METALIV

Så, efter mitt förra hatinlägg är det nu dags för lite hederlig finkultur - prettofilm, närmare bestämt. I går efter jobbet var jag, tillsammans med Jonas och Elias, på förhandsvisning av Funny Games U.S. på Skandia. Biobesöket var dock inte spontant, utan del i en diabolisk plan. Dagen innan, i måndags, såg jag nämligen drygt tio år gamla originalversionen Funny Games (köpte en Michael Haneke-box förra veckan, med fyra av hans äldre filmer - mums). Måste säga att mitt experiment resulterade i en mycket märklig upplevelse eftersom filmerna är exakt identiska, fast med amerikanska skådespelare och engelskt tal i den bioaktuella remaken, till skillnad från ursprungets tyska. Känslan av att kolla på samma film, fast ändå inte, två dagar i rad var minst sagt absurd.

Hur stod sig då nyinspelningen mot den civilisationskritiska ångestklassikern från 1997? Så där, tyvärr. En sak som jag nu tydligt har lärt mig är vikten av kulturell kontext. Något som saknas i den amerikanska versionen är nämligen den påtagliga kritiken mot den övre medelklassens vadderat trygga tillvaro, som helt plötsligt krossas av en avgrundsdjup ondska. Hanekes moraliteter blir så mycket mer påtagliga och vassa i en europeisk miljö. Sedan kan jag inte heller komma ifrån att det blir så konstigt med stora Hollywood-skådisar, i det här fallet främst Naomi Watts och Tim Roth, som någon gång ibland gör en kreddig rolltolkning emellan alla kioskvältare. Känns inte så trovärdigt.

Det är lite trist att en så kompromisslös regissör återanvänder k-märkt material. Handlar det om en längtan efter att slå i USA eller viljan att visa hur lite han bryr sig, bara för att dekonstruera en intellektuellt oantastlig fond? Haneke, du är fortfarande en av mina favoriter, men inga fler Amerikaäventyr, tack.


Gammal ondska i ny tappning. Michael Pitt och Brady Corbet.



Original-Paul. Arno Frisch.

Alltså, det känns ju rätt lågt att hacka på ett redan rejält söndermobbat skrattobjekt - snacka om att slå in dörrar som sedan evigheters evighet är nednötta till småpartiklar. Men är inte Linda Rosings blogg rätt sjuk? Jag gillar visserligen hennes roll som white trash-mamma till alla vilsna Svenne Banan-brudar runtom i landet, men tar å det grövsta avstånd från att skriva "Morgon stund har guld i mun" samt lägga upp en bild på sig själv i studentklänning och lägga dit rubriken "Jag 16 år...". FÖRLÅT MIG, jag spyr egentligen mycket hellre min galla över typ Colin Nutley, som ju faktiskt har stulit sex miljoner kronor av svenskarnas gemensamma skattepengar. Men så är det ibland, vid vissa tillfällen kan man bara inte blunda för saker och ting.

Har precis sagt adjö till min käre vän Jonas som kom förbi på söndagshäng. Dussinet musikskivor (ja, jag köper fortfarande sådana) lades in på hans nya och extremt eleganta MacBook Pro, det lyssnades på hederlig old school-hiphop och åts marinerade quornfiléer med ofräscha potatisar till. Kort och gott var det ett schyst umgänge med de data- och serierelaterade subkulturernas okrönte kung.

Tidigare i dag har jag hämtat upp lite grejer hemma hos min mor och passat på att luncha samt spela det klassiska sällskapsspelet Den försvunna diamanten tillsammans med min småfifflande, femårige lillebror. 1-1 i matcher blev slutresultatet, dock inte utan att en hel del barnmyglande fanns med i bilden. Men jag blundade för det - vad gör man inte för dem man älskar?

Förra veckan köpte, och läste, jag till slut det omskrivna och upphaussade reportagemagasinet Filter. Kan faktiskt inte annat än applådera den här publikationen, som nog är den bästa nykläckta svenska tidskriften på länge. Det som på förhand kändes lite tveksamt, till exempel grejen att förena vitt skilda ämnen till en helhet där kvaliteten och den tankeväckande infallsvinkeln förenar, visade sig fungera alldeles utmärkt. Inget revolutionerande till koncept, men ack så konsekvent välskrivet. Jag skickade omgående in en prenumerationstalong - det här kan mycket väl vara en ny favorit i läsefåtöljen.

