METALIV

Efter allt om och men, storslagna planer i sista stund och smärtsamt noggranna ekonomiska kalkyler, bangade jag till slut Jay-Z-spelningen. Solotittande lockade inte heller så värst mycket.

I stället hängde jag hemma hos min far och hans fru, fick min efterlängtade flaska polsk bisonvodka, Zubrowka, och kollade på en väldigt bra jazzkonsert på dvd (äkta pappagrej!). Leszek Mozdzer är en av mitt hemlands mest kända improvisationspianister och spelar ofta i en trio tillsammans med svenske kontrabasisten, och alltså inte UD-utmobbade politikern, Lars Danielsson samt slagspelaren Zohar Fresco. Deras skiva The Time kan jag verkligen varmt rekommendera för den moderne jazzlyssnaren.

Något som är kul med den här Mozdzer är hans softa öststatsintellektuella look. Tjocka reklamarbågar på glasögonen, svart sinnpaj och Beckham-frissa anno 2005. Inte snyggt, men jag gillar't ändå.

Härom dagen köpte jag Lil' Waynes senaste skiva, Tha Carter III, och jäklar, den är ju faktiskt riktigt bra. Jag gillar att det lilla New Orleans-trollet har valt att köra lite mer nedtonat den här gången, med en hel del r'n'b och småjazziga experiment i produktionen. Avslutande och nästan tio minuter långa Dontgetit bygger på en mästerlig sampling av Nina Simones Don't let me be misunderstood. Och Lollipop är ju så klart en av årets absolut vassaste singlar. Digfi har publicerat en informativ, och extremt lång, artikel om Weezy. Läsvärd för den som undrar hur "the best rapper alive" blev till.

Jag har förresten tänkt lite på det här med unken tv-reklam under sommarmånaderna. Inte för att de korta annonsfilmerna brukar vara särskilt smarta och roliga normalt sett, men juni, juli och augusti har en tendens att leverera osedvanligt svennekorkad sörja. Det är som om alla spärrar brister och alla psykgalningar ges fritt utrymme mellan de stora kanalernas repriser i tablån. På något vänster förväntas vi alla vara komplett hjärndöda nu, men hallå, tänk på oss som inte har någon semester och måste jobba på sommaren. Vår IQ är ju relativt konstant.

Absolut värst just nu är den här efterblivne snubben i Bauhaus-reklamen. Han är vidrig och får rasismen att gro inom mig. Åh, åk hem till Tyskland, för fan (företaget, men skådespelaren får gärna också landsförvisas). Även Lidl-filmen, den där överklassfamiljen firar midsommar på en skärgårdsbrygga, ger mig grav ångest. Noll poäng i schlagern och nu det här - är det tysk hämnd i görningen?

Lördagen och söndagen i den danska huvudstaden bjöd kanske inte på lika många spektakulära inslag som fredagens festorgie. Men faktum kvarstår: mitt, Jonas och Elias häng var, när allt nu summeras, extremt trevligt och soft.

LÖRDAG:
Ett halvstort antal barer, med skiftande rökrestriktioner (yes!), kaféer, matställen och klädaffärer betades av innan det blev läggdags på mysiga vandrarhemmet Sleep in heaven. Innan lördagen tagit klivet över till vilodagen kunde jag också konstatera att min ansträngda ekonomi hade kapats och utsatts för ett kostsamt jackköp. Ja, av mig själv alltså.

SÖNDAG:
Utcheckning klockan 10.00 innebar att rätt många timmar kunde tillbringas i Köpenhamn innan flyget hem på kvällen. Mina vänner gick på den makabra Bodies-utställningen. Själv satte jag mig på Strøget och läste mina svenska dagstidningar från i fredags i solskenet. Sedan åkte Elias hem och jag och Jonas gick till det ökända erotikmuseet, för att fördriva de sista stunderna söder om Öresund.

