METALIV

Det är rätt roligt och extremt späckat av dubbelmoral att Runar Sögaard, som allt som oftast rasar mot skvallerpressens skriverier, häromveckan bjöd med Se&Hör på sin och nya hustrun Jessica Karlssons bröllopsresa till Bali. Att tidningen sedan sägs stå för hela kalaset, Resumé påstår att det hela gick loss på 200 000 kronor, är en annan femma.

Jag vill ändå minnas att den tvålfagre predikanten satt och snyftade i en tv-soffa i våras och svor över kändisskapets förbannelse – för att nu alltså ställa upp Harlequin-osande bilder i en av Sveriges största veckoblaskor. Inte så trovärdigt kanske. Men kändisskapets glans samt kontopåfyllningen är väl å andra sidan plåster på såren.

Och vad sägs om slutresultatet? Själv tycker jag att myspyskitschen når nya nivåer i reportaget.




----------

I dag såg jag förresten metakrigsfilmparodin Tropic thunder. Den var som väntat lite ojämn, men stundtals hysteriskt rolig. Och Robert Downey Jr som svart karaktärskådis var väldigt bra, medan Ben Stiller fick mig att gråta av skratt, i sin gestaltning av den utvecklingsstörde Happy Jack. Att Tom Cruise bjöd osedvanligt mycket på sig själv var inte heller något minus.

Jag har även hunnit med att kolla in en surrealistisk rysk dramakomedi under kvällen. Titeln ska jag nog inte avslöja, eftersom det rör sig om en film som är med i startfältet på Stockholms filmfestival 2008. Men bra var den, om än lite skruvad. Jag tror att den här humorn är typiskt slavisk och att jag bara vagt kan förnimma och förstå den.

----------

Nu insuper jag Maurice Ravels pianokonserter i mitt hem och tänker på helgens ledighet. Det är så märkligt att klassiskt musik och gangstarap typ är det enda jag lyssnar på sedan en tid tillbaka. Borde ju vara värsta motsägelsen!

Tidigare i dag åkte K, min gulliga tjej med glasögon, iväg till det stora landet i väst. Det känns tråkigt att inte ha någon att tillbringa mörka höstkvällar med, men som många redan vet kommer jag själv att göra samma resa över Atlanten, i slutet av året. Där har jag verkligen något spännande och kittlande att se fram emot. Sorgen är därför inte total.

Min och Michelles färd till California sunshine och det efterföljande Seattlebesöket är bland det mest spännande som mitt liv, till dags dato, kommer att ha erbjudit mig. Nu behöver jag bara tips på hur min vistelse i USA kan förlängas till typ ett halvår. Tre månader känns lite väl mjäkigt. Och jag vill förresten inte heller åka tillbaka till Sverige emellan. Okej?

Ja, nu blev det här inlägget lite blödigt i överkant, men frukta icke. Snart är jag tillbaka på banan igen, med fräscha analyser av metafysiska spörsmål samt glammiga festbilder.

För stunden väljer jag dock att ladda för indiskt + öl + DN På stan-fest på Debaser Slussen.

Nedan en bild från någon ny fantasyfilm. Tjejen på bilden ska tydligen föreställa en "mörk alv", enligt Imdb.com.

Helvete, jag blir så snurrig av skiftningar i väderleken. Känner mig helt fantastiskt groggy. Hur blir det då när jag blir gammal och också dras med typ reumatism och annat otyg?

För att liva upp lite (mig själv?) vill jag dela med mig av en bild som jag hittade på nätet i förra veckan.

Malou von Sivers, denna otroliga tv-personlighet. Absolut ingen som jag känner eller någonsin har talat med tycker att hon är annat än ett stort skämt. Men ändå drar hennes program respektingivande mängder tittare, år efter år. Så kontentan är väl att kärringmaffian absolut inte ska underskattas. Och det bästa? Jo, måndagen den 15 sätter en ny säsong av förmiddagsmagasinet Efter tio igång. Då blir dags för en ännu en kavalkad sarkastiska skrattsalvor på jobbet.

