METALIV

Haha, det var inte lite cyniskt att årets Project Runway-vinnare kammade hem spelet, till viss del för att hon använde sig av miljömässigt hållbart material i sin kollektion. Att förstapriset sedan bland annat bestod av en sprillans ny bil, som dessutom, säkert påtvingat, marknadsfördes med segraren ostigt sittandes bakom ratten med ett påklistrat leende, ja det var faktiskt lite smaklöst.

Apropå det här med tvivelaktig mediemoral: I det senaste numret av shoppingmagasinet Chic bjuder tidningsmakarna ett härligt självmål. Generellt sett tycker jag väl att den relativt nya Aller-satsningen är onödig. Alltså seriöst, hur många fler publikationer av det här slaget behövs egentligen?

Hur som helst. Chic har av någon anledning alltid med något slags alibireportage, kanske i syfte att uppväga det i övrigt överväldigande hedonistiska innehållet. I nummer 9/2008 är det i form av artikeln "Föräldrar står på gatan och säljer sina barn". Det är en tårdrypande skildring av prostitutionen i Tjeckien, där många barn och kvinnor tycks fara illa. Och det är hemskt, verkligen. Men bara några uppslag längre in i tidningen, under vinjetten "Chic resa", återfinns texten "Go east – lyxspa i Baltikum". Alltså, jag känner mycket väl till Europas geografi och vet såklart att Baltstaterna ligger på avstånd från den Centraleuropeiska minijätten. Men ändå, eller är det bara jag som tycker att det ger upphov till märkliga vibbar? Kunde man inte ha väntat någon månad med en av artiklarna?

Jag tror för övrigt att Chic ofta har sina banners under bloggens översta inlägg *fnittrar*.

Det är så spännande, för när som helst, kan vara i detta nu eller om max en vecka, kommer jag att få ytterligare ett syson. Jag, som fram till 18 års ålder var ett bortskämt ensambarn, fick först min älskade lillebror Cesar (han och jag har samma mor) 2002 och inväntar nu Filip, en liten skojare som pappas fru Iwona har burit runt på i över nio månaders tid.

Tänk, när jag är gammal gubbe kommer dessa ungtuppar kunna serva mig 24-7! Värsta dealen, det bockar och bugar jag för ödmjukt, med vigören alltjämt i behåll.

Länge leve den nya generationen och länge leve den mänskliga fortplantningsförmågan (inte alltid, men nu i alla fall).

Det är trist när ens värsta farhågor besannas. Som jag fruktade är den nya Dexter-säsongen, två avsnitt in i handlingen, en rejäl besvikelse. Varför försöker man ens bräcka de två tidigare omgångarna, som dramaturgiskt sett var så otroligt starka, med ytterligare tolv avsnitt?

En spänningsserie som Dexter lever i hög grad på smarthet och överraskning. Visst, det estetiska uttrycket och de moraliska dimensionerna är också centrala. Men först och främst handlar Showtime-följetongen om tvära kast och hög puls (förenklat sett).

Jag ska väl ännu inte döma ut hela år tre, men än så länge känns Dexter som en karikatyr på tidigare episoder. Och det är dessutom inget toppbetyg, när en serie blir alltför medveten om sitt uttryck och sedan mekaniskt spottar upp överbearbetade klyschor som tittarna tros förvänta sig.  

----------

När jag ändå är inne på tv, vill jag bara dela med mig av irrationen över att i stort sett alla program som tar sig an mer komplexa ämnen, vare sig det handlar om typ humaniora eller naturvetenskap, måste paketeras i ytlig lättsamhet.

Senast ut är Hype i SVT2, som jag visserligen inte trodde skulle vara ett nytt Kobra. Egentligen är det inget större fel på programmet och utifrån tablåbeskrivningen stämmer även dess form och innehåll överens med det som visas i rutan. Det som irriterar är snarare strategin att ständigt snuttifiera och plocka bort alla former av djup. Samma sak tycks också ha drabbat historiesatsningen 123 saker. Där ska tittarna matas med fakta in absurdum, dock utan något som helst sammanhang. Men det är väl kanske å andra sidan helt i linje med samhället i stort: Varför förstå processer när man i stället bara behöver droppa lite årtal och namn?

Carin Ståhlberg skrev för övrigt en DN-krönika om detta häromdagen.

