gänget"
Asså, usch! Så elakt! Jag kan direkt säga att jag inte står för de här mobbarfasonerna. Och då har jag ändå alltid, under skoltiden, varit den här personen som varken är tönt eller cool. Eller var jag kanske rentutav "den flitige invandraren", som var en hater innerst inne?
I dag åt jag ostkaka till efterrätt
Gud alltså, att gå igenom gamla prylar och foton, som jag inte har sett på flera år, har fått mig helt ur balans. Vad är det med mig? Har en klump i halsen och känner mig nästan redo att gråta, helt plötsligt medveten om förgängligheten i tillvaron.
Det må låta pubertalt, men när jag ser gamla bilder på mig och mina föräldrar, bevis på vänskap och kärlek från släkt och vänner, ja då stannar ekorrhjulet helt plötsligt upp. Jag vill minnas att liknande känslor blossade upp när jag senast flyttade, för cirka tre och ett halvt år sedan.
Tidigare i dag viftade min sexårige lillebror frenetiskt farväl i fönstret, när jag skulle iväg till bussen. Han verkade också ledsen över att jag skulle åka bort inom kort och vara borta så länge. Cesar älskar mig och jag älskar honom. Plötsligt ser man allt det som bär upp existensen, och det är inget annat än mellanmänskliga relationer, när det kommer till kritan.
Man ska få sig en tankeställare då och då, det är nog sunt.
Det må låta pubertalt, men när jag ser gamla bilder på mig och mina föräldrar, bevis på vänskap och kärlek från släkt och vänner, ja då stannar ekorrhjulet helt plötsligt upp. Jag vill minnas att liknande känslor blossade upp när jag senast flyttade, för cirka tre och ett halvt år sedan.
Tidigare i dag viftade min sexårige lillebror frenetiskt farväl i fönstret, när jag skulle iväg till bussen. Han verkade också ledsen över att jag skulle åka bort inom kort och vara borta så länge. Cesar älskar mig och jag älskar honom. Plötsligt ser man allt det som bär upp existensen, och det är inget annat än mellanmänskliga relationer, när det kommer till kritan.
Man ska få sig en tankeställare då och då, det är nog sunt.
Årets tio bästa skivor
Musiken har alltid varit mitt största kulturella intresseområde. Men under de senaste åren har film- och tv-mediet stegvis tagit andelar av kakan, och 2008 är nog, med facit i hand, det år då rytmens heliga hegemoni slutligen bröts. Därför är min topplista över de senaste månadernas bästa skivor inte helt hundraprocentigt underbyggd. Urvalet kunde helt enkelt ha varit större.
1. Fleet Foxes – Fleet Foxes
Fantastisk stämsångsfolkpop som vägrar att tappa i styrka. Det här är årets bästa samling knockoutmelodier, utan någon som helst tvekan. Och just det: indieskägg har sällan känts mer rätt än nu.
2. Lil Wayne – Tha Carter III
Haussningen till trots levererade det lilla dreadstrollet från New Orleans ett både knäppt och nyskapande hiphopalbum. Bland de många favoriterna finns bland annat DontGetIt, en nästan tio minuter lång cover på Nina Simones Don't Let Me Be Misunderstood.
3. Hercules and Love Affair – Hercules and Love Affair
Disco och house, à la 80-talets New York. Fast i 2000-talets fräscha skrud. Att dessutom låta Antony Hegarty breda ut sin teatraliska och vemodiga stämma, det gjorde det här till en av årets höjdpunkter i musikväg.
4. The Game – LAX
Västkustens största namedropare slog till med en fullträff som kom med direktleverans från Compton. Ekar av klassiska influenser, utan att för den skull kännas som en trött hyllning.
5. Studio – Yearbook 2
Göteborgsduons remixskiva tar med en på en långvarig resa till hypnotiska housetakter med akustiska gitarrpålägg. Så här låter Norden i musiksamspel med ett arketypiskt Västindien.