Vår - solen skiner, och så gör också jag, ikapp med den. Fredagskvällen tillbringades med trevligt hemmahäng hos födelsedagsfirande Maria. Utgång var på g efter det, men efter en smärre trötthetsattack åkte jag lydigt hem till min ljuva kvinna.

Dessa bilder togs under en soft promenad i anrika Docklandskvarteren i Nacka.

Det finns en rad saker som jag ännu inte har hunnit uppleva i mitt liv - såväl barnförbjudna som vardagligt triviala nöjen. Att plöja igenom hela Sopranos är ett av de projekt som tyvärr aldrig har blivit av förut, och nu sitter jag följaktligen sedan en vecka tillbaka och insuper skadligt höga doser gangsterexistentialism.

I lördagens kulturdel i DN läste jag en lagom intressant artikel om colombianske kokainkungen Pablo Escobar. Intill fanns en större faktaruta om andra knarkskildringar i litteraturen och som gammalt Sherlock Holmes-fan satte jag, milt sagt, frukostteet i halsen när jag insåg att min barndoms hjälte var en riktig kokainjunkie. Följande stycke har artikelförfattaren tagit ur De fyras tecken.

"Sherlock Holmes tog den lilla flaskan från dess plats på spiselkransen och injektionssprutan från det prydliga marokängetuiet. Med sina långa vita, nervösa fingrar passade han in den fina nålen och vek sedan upp vänstra skjortärmen. En liten stund vilade hans blickar tankfullt på den seniga underarmen som var alldeles prickig av märken efter nålens stick. Slutligen stack han in den vassa nålspetsen, pressade ned kolven och sjönk tillbaka i länstolen med en lång suck av välbehag."

Assistent Watson fortsätter några rader ner:

"- Vad är det i dag, frågade jag, morfin eller kokain?
Likgiltigt höjde han blicken från den gamla frakturvolym som han satt och bläddrade i.
- Kokain, svarade han. Sjuprocentig lösning. Har du lust att försöka den?
- Nej verkligen inte, sade jag med skärpa i rösten. Jag har ännu inte hämtat mig från fälttåget i Afghanistan, och jag har inte lust att ytterligare anstränga min hälsa.
Han smålog åt min häftighet.
- Kanske du har rätt Watson, sade han. Det är troligt att kokain har ett dåligt inflytande på ens fysik. Men å andra sidan verkar det så andligt stimulerande och gör mig så klar i hjärnan, att dess sekundära effekt inte spelar någon roll."

Galet. Man fattar ju att opium och absint var på modet på den tiden, men att mästerdeckaren körde så hårt med knark var en smula överraskande. Undrar vad min tioåriga barnhjärna tänkte när jag slukade Sherlock Holmes-böckerna med omättad iver: "Han kanske är krasslig och tar sprutor för att må bättre och ha kraft att fånga de dumma viktorianska bovarna"?

Mat-Tina vann Let's Dance! Måste väl betraktas som rättvist, speciellt med tanke på att hon har varit något av en solklar favorit under nästan hela säsongen. Men jag fattade ändå oväntat mycket tycke för speedwaykungen Tony på slutet. Det skulle utan tvivel ha varit någon typ av kupp ifall han hade kammat hem titeln - och sådana kan man som bekant ALDRIG få för mycket av (kupper alltså). Intressant med årets final var, i mitt tycke i alla fall, de båda proffsdansarnas sjukligt enerverande hurtighet och spexande. Blä, sådana där äckligt inställsamma typer framför kameran.

K köpte ett Nintendo Wii i dag och är redan i full gång med att spela sitt gamla favvospel Zelda. Det är så häftiga kontroller till den här spelkonsolen. En helt banbrytande teknologi, liksom. Framtiden är här.