Nyss hemkommen från Köpenhamn kan jag inte annat än konstatera att Aller-festen var bland det sjukaste någonsin. PÅ RIKTIGT. En gigantisk mässlokal, 1700 medarbetare från hela Norden, serveringspersonal, utklädd till clowner, orcher och freaks, samt gratis mat och alkohol under hela kvällen. Ja, galet är bara förnamnet. Om jag nu skulle jämföra spektaklet med en film skulle det tveklöst bli klassikern Brakfesten.

Bilderna nedan är blott axplock. Eftersom jag inte vågade ta med mig kameran, utan fotade med mobilen, är kvaliteten inte helt hundraprocentig. I morgon lägger jag upp picz från lördagen och söndagen (arty stadsvyer och snapshots från erotikmuseet utlovas).

De senaste dagarna har varit späckade, därför har jag inte heller hunnit med några nya blogginlägg. Sjukt vad sommaren aktiverar en som social varelse.

I går betades Sex and the City-filmen av. Vet inte riktigt vad jag hade trott på förhand, men jag mindes faktiskt inte tv-serien som så här risig. Skämten var riktigt plumpa, shoppinghetsen värre än någonsin innan och brudhysterin i biosalongen – ja, ofattbar. Sent omsider måste jag dock inflika att filmen repade sig något, så sammantaget var den inte usel, utan bara tunn.

Onsdagskvällen tillbringades på nya stamhaket, Sjätte tunnan i Gamla stan. Kvällen var lugn, men ett krus mjöd och en Paulaner-öl hanns i alla fall med innan den tidiga hemfärden.

Det tar emot att hålla på länka till sånt här, lite narcissistiskt i överkant liksom. Men det är faktiskt ett rätt roligt klipp. Kolla in reportaget från släppet av årets sommarpratare, cirka 22 minuter in i Rapport-sändningen.

NU: laddar inför Köpenhamnsorgier och ”jobbar”. Och, tänka sig, kanske kommer det till och med upp bilder från helgen i den danska huvudstaden, i början av nästa vecka.

Inte ett moln på himlen. Solen skiner över Sollidenscenen på Gröna Lund, samtidigt som den stora klungan människor socialiserar och genererar ett myller av röster. Under loppet av drygt två timmar görs här, på denna sommar-Sveriges folkhemsmittpunkt, otaliga intervjuer.

Lite vid sidan av står en gänglig ung man och väntar på att återuppta ett avbrutet snabbsamtal med den finska sångstjärnan. Men hon vägrar. Frågarna är inte spännande nog och framhäver inte hennes personlighet. De är för "vetenskapliga". Skam den som ger sig, är ett motto som kan komma att bli användbart denna dag.

Klockan närmar sig halv tre och snart finns ingen kvar på det tidigare så välfyllda träpodiet. Men tänk, slutligen finns där tid att slutföra det sammanlagt fem minuter långa samtalet. En seger för förnuftet och den objektiva journalistiken. Varken mer eller mindre. Victory.

Herrejävlar, serieromanen Black hole är ju så sjukt bra och snygg. Och så läste jag precis på nätet att Charles Burns Twin Peaks-osande sci-fi-mardröm ska filmatiseras med David Fincher vid rodret. 2010 kommer förhoppningsvis Hollywoods bearbetning upp på biograferna. Kan bli bra - regissörens senaste verk, Zodiac, var i mitt tycke en av 2007 års allra största filmhöjdpunkter.

Har förresten hittat ännu en till, vass rappare från den ruffiga amerikanska södern. Lil Boosie är faktiskt grym och värd att spana in, så det så.

Nu laddar jag inför EM-matchen mellan Tyskland och min blodsnation Polen. Som vanligt blir det väl pinsamt att se de underlägsna korvätarna försvara sig frenetiskt mot Klose, Podolski och de andra desertörerna. Men jag kan i alla fall trösta mig med att jag leder Drömelvan-ligan efter gårdagens två första duster (alltså inte den med ALLA deltagare, utan den interna kompisvarianten med sju lag).