6. Junior Boys – Body Language Vol 6
Den dansanta kanadickernas dj-set, i väntan på en uppföljare till fina So This is Goodbye, är en dryg timme lättillgänglig, men på inget sätt banal, elektronisk fest.
7. Kanye West – 808s & Heartbreak
Minimalistisk framtidspop med en överhettad Autotune-apparat som främsta assistent. Lägg till Kanye Wests uppriktiga vemod och du får en av 2008 års mest stilrena och starka produktioner.
8. Grand Archives – Grand Archives
Jo, så var det ju det här med Seattle och skägg. Avhoppade Band of Horses-medlemmen Matt Brookes nya projekt är mindre bombastiskt än ovan nämnda bands alster, men ruvar på desto fler vackra poprockcountry-pärlor.
9. Santogold – Santogold
I Brooklyn har Santi White länge filat på en karriär som soloartist. När hon till slut hamnade i rätt kretsar, och blev polare med storheter som Diplo och M.I.A., kom debuten som osar egensinnig blandning av genrer.
10. MGMT – Oracular Spectacular
Samma New York-stadsdel är hemvist för två unga killar som gav den skeva artyhipheten ett ansikte (bland många andra, för övrigt). Psykelia och rak pop i en tidskorrekt produktion.
Jag vill också passa på att ge extra kudos till Glasvegas, som gav ut en hajpad debut som är vass, men tyvärr inte nådde hela vägen in till mitt hjärta, och kompisen Stefan Storms fina ep-släpp under namnet Sound of Arrows.
1. Fleet Foxes – Fleet Foxes
Fantastisk stämsångsfolkpop som vägrar att tappa i styrka. Det här är årets bästa samling knockoutmelodier, utan någon som helst tvekan. Och just det: indieskägg har sällan känts mer rätt än nu.
2. Lil Wayne – Tha Carter III
Haussningen till trots levererade det lilla dreadstrollet från New Orleans ett både knäppt och nyskapande hiphopalbum. Bland de många favoriterna finns bland annat DontGetIt, en nästan tio minuter lång cover på Nina Simones Don't Let Me Be Misunderstood.
3. Hercules and Love Affair – Hercules and Love Affair
Disco och house, à la 80-talets New York. Fast i 2000-talets fräscha skrud. Att dessutom låta Antony Hegarty breda ut sin teatraliska och vemodiga stämma, det gjorde det här till en av årets höjdpunkter i musikväg.
4. The Game – LAX
Västkustens största namedropare slog till med en fullträff som kom med direktleverans från Compton. Ekar av klassiska influenser, utan att för den skull kännas som en trött hyllning.
5. Studio – Yearbook 2
Göteborgsduons remixskiva tar med en på en långvarig resa till hypnotiska housetakter med akustiska gitarrpålägg. Så här låter Norden i musiksamspel med ett arketypiskt Västindien.
6. Junior Boys – Body Language Vol 6
Den dansanta kanadickernas dj-set, i väntan på en uppföljare till fina So This is Goodbye, är en dryg timme lättillgänglig, men på inget sätt banal, elektronisk fest.
7. Kanye West – 808s & Heartbreak
Minimalistisk framtidspop med en överhettad Autotune-apparat som främsta assistent. Lägg till Kanye Wests uppriktiga vemod och du får en av 2008 års mest stilrena och starka produktioner.
8. Grand Archives – Grand Archives
Jo, så var det ju det här med Seattle och skägg. Avhoppade Band of Horses-medlemmen Matt Brookes nya projekt är mindre bombastiskt än ovan nämnda bands alster, men ruvar på desto fler vackra poprockcountry-pärlor.
9. Santogold – Santogold
I Brooklyn har Santi White länge filat på en karriär som soloartist. När hon till slut hamnade i rätt kretsar, och blev polare med storheter som Diplo och M.I.A., kom debuten som osar egensinnig blandning av genrer.