Nu har det gått omkring två och en halv veckor sedan Sommar i P1 tonade ut i etern. Eftersom jag inte har varit ledig något under de senaste månaderna har jag inte heller haft möjligheten att bocka av åtminstone en majoritet av SR:s gästpratare. Men några monologtimmar blev det i alla fall, vissa bra och andra mindre spännande att ta del av.

Här kommer en kort resumé och reflektioner kring innehållet och kvaliteten. Programmen finns hela tiden kvar på nätet, i Poddradions nedbantade version (utan musik).

Temat bland många av de sändningar som jag lyssnade på hade, helt av en slump, problemfyllda fadersrelationer som tema. Så även Dolph Lundgrens program, som nog var min favorit bland årets sommarpratare. På ett avväpnande och uppriktigt sätt, utan tillstymmelse till divaliteter, berättade den förre Rocky-skådisen om karriären, men också uppväxten med en våldsam pappa. Komediennen Pia Johansson delade samma erfarenheter, med en alkoholiserad far som sober fond under barndomsåren i Norrland. Mia Skäringer och Klara Zimmergren är Sveriges roligaste kvinnor i mitt och många andras tycke. Men att humor ofta döljer sorg eller mörker kommer inte som en blixt från klar himmel – som i den förstnämnda damens fall. Det djupt personliga hyllningstalet till den avlidne pappan var minst sagt hjärtskärande och smärtsamt ärligt.

I övrigt gillade jag verkligen den ryske före detta KGB-spionen Boris Grigorjevs insiktsgivande och varma program och Robyns hyllning av USA. Även Marie-Louise Ekman levererade en del tänkvärda ögonblick, när hon talade om kulturens varande i tider av minskade ekonomiska bidrag. Martina Lowden hade ett präktigt och ansträngt tonfall, men var medveten om det. Hennes skildring av mobbning berörde stundtals.

Bland de mer intetsägande inslagen fann jag Måns Zelmerlöws ojämna och segdragna beskrivning av typisk tonårsslapphet, Kajsa Bergqvists bristande förmåga att kommunicera på ett intresseväckande sätt samt ljudteknikern och Oscarsvinnaren Per Hallbergs bitvis trista redogörelse av Hollywood-vardagen i en inspelningsstudio. Och Fredrik Lindström, ja han var verkligen Fredrik Lindström. Lite fattigt att inte bjuda på mer personligt material.

Slutligen vill jag ge små minikängor åt en floskelfylld timme med Björn Ranelid, som tycks tala i gåtor för sakens skull (det blir lite patetiskt till slut!), Jens Lapidus otroligt jobbigt flåsiga machotilltal och slutligen Jonas Wahlströms otroligt irriterande nonsenssnack om rättshaverister och paragrafryttare. Suck, gå tillbaka till Skansenakvariet, säger jag.

I våras försökte Jonas Touremaa, som en av tre tystlåtna och genuint äkta norrlänningar, hitta en partner i Kanal 5:s dejtingsåpa Frusna män söker kärlek. Men eftersom utfallet inte blev det önskade och Gällivaresingeln knappast tog Sverige med samma storm som valsande bonden Karl Petter (eller Gustav med New Orleans för den delen), är Jonas senaste drag en alldeles egen marknadsföringssajt. På Frusna Jonas – mannen, myten & kärleken försöker den här snubben, via någon Kalle Anka-manager vid namn Betsy den Heta, att sälja exklusivt helgumgänge för hysteriska 15 000 kronor.

Och vad fan får man då för de pengarna? Kan man som köpare till exempel kräva sex eller erotisk massage? Rör det sig om en fördold prostitutionsverksamhet? VEM VILL BETALA SÅ MYCKET för att hänga med en butter och småkåt mångsysslare? Ack så många obesvarade frågor.

Tv-profilen är uppenbarligen i allvarlig ekonomisk knipa. Eller så är han ofattbart slö och opeppad på att återvända till sitt gamla nio till fem-jobb. Så här står det på hemsidan:

”Boka honom som kock, entertainer, konferencier, dragplåster,
till möhippan eller som er alldeles egna fiskeguide.
Ja, ni fattar. Jonas kan nästan allt!”

Någon som är sugen?

Den här helgen, som är den näst sista innan K:s resa till Seattle, har varit lite märklig.