Fotbolls-EM är igång, halleluja. Äntligen kan jag kolla på osunda mängder idrott under de kommande veckorna. Och så kan jag ju också fylla mitt kunskapsförråd med än mer skräpvetande - för övrigt ett digert arbete som inleddes för cirka 15 år sedan med någon jävla turnering, och sedan bara har rullat på med Championship Manager och morgontidningarnas uppkåtande resultatbörser. Ibland hatar jag mig själv för att jag kan namnen på alla engelska fotbollslags arenor, samt deras publikkapacitet. Men annat, som dödsviktiga MKV-teorier, har givetvis försvunnit för evigt ur mitt medvetande (snälla, säg att McQuails masskommunikationsteorier finns kvar där någonstans). Nåväl, sådan är väl min eländiga lott. Jag är en sportfåne i prettoskrud, punkt slut.

Traditionsenligt har jag med ett lag i Aftonbladets tävling Drömelvan. Det började illa i första matchen med en skadad Frei, men när Pepe, som ju är back och därmed alstrar feta poäng vid mål, gjorde 1-0 till Portugal, kände jag att fan, kanske blir det här ett EM att minnas för FC Marcio.

Här kommer förresten en just nu-lista, 2008-06-08, strax efter midnatt.

Musik: Midnight Juggernauts - Dystopia.
Läsning: Charles Burns - Black hole.
Kläder: Phelix-shortsen (bara, det är ju så varmt!) som jag lånade av pappa för flera år sedan. Urtvättat blåa.

Le voilà, god natt och sov gott. I morgon ska det tydligen vara 30 grader varmt. Pax vobiscum.

En av fördelarna med att ha en påslagen tv intill sig under hela arbetsdagen är att man får se program som man vanligtvis missar. Ja okej, Sky News, fem timmar i sträck, är väl kanske inte något alternativ som jag ens vill veta existerar, men det finns ju faktiskt andra tablåinslag av mer hysteriskt usel art.

Under våren har TV4 visat ett av mina absoluta favoritprogram, gamequizen Stegvis med Ola Lustig. Den första berättigade frågan är väl vem som ens är så undersysselsatt samt beredd att betala 9,90 för ett samtal till en telefonsluss som artigt tackar för ditt samtal och uppmuntrar till nya försök. Jo, självklart min favvosamhällsgrupp nummer ett, pensionärer. Haha, om ni kära läsare bara visste hur många senila virrigpannor som har nått hela vägen fram och sedan svarat fel på första frågan. HUNDRATALS. Och programledarens tröstande ord, "Men Gun-Britt, du var ju superduktig. Usch, vilka svåra frågor vi hade i dag. Du ska inte klandra dig själv. Puss och kram och hälsa Arne och hela Skillingaryd." Vad ska man säga? Vad kan man säga? En sak är säker: jag hoppas ju verkligen på en fortsättning i höst.

Vidare måste jag konstatera att TV4:s tioslot är ett riktigt guldkorn för alla älskare av skadligt dålig tv. Efter ovan nämnda Stegvis säsongsfarväl har kanalen nämligen börjat visa repriser av en av Sveriges sämsta serier någonsin, Skilda världar. Få ord kan egentligen beskriva de undermåliga skådespelarinsatserna, och introvinjetten, som hoppar mellan karaktärpresentationer och märkliga klipp där någon bland annat spelar trummor i en dimmig miljö och blandar om oljefärg på en paljett, är bara för mycket. Måste ses om av dem som enligt psykologens direktiv har förträngt.

Fan, nu fick jag lite huvudbry. Jag som hade tänkt köpa biljett till Accelerator-festivalen på Münchenbryggeriet den 24-25 juni. Men efter att ha lyssnat igenom en del av artisterna, som i mångt och mycket var okända på förhand, är jag inte lika peppad. Tycker att det mesta låter som genomsnittlig tråkindie. Inget nytt under solen, om man säger så. Eller har jag missat något?

2005 var senaste gången jag besökte på den ambulerande storstadsfestivalen. Då såg jag bland annat Stars, som ju är riktigt vassa, men också CocoRosie, ett mullrande Sonic Youth (rundgång + saxofon under de avslutande 20 minuterna) och Colleen. Är de 700 sek, i inträde, väl investerade pengar i år?