10. MGMT – Oracular Spectacular
Samma New York-stadsdel är hemvist för två unga killar som gav den skeva artyhipheten ett ansikte (bland många andra, för övrigt). Psykelia och rak pop i en tidskorrekt produktion.
Jag vill också passa på att ge extra kudos till Glasvegas, som gav ut en hajpad debut som är vass, men tyvärr inte nådde hela vägen in till mitt hjärta, och kompisen Stefan Storms fina ep-släpp under namnet Sound of Arrows.
Vem vill inte bli miljonär?
Så har då också Nigeriabreven hittat till Facebook. Skönt att se att bedrägerierna anpassar sig till www 2.0, och inte stannar i den så daterade Outlook-skräpposten.
Meddelandets avsändare är en viss Manfred Kossi i Togo, som är så extremt filantropiskt lagd, att han i över ett och ett halvt års tid har sökt efter släktingar till den framlidne Engr J.B. Romatowski. Och nu har han alltså äntligen lyckats finna lilla mig, i avlägsna Sverige! Tydligen ska jag få ärva 9,5 miljoner dollar (USA-resan är fetsäkrad!). Det enda som egentligen återstår nu, innan cashen är på Nordea-kontot, är att jag skickar över några personuppgifter till min afrikanske väns Yahoo-adress. Sen är vi i hamn. Tror jag.
Jag vill så gärna dela mig av några textgodbitar:
"I am Barrister manfred kossi, a solicitor at law, personal attorney to Engr J.B.Romatowski,a national Of your country,who used to work as a contractor in Lome Togo. Here in after shall be referred to as my client. On the 30th of April 2006, my client, were involved in a car accident along Kpalime express Road.
All occupants of the vehicle unfortunately lost there lives. Since then I have made several enquiries here to locate any of my clients extended relatives, this has also proved unsuccessful.
After these several unsuccessful attempts,I decided to search through with his name which motivated me to contact you, to locate any member of his family hence I contacted you. I have contacted you to assist in repartrating the fund valued at US$9.5 million left behind by my client before it gets confisicated or declared unserviceable by the Security Finance Firm(bank) where this huge amount were deposited."
Jag svarade faktiskt herr Kossi. Så här skrev jag:
"Haha, try to fool someone else. Good luck and Happy Holidays.
/Martin"
Gjorde jag fel?
Meddelandets avsändare är en viss Manfred Kossi i Togo, som är så extremt filantropiskt lagd, att han i över ett och ett halvt års tid har sökt efter släktingar till den framlidne Engr J.B. Romatowski. Och nu har han alltså äntligen lyckats finna lilla mig, i avlägsna Sverige! Tydligen ska jag få ärva 9,5 miljoner dollar (USA-resan är fetsäkrad!). Det enda som egentligen återstår nu, innan cashen är på Nordea-kontot, är att jag skickar över några personuppgifter till min afrikanske väns Yahoo-adress. Sen är vi i hamn. Tror jag.
Jag vill så gärna dela mig av några textgodbitar:
"I am Barrister manfred kossi, a solicitor at law, personal attorney to Engr J.B.Romatowski,a national Of your country,who used to work as a contractor in Lome Togo. Here in after shall be referred to as my client. On the 30th of April 2006, my client, were involved in a car accident along Kpalime express Road.
All occupants of the vehicle unfortunately lost there lives. Since then I have made several enquiries here to locate any of my clients extended relatives, this has also proved unsuccessful.
After these several unsuccessful attempts,I decided to search through with his name which motivated me to contact you, to locate any member of his family hence I contacted you. I have contacted you to assist in repartrating the fund valued at US$9.5 million left behind by my client before it gets confisicated or declared unserviceable by the Security Finance Firm(bank) where this huge amount were deposited."
Jag svarade faktiskt herr Kossi. Så här skrev jag:
"Haha, try to fool someone else. Good luck and Happy Holidays.