Efter en trevlig avskedsfest i fredags (pingis, polaroidbildsfrossa och en massa härligt folk) låg jag totalt däckad under HELA lördagen. Hur är det ens möjligt? Fy för alkoholens ovälkomna biverkningar. Jag känner mig lurad på stora delar av veckans höjdpunkt – helgen.

Utöver martyrlidandet har temat för ledigheten varit Bravo-realityserier. Top model, Project runway och Shear genius är ju tidsfördriv från helvetet. Likt de mest beroendeframkallande av droger håller de en i ett grepp som vägrar att släppa. Och bäst är nog de två sistnämnda programmen, där den professionella kreativiteten är överordnad attitydskärpa och bearbetning av hopplösa råtalanger.

Men seriöst, vad är egentligen grejen med ett otroligt sinne för estetisk perfektionism och en risig personlig stil? Typ ingen av deltagarna i vare sig design- eller stajlistsåpan har varit annat än talangfulla yrkesmänniskor med ett sunkigt yttre. Jag tror att vi svenskar inte riktigt förstår hur dominerande den här trash-rock-trenden är i USA. Där är det "edgy" och "avant-garde". Här är det totalt vidrigt noll koll-trams.

Och absolut värst är nog den här hårtrenden.

Det här med oproportionerlig exponering av simpla skribenters bylinebilder har ju gått totalt överstyr. Minns exempelvis Sofi Fahrmans halvsidesbild på en Aftonbladet-löpsedel härom månaden. Helt sjukt ju. Är det texten eller den trendriktiga skruden som bör stå i fokus i en tidning (ja, utöver layout och kompletterande artikelfoton förstås)?

Därför är det så fantastiskt befriande att se ett vardagligt och ostajlat journalistansikte! Kolla in den här spelskribenten, i för övrigt ovan nämnda kvällsblaska. Inte fan har han hottat upp sin stil inför den stora plåtningsdagen.

Jonas Bladh, kort och gott årets coolaste mediepersonlighet!

 

Herregud, vilken härlig hiphop-höst som väntar alla oss whiggas. Läs och njut, mina vänner. Och lyssna också förstås.

I dag släpptes The Games LAX-skiva, som stundtals är ett lysande stycke populärmusik. Bland alla hitar och schysta Kalifornienreferenser finns bland annat megalåten Live my life, med Lil Wayne som kör vidare med sitt briljanta förvrängd-röst-à la-Lollipop-koncept. Ojojoj, vilken låt, vilket album!

Och den 1 september kommer min gamle favvo Young Jeezy med nytt material, färska Recession, och bara några dagar efter det bjuder semiveteranräven T.I. på The paper trail (Elias på jobbet säger att den verkar väldigt lovande).

OCH, dessutom: I morgon, onsdag, spelar Dipset på Södra teatern, något som jag dock troligtvis missar på grund av 320 kronors-inträdet. Synd, för jag älskar hela den här purple-grejen som de kör på.

Det är svårt att inte bli irriterad när storföretag så uppenbart kommer med floskler för att få medvetenhetskredd. Ett plötsligt uppblossat miljöengagemang är ju kanske det mest vanliga exemplet nuförtiden, men också det etniska kortet.

Och värst, alla kategorier, måste ju ändå IKEA:s "Länge leve mångfalden"-kampanjen vara. Att slänga upp några snyggt ihoppusslade bilder på svarta, vita och gula människor tycks vara det yttersta beviset på ... ja vadå? Att alla är välkomna att åka ut till Kungens kurva och köpa lädersoffan Arild? Hmm, låter ju onekligen klokt ur ett omsättningsperspektiv. Nej, det affischerna ska egentligen ska kommunicera är att Kamprads imperium tillhandahåller en sådan bredd i sortimentet att vi alla ska kunna hitta en unik kombination av möbler till våra hem. Men varför då slänga in ett gäng världsmedborgare, som om det vore en annons för Live Aid-galan? Billigt.

Dessutom står ju att läsa i tidskriften Filter, nummer tre, om kopplingen mellan IKEA och den hänsynslösa skövlingen av skog i Sibirien. För att mätta den expanderande kinesiska marknaden, där trädfällningen på hemmaplan har lett till stora problem med ökenutbredning, smugglas numera "brandskadat" timmer (då får det nämligen huggas ner) in till landet från Ryssland. Sedan hamnar materialet på någon av IKEA:s otaliga fabriker för möbeltillverkning. Det svenska företaget säger sig inte kunna kontrollera alla råvaror som används i produktionen, men visst rimmar allt lite illa med det grandiosa samvete som reklamräden basunerar ut?