Nu ska jag kolla vidare på American Idol, talangsåpan med fyra månaders skandalös fördröjning i de svenska sändningarna. Och jag vet ju redan också vem som har tagit hem spelet i år. Men vad kan man göra när man älskar ett program? Efter det tar jag mig an nyinförskaffade Simons 120 dagar av Simon Gärdenfors. Lite mascarponeglass på det, tror jag bestämt. Mums, javisst.

OCH: i går var jag på dop samt efterföljande mottagning i Värmdö. Sommaridyll, var min enda och direkta tanke. Och sicket gulligt barn också. Sally - du och min lillebrorsa, när du typ är 20?

Full av intryck, full av glädje: så kan man nog bäst beskriva min nuvarande sinnesstämning.

På fredagen, efter jobbet, stack jag och Jonas till Debaser Slussens uteservering för att möta upp med Micke. Efter tre öl och några cig vandrade vi sedan några kvarter upp och hamnade på Stortorget där vi bestämde oss för att dinera på turistrestaurang. Sjötunga för de andra, acceptabel snålpasta för undertecknad. Resterande del av kvällen tillbringades med mjöd och medeltidsromantik på softa lajvarsyltan Sjätte tunnan. Sällskapet växte och rollspelsskämten haglade som aldrig förr (har de ens gjort det någonsin innan för min del?).

I dag har jag hängt på stan med K, som för övrigt också var med i går. Mycket trevligt, må jag säga.



Det här är för övrigt en rätt rolig parodi på No Country for Old Men, lågbudgethomoklippet No Country for Gay Old Men.

I takt med solstrålarnas växande intensitet verkar även mitt schema bli mer och mer hektiskt. Här smids det minsann storslagna planer. Nu sitter jag och smuttar på en Sofiero, väntandes på Micke. Målet för kvällen är Konstfacks stora vårfest.

Tidigare i dag var jag på en förhandsvisning av Matrix-brödernas nya rulle, filmatiseringen av animeklassikern Speed Racer. Mina förväntningar var på förhand höga, men uppfylldes tyvärr bara delvis. Visuellt sett var det en fullträff, medan manuset och dialogen var direkt undermåliga. Så summa summarum pendlade äventyret hela tiden mellan fågel och fisk - men sällan mitt emellan. Tråkigt, för det kunde ju ha varit sjukt coolt.

När jag kom tillbaka till kontoret satt mina medarbetare i schysta gula kepsar med tidningens logga på. Dessutom signerade av ett gäng Glamour-skådisar. Tydligen var de runt decenniet gamla, aldrig utlottade. Stackars, stackars, pensionärer.

Cheesus, läste i dagens tidning att grovsoprumsincidenten tvärs över gatan numera rubriceras som mordbrand av polisen. Så det är väl på sin plats att jag här och nu, högtidligt, klargör att jag har ett alibi för natten till den 25. Skulle det komma en konstapel ringandes på min dörr kan jag med lättnad meddela att jag befann mig på F12, kalasfull, vid den aktuella tidpunkten. Skönt det, i alla fall.

Nu ska jag läsa nya numret av eminenta tidskriften Filter, som kom med posten i fredags. Sedan blir det nog American Idol i TV4. Sjukt irriterande för övrigt att talangvaskarsåpan körs med så kraftig eftersändning i svensk tv. I fredagens DN kunde man ju liksom läsa om vem som tog hem spelet i år. På ett sätt känns det lite som att magin och spänningen försvann där någonstans på vägen.

Ett dödsfall i kvarteret skakar om mig. I natt brann grovsoprummet på andra sidan gatan ned, och i samband med det omkom tydligen också någon stackars sate. Vem var han eller hon? Pundare? Hemlös? Många frågor, men ack så få svar.

Sättet som hyresvärden Stockholmshem kommunicerade ut det hela på var lite märkligt. Genom brevinkastet, på samma brevpapper som meddelanden om byte av elmätare och vårröjning i källaren ges, stod följande:

"Brand i sophus

Natten till söndagen den 25 maj uppstod en brand i grovsoprummet på Broderivägen 15-17. Brandkår och polis har varit på plats under natten för att minimera skadorna. Sorgligt nog omkom en person i branden.