Nu tar jag mig en redig klunk till av Viking Line-ölen och somnar väl troligtvis in alldeles strax. Inte av berusning, utan främst av trötthet, kanske jag ska understryka. I morgon är det innebandymatch och middag hos MIchelle, med vin till (sic!), som gäller. Allt det ser jag väldigt mycket fram emot.

Jag älskar känslan av att hinna med alla de saker som jag vill göra på min fritid, i stället för att slentrianmässigt åka hem efter jobbet. I kväll lyckades jag verkligen med det. Yes, 1-0, Martin-slappheten.

Först återupptog jag simningen, motionerade runt i bassängen vid Medis tillsammans med ett halvt dussin pensionärer. Köpte nya proffsiga badshorts för nästan 300 kronor (typisk strax-efter-25 i månaden-hybris). Kändes lyxigt och gott för självkänslan. Sedan mötte jag Maria och Micke och vi traskade i enad tropp till Nada. Blev ett mycket trevligt häng, vill jag påstå. T-bane-hemfärden ägnades åt att lyssna på Purple Citys The Purple Album, en skiva som hela tiden växer. Något otippat eftersom den egentligen är lite för hård för min smak.

Tidigare i dag bjöds det på prinsesstårta på jobbet, förresten. Påsknumret sålde bra och bossarna bjöd in till fest i vardagen. Självklart fanns jag och min mobbekamera med på plats för att bevaka evenemanget.

Gud, jag har fått nys om världens bästa underhållningsserie; Who Wants to Be a Superhero? Som vanligt när det finns någon slags koppling till serietidningsvärlden är det den alltid så oöverträfflige Jonas som står för tipset. Måste ses av alla som gillar reality och superhjältekult. Det är kort och gott en tv-show där olika deltagare har skapat sina egna superhjältefigurer, med skiftande krafter och imageinriktningar. En efter en blir de utröstade av den stränge, men ack så rättvise bossen och uppdragsgivaren, legendaren Stan Lee (mannen bakom bland annat Spindelmannen, Fantastic Four, Hulken och X-Men). Första säsongens favoriter är för min del, efter blott två avverkade episoder, moraliska förebilden Fat Momma (även tjocka mammor i lägre medelåldern kan vara inspirerande), med donuts hängandes runt midjan, och hyperviga Monkey Woman, som har ett apläte som sitt främsta signum. Jag ser med omåttlig glädje fram emot de fyra resterande avsnitten, och den andra säsongen, där bland annat en judisk superhjälte ska finnas med i startfältet. Tydligen kastar han davidsstjärnor på sina motståndare.

Nytt inslag i bloggen - bilder!

Då var det alltså frossarpåsk igen. Underbart det här att trycka i sig osunda mängder polska specialiteter och känna att man bygger upp ett buklager som håller i åtminstone någon vecka. Ta lite påskmust på det och lyckan är total.

Sitter och slösurfar hemma hos min mor. Hon och resterande familjemedlemmar är på någon typ av mässa i den katolska kyrkan, men det är ju självklart inget som intresserar en hedning som jag. Kul att vara lite för mig själv i min sista boning innan uppbrottet på senhösten 2003. Alltsedan dess har jag kört solo, i Aspudden, Montparnasse och Bromma. Tänk, jag har varit vuxen i fyra och ett halvt år nu.

Jag har förresten lärt mig ett nytt ord av min far: troglodit. Har försökt att kolla upp den exakta betydelsen på internet, dock utan resultat. Enligt patriarken, som använde det nedlåtande när kan talade om en person han skymfat, är innebörden "mer primitiv än en grottmänniska". Shit, det är ju en sån hardcoresmädelse. Den ska jag försöka börja köra framöver. 

Långfredag, årets i särklass tråkigaste dag. Åtminstone förr i tiden. Jag minns fortfarande med fasa hur min mor, under en period av sökande efter meningen med livet och en plötsligt fundamentalistisk religiositet, förbjöd mig att göra något som helst roligt under den här helgdagen. Fjunig pojkspoling som jag då var, kunde jag ju absolut inte komma på något annat kul att göra än att lyssna på Metallica och spela Championship Manager på datorn. I stället blev jag hänvisad till att lyssna på klassisk musik - det var liksom lugnt och värdigt Jesu lidande. Haha, och i dag när jag sitter framför datorn lyssnar jag på ryske tonsättaren Rachmaninov, vars musik ju ändå måste betraktas som så kallat klassisk. Cirkeln är sluten och jag har väl typ blivit en kopia av mina polska skapare. Fast å andra sidan förbjuder jag ingen att lyssna på hårdrock (utan att för den skull heller direkt uppmuntra till det).