Som den smygfotograf jag är förevigade jag självklart gårdagens personalfest med min mobilkamera. Det blev en galen kväll, som egentligen inleddes redan runt klockan tre på kontoret med grekisk plockmat och sedan fortsatte med kladdkakstävling, rikliga mängder alkohol och vidare festande med mina kära kollegor, långt in på natten mot lördagen.

Shit, min dag har verkligen bestått av mildare bakfyllehuvudvärk och en massa film- och tv-tittande (utöver jobbet då förstås). Inte så mycket mer alls faktiskt.

Efter lunch gick jag och två av mina kollegor och kollade på en förhandsvisning av Der Baader Meinhof Komplex, en av de senaste få årens mest omtalade tyska produktioner. Som vanligt, när det kommer till politiska och 1900-tals-historiska filmer från Europas befolkningsrikaste land, var resultatet imponerande. Utan att blanda in alltför mycket sentimentalitet tycks tyskarna ha en talang för skildringar av sin samtid och det förflutna. Dock saknades kanske något, främst i berättarflytet, och dramat blev till slut en snygg och proffsig redogörelse, i avsaknad av ytterligare lager. Jag håller fortfarande tungviktare som De andras liv, Undergången – Hitler och Tredje rikets fall och den personliga favoriten De feta åren är förbi som snäppet vassare.

Klockan sex gick jag sedan på nästa bioseans, denna gång med italienska Gomorra på screeningschemat. Som de flesta säkert redan vet baseras filmen på Roberto Savianos storsäljande bok med samma titel. Det är en tät inblick i ett Neapel som styrs av den organiserade brottsligheten, långt ifrån det sedvanligt gemytliga myspys som Italien ofta förknippas med på vita duken. Filmatiseringen följer hur som helst fem olika människoöden (som inte korsas, tack gode gud för det), med olika kopplingar till maffian. Det är nästan dokumentärt och våldet känns inte överanvänt, något som gör maktstrukturerna än mer skrämmande och verklighetstrogna. Samhället som visas upp är laglöst och fast i klorna på kriminaliteten. Jag var inledningsvis skeptisk, mest för att jag inte kom in i handlingen, men förstod vartefter att Gomorra är en klart sevärd film, som ett slags socialrealistiskt Sopranos.

Slutligen vill jag bara kort nämna att jag också har hunnit med att kolla på den femte säsongens näst sista Project Runway-episod. Det var verkligen ett toppenavsnitt som fick mig att återfå tron på årets designers, som stundtals tycks kapabla att komma upp i den förra omgångens finalkvartett-klass (eller trio, beroende på hur man ser på det). Stor bonus var förstås 2008:s finaste tv-ögonblick, när Tim Gunn, med darr på rösten och tårar i ögonen, förklarade hur stolt han var över sina adepter. Till och med cyniska jag fick en märkbar klump i svalget.   

Så fel det kan bli ibland. Kanal 5 kände sig, av fullt förståeliga skäl, tvungna att lyfta ett hemma hos-reportage ur ett avsnitt av Ann Söderlunds serie Världens härligaste män. Anledningen? Besöket gjordes hos den artist som misstänks för hustrumisshandel.

Programledaren säger själv till dagens Aftonbladet:
"– Just den här intervjun blev jättebra och han bjöd verkligen på sig själv, säger hon."

Ingen är skyldig förrän lagens uttolkare kommit med sin slutgiltiga dom. Men just i det här fallet tycks tyvärr mycket peka på att musikern, som Citys Annah Björk slarvigt kallat för hiphopare och som i våras ledde ett rosat musikreseprogram i SVT, kan vara en bov av den obehagligare sorten. Inte så härlig kanske.

Med höstvädret kommer också de negativa tankebanorna. Ibland undrar jag om jag inte lever med en något skev självbild. Jag ser ju mig själv som konstant positiv, men glömmer samtidigt bort de stunder då allt inte känns odelat uppåt.

Så på sätt och vis är det skönt med en ny jobbvecka, för då får man ju möjlighet att fördjupa sig i den kraftigt uppdiktade medie- och kändisvärlden. Vad ska ljugas ihop den här gången liksom?