I går var det dags för kräftkalas på storchefens landställe utanför Norrtälje. Som alltid, då sprit och mat är "taken care of", utvecklade sig tillställningen till en fylleorgie med allsång, blödiga samtal och förbjudna rumpnyp som några av huvudingredienserna. Och en sak är säker, ska man överleva en personalfest måste man hitta den perfekta balansen mellan berusning, för att uthärda det absurda i situationen, och livsnödvändig måttlighet.

Min kväll slutade hur som helst runt tre, då jag stapplade ut från sunkiga Citykrogen på Vasagatan. Innan dess hade jag laddat batterierna på bussen hem, genom att sova av mig en del av ruset. Yrvaken vid ankomsten tänkte jag: "Nu kör jag!". Och visst fan gjorde jag det.

Att snegla på OS har än så länge varit nästintill outhärdligt trist. Inte mycket av kampen om medaljer och ära går i alla fall igenom den tv-ruta som cirka 40 timmar i veckan projicerar Pekingbilder bara någon meter ifrån mitt skrivbord. Ibland, typ varannan dag, fångas intresset för någon timme, för att sedan dö ut illa kvickt, men annars, timmar och åter timmar av seg cykling, segling och kulstötning. Snarkelisnark.

FAST I DAG, undantaget som bekräftar regeln!

Ojoj, herrarnas 200 meters-final, där Jamaicatillverkade maskinen Usain Bolt slog legendaren Michael Johnsons världsrekord från Atlanta-OS 1996, var ju fullständigt magisk. Shit, hans lopp var bland det sjukaste jag sett i idrottsväg. Helt otroligt, det kändes som att se någon springa i snabbspolningsläget på videon, medan motståndarna harvade på i ultrarapidfart. Är han dopad eller är han kanske bara ett freak of nature? Bara Gud och ansvarig landslagsläkare vet tyvärr svaret på den frågan.

Vintern 2007 var en mindre munter period i mitt liv. Efter ett hetsigt och flängigt kontorsjobb på TV4 blev kontrasten mot ett flexibelt frilansandet, som i mångt och mycket gick ut på att sitta hemma och redigera DN-texter nattetid, mellan typ 03.00 och 07.00 (för en usel penning), lite väl skarp. Parallellt med det, för att dryga ut kassan, fick jag också fylla december månad med harvande på Posten i Västra skogen, i tolvtimmarspass. Även det nattetid. Hur fan orkade jag med allt det? Suck.

Nu efterhand inser jag att jag nog var lite nere, fastän jag har så svårt att erkänna såna saker för mig själv. Innerst inne är jag ju en väldig positiv människa som håller flaggan i topp, 24/7.

Allt det här kom jag att tänka på när jag tidigare i kväll återupptäckte mitt soundtrack till månaderna omkring nyår, piano- och symfonikonserter med de ryska tonsättarna Sjostakovitj och Prokofiev. Det blev till något av en madeleinekaka som väckte minnen av kommunistiskt vemod och sena kvällar med Dexter Morgan till liv igen. Sedan så hittade jag också, av bara farten, ett inlägg från den 19 december, på en ytterst kortlivad blogg som jag inte ens hann marknadsföra för någon av mina nära och kära, innan det var dags för bokslut och farväl.

Och ja, jag vet att min avslutande diskussion är lite töntig och grund. Men som sagt, det svenska vintervemodet skonar få av oss.

"Den 19 december 2007

Överlevnadsstrategier

KLASSISK MUSIK. Den klassiska musiken börjar alltmer ha mig i sitt grepp. Och det är de rysk-sovjetiska mästarna från, främst, första delen av 1900-talet som gör ett så starkt intryck på mig. I lördags lånade jag en skiva med Prokofievs pianokonserter (1-5), utmärkt framförda av Frankfurts radiosymfoniska orkester, under ledning av en viss Vladimir Krainev.