...

Vid frågor eller för kontakt med Stockholmshem vänligen ring:

Distrikt Västerort
Tel. 08-658 09 01

Mvh

Eva Andersson"

Sicken soppa. Men fan Eva, du kanske får fila lite på formuleringarna. Nu lät det ju bara så jäkla knäppt allting.

Under "People you may know"-rubriken på Facebook dyker namnet Calle Schulman upp. Mitt bland alla gamla gymnasiebekantskaper, vars communityexistens man försöker ignorera in i det sista, alltså. Haha, vad är det frågan om?

Jag måste förresten verkligen rekommendera den fantastiska Monkey Bizz-affären på Malmgårdsvägen 24 på Söder. En massa fina och färgglada NY-plagg, rätt långt ifrån minimalism och den svart-gråa färgskalan. Kolla in deras nätbutik om promenaden från Skanstull eller Medborgarplatsen känns för lång.

Tänker ju verkligen inte bli mode- eller stilbloggare, men kan inte motstå att lägga in en bild på ett av tre klädinköp i går.

MIN NYA VÄN

Delfinal två i schlagercirkusen bjöd tyvärr inte på lika mycket spex som tisdagens pöbelcirkus. Men ändå, emot alla odds, lyckades jag sålla fram en ny topplista, bestående av fem oförglömliga nummer.

1. Ukraina, Ani Lorak - Shady Lady.
Kommentar: Sunkporrigt framträdande, men en hit som sopar banan med Perrelli & Co. Ännu en låt som faktiskt känns bra på riktigt - miraklens tid är ännu inte förbi.

2. Kroatien, Kraljevi Ulice & 75 Cents - Romanca.
Kommentar: 75-årig gubbe som knockar de flesta hip hop-kidzen. Pimpkäpp, vit kostym och Panamahatt - numret rymmer allt, plus en ung åmande tjej.

3. Bulgarien, Deep Zone & Balthazar - DJ, Take Me Away.
Kommentar: Zeigeist-techno på speed, minus det smakfulla. Men: brinnande turntables, skratchande gitarrister och fula öststatsleenden brukar ju ursäkta det mesta. Så även denna gång.

4. Malta, Morena - Vodka.
Kommentar: Frejdigt dansnummer med en stor dos alkoholromantik. Allsång ska aldrig underskattas.

5. Georgien, Diana Gurtskaya - Peace Will Come.
Kommentar: Bisarr mutation av Matrix-Carrie-Anne Moss, som bjuder på en horribel sång för fred. Oklart om georgierna satsar på handikappkortet (sångerskan är blind).

Sen komplettering: Hur jag kunde glöma sjukt sunkiga Jeronimas Milius med Nomads in the Night? Han var inte okej, så att säga.

Mina favoriter under kvällens rafflande, första delfinal i schlagern. Orkar inte rangordna startfältets alla bidrag, så det blir en topp fem-lista. Håll i hatten.

1. Grekland, Kalomira - Secret Combination.
Kommentar: Bra och hitig, med snygg dans och ett modernt beat till. Gränsfall till att till och med vara värd att med ladda ned.

2. Bosnien-Hercegovina, Laka - Pokusaj.
Kommentar: Pantomimgycklare som spexar och får en att tänka på gymnasieupptåg. Låten är också rätt bra i all sin absurditet.

3. Irland, Dustin the Turkey - Irelande Douze Pointe.
Kommentar: Överflödigt att ens komma med kompletteringar till allt som tidigare sagts och skrivits. En härlig parodi på schlager och eurodisco.

4. Armenien, Sirusho - Qele, Qele.
Kommentar: Andra låten i samlingen som är bra på riktigt. Etno och disco i en schyst blandning.

5. Estland, Kreisiraadio - Leto Svet.
Kommentar: Rappande gubbar är väl aldrig helt fel. Speciellt inte när de kommer från en baltisk stat och är med i ett jippo som ESC.