/Martin"
Gjorde jag fel?
Sol och regn och allt det där
De senaste dagarna har varit lite väl stressiga. Svårigheterna att sova och en den ständiga krasslighet har inte heller direkt hjälpt. Men varför falla in i negativt tänkande, när det i stället är ljuspunkterna som bör agera driftmaskin framåt?
1. I går fick jag mitt studentvisum till USA! Först blev jag förbannad när jag såg att det går ut samma dag som studierna avslutas. Tänkte: "Fan, nu får de ändå ge sig, amerikanerna. Är de så nitiska att de vill att jag åker raka vägen från undervisningssalen till flygplatsen?". Efter vissa eftersökningar på www förstod jag dock snabbt att jag ska plussa på 60 dagar och att allt det här innebär att jag kan stanna "over there" till mitten av maj.
2. Efter ett läkarbesök, som innefattade blodprover och lungröntgen, kom doktorn min fram till att hostmedicin är det serum som ska få mig på fötter igen. Samtidigt fick jag också beskedet att min lungkapacitet är mycket god och att hjärta och blod är solida lagspelare i Team Martin.
1. I går fick jag mitt studentvisum till USA! Först blev jag förbannad när jag såg att det går ut samma dag som studierna avslutas. Tänkte: "Fan, nu får de ändå ge sig, amerikanerna. Är de så nitiska att de vill att jag åker raka vägen från undervisningssalen till flygplatsen?". Efter vissa eftersökningar på www förstod jag dock snabbt att jag ska plussa på 60 dagar och att allt det här innebär att jag kan stanna "over there" till mitten av maj.
2. Efter ett läkarbesök, som innefattade blodprover och lungröntgen, kom doktorn min fram till att hostmedicin är det serum som ska få mig på fötter igen. Samtidigt fick jag också beskedet att min lungkapacitet är mycket god och att hjärta och blod är solida lagspelare i Team Martin.
Vita sómnium breve
Vad gör jag på dagarna? Jo, jag skriver korta tv-notiser och fixar det mest lättredigerade, typ lägger in bilder och skriver rubriker. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad. På allvar, jag skojar inte. Så är det faktiskt.
Okej, jag gör också typ en intervju till varje nummer. Det är på sätt och vis veckans höjdpunkt, för då får jag helt plötsligt kontakt med omvärlden och det pirrar pyttelite i magen. Haha.
Här är i alla fall ett exempel på mitt, och de flesta branschkollegors, skulle jag tro, recept att hålla motivationen uppe i nöjesfabriken: svaret är kort och gott att vara lite cynisk och skriva plattityder så att man nästan spricker.
Men det har inget med illvilja att göra.
Okej, jag gör också typ en intervju till varje nummer. Det är på sätt och vis veckans höjdpunkt, för då får jag helt plötsligt kontakt med omvärlden och det pirrar pyttelite i magen. Haha.
Här är i alla fall ett exempel på mitt, och de flesta branschkollegors, skulle jag tro, recept att hålla motivationen uppe i nöjesfabriken: svaret är kort och gott att vara lite cynisk och skriva plattityder så att man nästan spricker.
Men det har inget med illvilja att göra.
Det finns rätt och det finns fel
En stor dag i dag, minsann. Först visaintervju på den amerikanska ambassaden, sedan en diskussion hos Malou von Sivers och hennes Efter tio, baserad på min kollega Jonas påhittade och mejlinsända moralfråga.
Det här kan mycket väl vara det slutgiltiga beviset på att gränsen mellan ironi och blodigt allvar inte existerar. Ja, i alla fall inte i TV4 på vardagsförmiddagarna, alltså.
Här är den kniviga och mångbottnade fråga som Arne Hegerfors, Fredrick Federley och Rafael Edholm brottades med i en tv-studio på Gärdet.