Det är något storslaget och hotfullt över de dånande tonerna i den första pianokonsertens återkommande ledmotiv. Jag, som tidigare har lyssnat en hel del på mer modern musik, ser genast var postrocken har fått sina influenser ifrån.

Lite intressant kuriosa, som jag fann på Wikipedia, är att Prokofiev tydligen gick bort 55 minuter innan den stora landsfadern Stalin.

En annan rysk tonsättare som jag har fastnat för är Sjostakovitj, som med ett liknande uttryck skapade stor konst i ett repressivt politiskt system. Tydligen var han en så kallad "tyst dissident" som framförde sin kritik mot det kommunistiska styret i musiken. Där andra intellektuella fick sätta livet till för de demonstrativa övertrampen, som egentligen inte var mer än att göra bruk av det fria ordets princip, valde alltså Sjostakovitj att tiga. Utåt sett var han en partiets tjänare som komponerade nationalistiska stycken. På fritiden skrev han annat, som arkiverades i hemmet till efter Stalins död 1953. Vad är mer rätt egentligen? Att följa den inre rösten och tjäna som moraliskt föredöme, även om livet kan bli det dyrbara pris som man får betala? Eller att agera i det dolda och plantera samhällskritik, som den absoluta majoriteten av befolkningen ändå inte kommer att ta del av, i den egna konsten? Jag har inga självklara svar på frågorna, men tycker inte man kan kritisera de som valde att överleva och agerade i den utsträckning som de fann möjlig."

En av mina härligaste ritualer i vardagen är söndagsmiddagarna hos min mor. Och efter hennes och den yngre broderns sommarvistelse i Polen hade vi tre äntligen möjlighet att ses igen, i dag (pizza på Apetito i Bromma samt kaffe + efterrätt på Dalgången). Regnslasket till trots var hänget så familjemyspysigt som man bara kan önska sig. Dessutom fick jag mitt polska favvogodis och en jazzskiva, The Time med Leszek Możdżer, som jag hade önskat mig i gåva från mina rötters land.



Nu är det bara att ladda om batterierna inför en ny jobbvecka, hur opeppat det än kan kännas. Innan dess ska jag dock kolla vidare på Jordbro-sviten som jag fått låna av Jonas Ad på fabriken. Kanske blir det också vidare läsning av hajpboken Världens mått och en stilla kvällsbön för hejdlös lycka och framgång i livet.

Det här inlägget blir något slags uppsamlingstext för senaste veckans kulturella upplevelser. Sådant som inte riktigt får plats mellan alla de putslustiga rader som jag tenderar att producera fram på sistone.

Teater
I söndags, alltså för ganska exakt en vecka sedan, var jag på Stockholms stadsteater och såg Petra von Kants bittra tårar. Mörkret och tragiken till trots fanns andningshål av humor, främst tack vare suveräna Pia Johanssons gestaltning av uppsättningens huvudkaraktär.

Återigen fick jag en tryckande känsla av att fortast möjligt ta tag i det Fassbinder-projekt som ständigt ligger i startgroparna, utan att någonsin få luft under vingarna. Ta Berlin-Alexanderplatz till exempel. Den serien har jag haft ögonen på ända sedan jag lärde mig att stava till pretentiös. Hur som helst, fram till den 15 november finns möjligheten att se spektaklet med egna ögon.

Tv
Sedan så har jag helt fastnat framför amerikanska tv-kanalen Bravos fantastiska realityserie Shear Genius. I dess centrum står kampen mellan dussinet stylister och frisörer, som sedan vecka efter vecka, på välkänt genremanér, krymper till finalens återstående trio. Gillar man typ Project Runway och Top Model (samma kanal för övrigt) är det här helt rätt talangsåpa att följa. Jag svär.

Eftersom jag som vanligt inte är lika snabb som en dopad sprintstjärna, är det här tipset inte rykande hett. Den säsong som jag just nu följer, med två avsnitt kvar på omgången, är den andra i ordningen.