Ofta undrar jag hur alla dessa offentliga personer som jag och mina kollegor intervjuar ens accepterar att ställa upp på samtal där privatlivet luftas. De vet ju också att vad de än säger så kommer vinkeln att bestämmas av journalisten, inte sällan med hjälp av simpel klippa och klistra-teknik. Det där draget att till vilket pris som helst vilja ha ansiktet på löpsedlarna är inte fullt så smickrande. Men det är en miljardindustri vi talar om och alla vill väl ha en del av kakan samt odödligheten i något gammalt tidningsarkiv.

Nyss hemkommen från fredagens middag och rödvinsdrickande med far och hans fru, förmiddagens innebandymatch (tredje raka 3-6 förlusten!) och barnpassande på Moderna-restaurangen, känner jag bara för att softa i min trygga boning i kväll.

Dipset rullar på i cd-spelaren och snart ska jag ta igen lite tidningsläsande samt plöja igenom senaste numret av Språktidningen. Och om några timmar, klockan 20.00 närmare bestämt, är det dags för seriestart för Stjärnor på is! Haha, jag älskar den typen av sunkiga program, med ett gäng dalande kändisar som desperat ser sin chans att bli respekterade på nytt – det tragiska och patetiska är helt klart en underhållning som heter duga. Självklart håller jag tummarna för att produktionen håller Let's dance-klass. 

Här är några bilder från träffen med lillebror och mor på Skeppsholmen.

Åh, i dag är jag så sjukt trött. Var ute en sväng i går kväll, därav den totala kraftlösheten.

Först var det släppfest för nya Pittstim-boken, sedan vidare öldrickande och socialiserande på Söder, innan en taxi tog mig och Michelle till Berns och en fest till T.I.:s ära. Mycket trevligt, mycket trevligt!

Hur som helst vill jag verkligen rekommendera filmen Entre les murs, eller The Class, som den heter på engelska. Det är årets vinnare på Cannes-festivalen och en överraskande tät skildring av en högstadieklass i Paris ytterområden, som följs under ett års tid (det är fiktion, ingen dokumentär alltså). Allt är uteslutet filmat i klassrummet och i andra skolutrymmen. I stället för att på något sätt försöka leda in publiken på subjektiva spår återger den rätt och slätt vardagen och de interaktioner som sker mellan franskläraren François och de pluggtrötta tonåringarna. Ingen perfekt, men alla tycks, som i verkliga livet, på gott och ont färgade av miljö och uppväxtkontext.

En kuriosagrej är att författaren till den bok som dramat baseras på även spelar huvudrollen. François Bégaudeau är hans namn (mannen på bilden nedan). Non Stop Entertainment har för övrigt köpt distributionsrätten i Sverige och filmen lär gå upp på biograferna i vårt avlånga land innan årets slut, alternativt i början av 2009.

Efter månader av tisslande och tasslande har sajten Nyheter24 slutligen blivit tillgänglig på nätet. Målet är tydligen att konkurrera med och vara ett alternativ till kvällspressdrakarnas webbversioner, med ett rappt och tydligt rapporterande från nyhets-, nöjes- och sportvärlden. En relativt stor redaktion, på sammanlagt 20 personer, har samlats ihop för att sköta en kontinuerlig uppdatering, dygnet runt och sju dagar i veckan.

Det låter onekligen lovande för den aktualitetstörstande surfaren. MEN. Resultatet är, i den mån man kan och bör uttala sig efter bara några timmars existens på www, inte särskilt imponerande. Allt material är typ rewritade notiser av c-klass, dessutom utan någon som helst längd eller stilistisk skärpa. Vill man söka upp relevant skitinformation är det här helt enkelt inte rätt ställe att uppsöka. Tyvärr. Till och med Msn.se är ett bättre val.

En favorit bland det material jag kollat igenom är en bildtext till artikeln med rubriken "Sveriges snålaste kändisar" (ni fattar nivån på nyhetsvärderingen). Om tiondeplacerade Sanna Bråding står följande:

"Programledaren Sanna Bråding dyker upp de flesta galor och mingel. Ofta med en ny kompis i sällskap. Nu är Sanna dock aktuell med ett fängelsestraff till följd av ett narkotikabrott."

Haha, "aktuell med ett fängelsestraff", det är en rolig formulering det.