"Från: Jonas A ([email protected])
Skickat: den 4 december 2008 10:21:47
Till: [email protected]
Hej,
Jag skulle väldigt gärna få ett utifrån-perspektiv på en svår situation jag befinner mig i. Det är så att det finns ett gift par på mitt arbete, två personer som alla tycker om och som betyder mycket för gemenskapen på arbetsplatsen. Jag är inte nära vän med någon av dem, men tycker om båda två. Men härom veckan hade vi konferens med ett av våra andra kontor som sedan gick över till fest. Framåt natten råkade jag se den ena av dem, mannen, ta en av kvinnorna från det andra kontoret på rumpan, och senare även kyssa henne. Borde jag berätta det här för kvinnan? Är det min moraliska skyldighet? Det hela försvåras som sagt av att paret också jobbar tillsammans och att de betyder mycket för kontorsgemenskapen. Om jag berättar innebär det förmodigen slutet på deras relation.
Tacksam för svar
/Jonas"
Det här kan mycket väl vara det slutgiltiga beviset på att gränsen mellan ironi och blodigt allvar inte existerar. Ja, i alla fall inte i TV4 på vardagsförmiddagarna, alltså.
Här är den kniviga och mångbottnade fråga som Arne Hegerfors, Fredrick Federley och Rafael Edholm brottades med i en tv-studio på Gärdet.
"Från: Jonas A ([email protected])
Skickat: den 4 december 2008 10:21:47
Till: [email protected]
Hej,
Jag skulle väldigt gärna få ett utifrån-perspektiv på en svår situation jag befinner mig i. Det är så att det finns ett gift par på mitt arbete, två personer som alla tycker om och som betyder mycket för gemenskapen på arbetsplatsen. Jag är inte nära vän med någon av dem, men tycker om båda två. Men härom veckan hade vi konferens med ett av våra andra kontor som sedan gick över till fest. Framåt natten råkade jag se den ena av dem, mannen, ta en av kvinnorna från det andra kontoret på rumpan, och senare även kyssa henne. Borde jag berätta det här för kvinnan? Är det min moraliska skyldighet? Det hela försvåras som sagt av att paret också jobbar tillsammans och att de betyder mycket för kontorsgemenskapen. Om jag berättar innebär det förmodigen slutet på deras relation.
Tacksam för svar
/Jonas"
Lustgas
Asså, det är så fantastiskt att hitta undangömda pärlor i skivsamlingen!
I går kväll låg jag i sängen och läste min absoluta favvotidning nummer ett, Filter. I en rätt intressat fråga och svar-intervju berättade The Knifes Karin Dreijer Andersson (bland mycket annat) om en skiva med Tomahawk som hon delvis inspirerades av under arbetet med sin kommande solodebut. Och då kom jag att tänka på att fan, jag ju har en riktigt vass cd, Mit Gas (släpptes 2003), med det här bandet, som jag dessutom har låtit samla damm alldeles för länge.
Nu är jag inne på den tredje raka genomlyssningen av plattan, som är en del av ex-Faith No More-Mike Pattons många fina sidospår. Det är tungt, primitivt, sofistikerat och knäppt. Att utgåvan, med omslag och tillhörande design, är stilren skadar ju förstås inte heller.
I går kväll låg jag i sängen och läste min absoluta favvotidning nummer ett, Filter. I en rätt intressat fråga och svar-intervju berättade The Knifes Karin Dreijer Andersson (bland mycket annat) om en skiva med Tomahawk som hon delvis inspirerades av under arbetet med sin kommande solodebut. Och då kom jag att tänka på att fan, jag ju har en riktigt vass cd, Mit Gas (släpptes 2003), med det här bandet, som jag dessutom har låtit samla damm alldeles för länge.
Nu är jag inne på den tredje raka genomlyssningen av plattan, som är en del av ex-Faith No More-Mike Pattons många fina sidospår. Det är tungt, primitivt, sofistikerat och knäppt. Att utgåvan, med omslag och tillhörande design, är stilren skadar ju förstås inte heller.