Film
Ang Lees första produktion efter sönderkramade Brokeback mountain är Lust, caution. I vintras och våras gick den på de svenska biograferna, utan att jag lyckades mobilisera viljestyrkorna tillräckligt för ett vita duken-besök. Nu är filmen i alla fall konsumerad, granskad och bedömd. Och jag kan inte annat än applådera det gripande kärlekseposet, med andra världskrigets Kina som fond. Som en klassisk filmnoir, fast på andra sidan Stilla havet och med utmejslade karaktärer.

När sånt här dimper ner i postfacket på jobbet, ja då vet man minsann att studenttidens påvra dagar är ett minne blott. I stället kan man konstatera att man har "blivit något", kanske till och med en del av den postmoderna tidens osynliga adel samt ett potentiellt namn på Brinkenstiernas heta lista.

Mina damer och herrar, låt mig få presentera min inbjudan till Jaeger-Lecoultre Scandinavian Polo Open 2008!



Notera de sedvanliga problemen med stavningen av mitt exotiska efternamn. Så här tänker jag mig att samtalet kan ha förlöpt på poloklubbens högkvarter (ordförande till eventansvarig): "Och vem är då denne herre? Du vet mycket väl, Jan-Benjamin, att klubbens stadgar endast tillåter fem procent besökare med utländsk härkomst. Nåväl, den här journalistens tycks åtminstone vara av kaukasiskt typ och några kontaminerade svenskar bör vi väl invitera för syns skull."

Rätt ofta kommer det in telefonsamtal från förvirrade individer till redaktionen där jag jobbar. Men som tur är sitter jag inte närmast läsartelefonen och får i stället nöjet att skratta åt alla stolligheter. Ibland är det faktiskt svårt att avgöra om det är mest tragiskt eller komiskt att det faktiskt finns knäppisar där ute som inte har något bättre för sig än att klaga på renodlat strunt.

Föga överraskande är medelåldern också hög på alla dessa petnoga väktare av det perfekta och ofelbara. Men, det där är en separat diskussion, min hatkärlek till alla pensionärer där ute. Det enda jag kan säga att det är en del av befolkningen som är full av motsägelser.

Hur som helst. Härom veckan fick min tidning in ett osedvanligt kritiskt och utförligt klagomejl. Den spontana reaktionen är ju att det är omöjligt att ta dess innehåll på allvar. Så här står det:

"Hej

Vi bor på Hönö och prenumererar på X sedan minst ett år tillbaka
Vi är missnöjda över att den ALLTID STINKER CIGARETTRÖK

Det är mycket obehagligt då stanken oftast är så påtaglig att man känner lukten även då tidningen ligger en bit ifrån, på bordet.
Dessutom stinker händerna när man har tagit i tidningen.
Så här ska det inte vara!!
Det är endast er tidning, av alla post, som har denna odör vilket tyder på brist i era egna led

Detta är extra obehagligt då vi är ickerökare och barnfamilj.
Vi kräver därför någon typ av kompensation för detta som pågått i minst ett halvår, samt besked om att ni gör något åt saken. Annars kommer vi snarast att se oss om efter en annan TV-tidning, vilket ju inte är så svårt att hitta.

Hälsn NN"

Märk väl hur skribenten, i vad jag förmodar är ett rus av indignation, har glömt att skriva ut punkter efter vissa meningar. Sedan så gillar jag också allvaret, bäst konkretiserat i hotet om påföljd. Och kom igen, hur stor är chansen att det här skulle vara en fråga av strukturell art? Eller är det verkligen så, att någon frodig skåning på tryckeriet sitter inne med ovanan att blåsa ut rök över flera tiotusentals nummer, VARENDA JÄVLA VECKA, MÅNAD EFTER MÅNAD?

Jag tänker mig att man måste våga ta risker för att känna att man lever. Nu gör jag visst det, som bara den. Here we go.

För en himlans massa tid sedan hittade jag min läskiga grannes hemsida (om inte rökningen tar död på henne kommer sannolikt någon av hennes alkiskriminella vänner göra det förr eller senare, fast det är bara en parantes i sammanhanget).

Hur som helst, här är den i all sin prakt. Jag kunde faktiskt inte i min vildaste fantasi föreställa mig att den här sajtlayouten fortfarande existerade. Trodde väl i all min naivitet att något slags internationellt internetorgan, typ redan 1995, satte upp en minimistandard för hur ful utformningen på www-innehåll får vara.