Hela den här påsksnön är ju rätt absurd. Känns snarare som julafton. Det förvirrande intrycket förstärks bara av att jag fortfarande känner mig sjuk, fast på ett lite odefinierbart sätt. Jag har ingen aptit och mär hela tiden lite småilla, fast är långtifrån nära att kasta upp magens innehåll. Sjuk, fast ändå inte. Dessutom känner jag mig lite matt och känner av en smygande ångest sedan några dagar tillbaka.

I går lyckades jag i alla fall ta mig till Operan för att kolla på Verdis Falstaff, med Loa Falkman i titelrollen. Sällskapet var mycket trevligt, K (nej, inte huvudpersonen i Processen) och hennes två amerikanska vänner stod för det sociala alibit. Jag går uppriktigt sagt aldrig på opera, men tyckte till min glädje att det var en rätt spännande upplevelse. Det är nog inget som jag kommer att återupprepa extremt frekvent, men gärna som en omväxlande finkulturupplevelse vid enstaka tillfällen.

Okidoki, det var allt för nu. Jag önskar alla mina nära och kära en riktigt Glad Påsk som bjuder på välfyllda godisägg. Puss och kram.

Usch, nu har jag gått och blivit sjuk. Visserligen inte så fatalt som det kändes i går kväll när jag låg nerbäddad i sängen med feberfrossa, men ändå. Det är typiskt det där, att man ibland, under hektiska jobbperioder, önskar att man var krasslig och kunde softa hemma framför tv:n, läsa lite och göra allt det man inte hinner med vanligtvis. Som om det vore någon typ av semester, liksom. Men sen inser man att det ju är i det marknadsekonomiska ekorrhjulet som man hör hemma. Man vill vara frisk som en nötkärna och knega frenetiskt.

Eftersom jag inte blev fullt så dålig som befarat har jag i alla fall kollat klart på första säsongen av det fula maktspelets Rhode Island i Showtime-serien (har visats i SVT under vintern) Brotherhood. Omdömet? Bra, men ändå med en liten, liten besvikelse någonstans i periferin. Jag är duktig på att hajpa saker och ting, och trodde väl kanske att serien skulle vara något vassare - men misstänker också att jag kan ha missat en del livsviktiga nyanser på den amerikanska dvd-utgåvan, som saknar textning. Normalt sätt brukar jag inte ha några större problem med förståelsen av tv- och filmengelskan. Den här gången tror jag dock att de ruffiga irländskättade gangstersnubbarnas slang och det politiska rävspelets förfinade vokabulär kan ha bräckt mig. Hur som helst: sevärd tv-version av Clint Eastwoods Mystic River. Inte rakt av, men i samma anda, alltså.

Nu tänkte jag ta mig en titt på vad SVT har knåpat ihop, i sin ambition att göra Twin Peaks i svensk bygdmiljö: Häxdansen. Förhoppningsvis är jag pigg nog att sedan kunna träffa K och hennes amerikanska vänner, eller åtminstone på Operan i morgon, som planerat. Jag har ju faktisk en öronmärkt Falstaff-biljett väntandes på mig.

Jag är hel, men något sargad - så kan min nuvarande fysiska status sammanfattas, utan några mer djupgående medicinska förklaringar. Det blev, som planerat, en utflykt till Physique i Uppsala i går. Förfesten hemma hos göteborgarens, vi kan kalla honom för F, vapendragare Erik var mycket trevlig och innefattade bland annat en mycket välsmakande musselsoppa. Dessutom hann jag få en snabb glimt av Christer Sjögrens hyllning till det enade Europa och den påföljande, rafflande upplösningen i tävlingen. Därefter tog jag och mitt sällskap en taxi till Kalmar nation, där alkohol till studentpriser och svängig dansmusik stod på schemat fram till fyra på morgonen. Som vanligt fick jag sedan en okontrollerbar lust att sova i min egen säng efter festnatten och letade halvt i blindo efter Swebus-busshållplatsen, irrandes omkring på Uppsalas folktomma gator. Till slut, efter en del strapatser, hittade jag upphämtningsplatsen och kunde klockan 05.53 påbörja min resa tillbaka till huvudstaden. Halv åtta var jag äntligen i säng i min lummiga Bromma-kvart. Så skönt, för både kropp och själ.