Bubblare: Belgiens bidrag, framfört på ett påhittat språk, och Azerbadjans översymboliska sångdust mellan gott (vitt) och ont (svart).

Cut Copys senaste skiva, In Ghost Colours, är verkligen helt magiskt bra. Tänka sig att australiensarna tycks ha lyckats på nytt, trots de skyhöga förväntningarna från tre fjärdedelar av indiediscovärlden.

Dock har jag inte ändrat mig sedan i går, när det gäller några andra surfardudes. John from Cincinnati är nyflummig semismörja i mina ögon. Visst, det är roligt att inte bli skriven på näsan, men det här kändes faktiskt bara forcerat. Fan, jag ville ju gilla den här serien. Oki. Nytt försök nästa vecka, och kanske också veckan därpå.

STENTUFFA AUSSIES



PSEUDOBALLA JÄNKARE

Nu har jag äntligen kollat in den så omdebatterade Justice-videon till singeln Stress. Och den är faktiskt riktigt, riktigt vass.

Som vanligt tycks de hyperhysteriska moralväktarna ha triggats igång av det omedelbara och ytliga, de Clockwork Orangenskt-hänsynslösa förortsungdomarnas oprovocerade våld. Men det de gör, med sina avskyvärda handlingar är ju inte att inspirera, utan att visa på effekten av årtionden av ineffektiv integrationspolitik.

Jag tror knappast att intresset för misshandel, rån och allmänt ödeläggande kommer att rusa i höjden efter den här musikvideon. Snarare kommer dess kärntes förhoppningsvis nå ut till delar av den medialt avtrubbade ungdomen. Dessutom kan man inte annat än konstatera att filmhantverket, signerat Romain Garvas, och låten befinner sig i en perfekt samklang med budskapet. Justice har under ett längre tag börjat ses som mer och mer ohippa, egentligen kanske bara baserat på en så klassisk mekanism som "nyhetens behag". Men med Stress har de i mina ögon, och öron, gjort ett imponerande avtryck.

Och förr eller senare kan en liknande video komma att bli lika skrämmande högaktuell i vårt eget land. Allt som allt är det hela ett imponerande allkonstverk, om ni frågar mig.

BONUSINFO: i dag har jag inhandlat skivor på Recordhunter vid S:t Eriksplan. Vilken kick! The Sound of Arrows ep Danger!, Cut Copys senaste, och efterlängtade, In Ghost Colours samt Zeigeists The Jade Motel är alla nya plastbitar i cd-samlingen.

Haha, nu har min ansvariga utgivare hamnat i blåsväder. Ta er tid att läsa hela hennes konversation med Niklas Strömstedt, som musikern har bandat och publicerat på sin blogg, för det bjuds verkligen på några guldkorn. Snacka om att vara slipad, byta spår och köra något slags empatitaktik.

Ett axplock:

"- Ja Tua, vi har ju ett problem med den här löpsedeln och artikeln eftersom inget stämmer och eftersom ingen från tidningen har varit i kontakt med varken mig eller Jenny. Vad ska vi göra åt problemet tycker du?
- Ja alltså, du får sluta upp med att träffa så snygga tjejer. Alltså jag menar DU själv är ju inte, vad ska jag säga, nåt bra sälj men de tjejer du träffar...är ju så tv-mässiga...
- Så det är alltså upp till mig att att lösa Se & Hörs pressetiska problem? Det är alltså jag som träffar fel personer? Tycker du inte att ni istället borde kolla fakta med dem ni skriver om innan ni trycker?
- Jamen vi har inte fått tag i...
- Men Tua, det där är skitsnack. Jag är inte svår att nå och ni har min mailadress och jag har inte fått en enda fråga om det här. Och jag kollade nyss med Jenny och hon säger samma sak. Visst har ni min mailadress?
- Ja det är väl xxxx@xxxxx, men du brukar inte vilja svara på frågor...
- Aha! Är det SÅ ni tänker när ni gör tidning? Vi skiter i och kolla för han brukar inte vilja svara. Du Tua, i min dator har jag gamla mail från er som jag visst svarat på."

Hela inlägget kan hittas här.