Högt och lågt, allt i en salig blandning. Sådan är jag. Sådant är mitt internetkrypin. Antingen så älskar man mig eller så ses jag som ett tvättäkta avskum av min omgivning. Aldrig något däremellan. ALDRIG NÅGONSIN.

Nåväl. Som ett led i en noga kalkylerad nivellering av prettoinnehållet på bloggen vill jag hemskt gärna dela med mig av en bild på dagens lunchmål. Djupfryst är knappast chockerande i sig, men jag hade verkligen svårt att hålla mig för skratt när jag noterade att även Findus hakar på OS-tåget och gör sitt bästa för att rida på Kinahysterin.

BONUSGARV:

1. "Begränsat antal" - Haha, stor chans att man skulle känna ett större välbefinnande när man äter den här sörjan, med vetskapen om att man är unik. Visst, det är ju liksom en själv + X tusen knegare och snåla pensionärer som trycker i sig "Pekingmålet" dagligen. Man är knappast speciell eller lyckligt lottad.

2. "Det viktigaste är inte att vinna utan att äta gott" - Tillåt mig att säga emot. Det är knappast mer angeläget att äta det här näringsbefriade frysfabrikatet än att exempelvis göra en brytning i en korpenmatch fotboll. Snacka om att ha missförstått det här med njutning.

Så, äntligen har jag röjt upp lite hemma. Vågar faktiskt inte skriva när jag senast dammsög i min kvalmiga kvart. Jag skäms.

Helgen har varit väldigt lyckad och gått i socialiserandets tecken. Himlans kul att hänga på lägenhetsfest, något som jag tycker sker alldeles för sällan. Europride-paraden var dock en mindre besvikelse - känns som att omfattningen kvävde dynamiken och glädjen, till förmån för pliktskyldigt marscherande. Men som styrkebevis och manifestation mot fördomar och homofobitrams är den så klart helt oöverträffad.

I fredags såg jag verkligen fram emot att göra den intervju som jag nog mest peppat inför (på mitt nuvarande jobb, kanske inte någonsin). Tyvärr tvingade omständigheterna fram ett mejlsamtalande, i stället för en mycket mer givande telefonmotsvarighet, med mina älsklingar Mia och Klara.

Det är sjukt, med ändå inte så överraskande, att Bert Karlssons stegvisa pudel från smårasse i Ny demokrati till utlämningspolitikens antagonist nummer ett har skett utan någon direkt större uppmärksamhet. Varför?

JO, HAN ÄR JU ALLTID SÅ HÄRLIGT UPPRIKTIG.

Nu tycks pianisten Karina Sarkisyan, som medverkade i tv-programmet Talang 2008 i våras, bli utvisad till Ryssland. Och Skara-kingen är förstås utom sig av indignation. I gårdagens Expressen säger han, med ett blödande hjärta, följande (läs hela artikeln här):

”’Talang’-jurymedlemmen Bert Karlsson blir upprörd.
– Nä? Det är så jävla typiskt Sverige. De skickar ut dem som behöver skydd. Det är så sjukt så det liknar ingenting, säger han.”

Annat var det i början av 90-talet, när ”Greven och betjänten” härjade som värst. Så här skriver Gellert Tamas i ett drygt fyra år gammalt kulturdebattinlägg i ovan nämnda Bonnier-blaska:

”Bert Karlsson använde samma vulgära språkbruk mot sina politiska motståndare. Han tvekade inte ens att ge sig på deras barn. En lämplig bestraffning för Bengt Westerbergs dotter vore att bli hiv-smittad: 'Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar' (Exp 16/8 -92). För sin egen dotter hade Folkledaren däremot helt andra planer; hon borde på alla sätt skyddas från alltför närgången kontakt med invandrare. På frågan hur Karlsson skulle reagera om hans dotter ville gifta sig med en muslim blev svaret: 'Jag skulle göra allt för att hindra det. Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går' (Exp 16/8 -92).”

Är det här verkligen helt okej? Tveksamt. Alla ska ha rätten att ändra sig, speciellt om det är till det bättre. Men kanske vore det på sin plats att skrota det reservationslösa kramandet av en expopulist och åtminstone ställa en endaste kritisk fråga? Ibland? Snälla?