I dag har jag, av förståeliga skäl, sovit länge. Schemat har varit så där lagom söndagslugnt, med tidningsläsande (både DN och SvD), telefonbabblande och tv-tittande på Brotherhood. Nyinköpta Erykah Badu-skivan har fått agera soundtrack till hemmahänget. Länge leve ledigheten och det faktum att kommande arbetsvecka kommer att vara blott tre dagar lång. YES!

Äntligen fredag! Och nej, det här är ingen hyllning till Hey Baberiba-gängets sömniga humorprogram från 2007, utan ett spontant glädjetjut från en simpel knegare. Sitter just nu framför datorn, drickandes påskmust, och väntar på min svala kvinna. Tillsammans ska vi kolla på Let's dance och sedan, förhoppningsvis, filmen som jag skrev om i går.

I eftermiddags shoppade jag lite medieprodukter och fick en mindre kick av pengaflödet (jag kanske älskar att äga?). På Pet Sounds inhandlades två cd-skivor och en dvd: Junior Boys nya remixskiva Body Language Six, som efter en och en halv genomlyssning verkar riktigt vass, Erykah Badus Worldwide Underground och Billy Wilder-klassikern Sunset Boulevard. Lustigt nog var den sistnämnda filmen en av de titlar som min chef lyfte fram, i ett samtal om personliga favoritrullar, tidigare under dagen. Ett mindre kap att jag hittade den för 99 kronor, känner jag.

Apropå jobbet, har jag gått omkring med ett mindre leende på läpparna i dag efter ett möte där jag fick igenom min första omslagsrubrik någonsin. Av sekretesskäl kan jag dock bara avslöja att ordet "kupp" finns med i meningen. Sug på den, kanske är delanledningen till mitt goda humör att ett av populärpressens roligaste/mest nötta ord ens kom över mina läppar.

Då var det dags igen. Ännu en ny blogg och friska förhoppningar om en långvarig följeslagare i vardagen. Två tidigare försök har visserligen fallit väl ut, men förtvinat hyfsat snabbt, i takt med vikande motivation. Den här gången hoppas jag på en lite längre vistelse på webben.

Här är en kortare presentation av mina tidigare bloggar, som ett slags mjukstart och service för förståelse av den här sajten. Känner man inte till sin cyberhistoria, kan man inte uttolka nuets frukter, menar jag.

- Lite littelär, litelittelar.blogg.se.
(14 januari - 2 augusti 2006).
Hur ska man bäst beskriva den här kvasiintellektuella smörjan? Tanken med bloggen var att snickra ihop korta inlägg med en hög halt av akademiskt dammiga ord och allmänt snåriga meningar. Ofta fanns inte ens något klart budskap bakom texterna, bara det överordnade målet att få en ren poetisk melodi och klang i potemkinkulisserna.

- Myspace-bloggen, blog.myspace.com/index.cfm?fuseaction=blog.ListAll&friendID=72221173.
( 4 september 2006 - 2 maj 2007).
Alkoholimpregnerad antites till föregående internetdagbok. Här författade jag, självklart med en del förskönande och avpersonifierande omskrivningar, en regelrätt dagbok över en hektisk period i mitt liv. Singelliv, en hel del diverse stimuli, Stockholms filmfestival, mötet med Kvinnan och Let's dance-rapportering är några av nyckelorden.

Nu ser jag att uppradningen nästan ser ut som dödsrunorna i valfri morgontidning, men vafan. JAG BJUDER PÅ DET. Nu hoppas vi på att jag hör av mig inom kort. Datorledes så klart.