----------

I det senaste avsnittet, nummer fyra i ordningen, av min nya favvoserie True Blood gjorde så äntligen Alexander Skarsgård debut. Tyvärr var hela scenen som han medverkade i rätt töntig och den svenske skådespelaren fick en otacksam uppgift att spela skitacool vampyr med axellångt blont hår, som dessutom hänger på "farlig" nattklubb. Men i övrigt älskar jag fortfarande Alan Balls senaste skapelse, en tacky rysarsatir i den djupaste amerikanska södern.

Söndagsförmiddag och strålande solsken utomhus. Och jag: ICKE bakfull och nästan helt fri från onda virus i kroppen. Förutsättningarna öppnar onekligen upp för en utflykt till Kulturhuset och Nan Goldin-utställningen samt en efterföljande middag hos mor och lillebror. Samtidigt har jag lite dåligt samvete för att jag tappade all gnista i går kväll och bangade ett härjande på stan med min gamla vapendragare.

----------

Som en hyllning till min evige favorit Bryan Ferry, som fyllde 63 i fredags, lyssnar jag nu på hans 80-tals-slicka album Bête Noire. Grattis i efterskott, du tidlöse dandy! Må du leva i hundra år till.

Den mannen har en stil och klass att döda för. En rolig grej är för övrigt att båda mina föräldrar är och har alltid varit stora Roxy Music- och Ferry-fans. När jag var liten tvångsmatades jag med alla hits. Jag tror till och med att min mor var smått förälskad i denna långluggade artist. Så snacka om att det här med behaviorism och Pavlovs hundar typ stämmer!

Här är hur som helst min blygsamma hyllning med några bilder som jag hittade på datorn.

Helgprojekt:

1. Äntligen bli frisk. Seriöst, jag har varit krasslig i en och en halv vecka nu. Det är FAN INTE KUL att få ostoppbara hostattacker på t-banan och känna sig som en smittande bov på arbetsplatsen. Enough is enough.

2. Kolla klart på Sopranos. I skrivande stund har jag bara fyra avsnitt kvar tills jag slipper skämmas över den vita fläcken på min kulturkarta (pinsamt, jag vet!).

3. Gå på Nan Goldin-utställningen på Kulturhuset. Bör vara bra grejer med tanke den fotoskatt som finnas att ösa ur.

Bubblare
Köpa typ kläder och musik för de rykande heta lönepengarna, träffa någon kompis som inte skräms av min dödshosta (Micke verkar orädd) och fortsätta spela Zelda.

Hur Blondinbella-sajten kan vara Sveriges mest lästa blogg är ju självklart ett smärre mysterium. Inte för att det direkt vore mer rimligt att ett mer kultur- eller samhällssmalt innehåll borde locka fler läsare, men ändå. Faktum kvarstår ju att språket och innehållet är direkt bedrövligt. Det handlar inte kanske så mycket om ämnesval, som om ren och skär kvalitet.

Hur kan hundratusentals unika personer varje vecka vara intresserade av en Stockholmsfjortis vardag (som uppenbarligen inte har någon fallenhet för att uttrycka sig i skrift)? Hur kan det här vara minsta gemensamma nämnare för svenska bloggkonsumenter?

Jag orkar och vill inte moralisera, men spricker av nyfikenhet. På nätet, anser jag, att det är än mindre befogat att sitta på höga hästar och förkasta det folkliga. Här har ju surfaren verkligen gjort ett aktivt val, att knappa in en viss webbadress. Ingen kan komma undan med det gamla trötta mässandet om masskommunikationens kvävande mekanismer. På internet får människor utan någon tvekan det de förtjänar och eftersöker. Men varför de gör det, ja det är förstås en helt annan diskussion.

För drygt en månad sedan skrev Alex Schulman en krönika i Metro rörande samma ämne.

Vidare är det rätt intressant hur upprörda många blir när det kommer till bloggar. Å ena sidan vill man att mediet ska ges en större tyngd och ett bredare erkännande som kommunikationsform. Men samtidigt förfasas man över att det i vissa fall är annonsörer som styr innehållet på, just det, exempelvis Blondinbella.se. Kom igen! Som om tidnings-, tv- och radioinnehåll inte till stor del byggde på marknadens önskemål. Jag förstår att irritationsmomentet kan ligga i att avsändaren är luddig, men så är det ju även i de andra kanalerna.

Det här är faktiskt lite kul, att annonspaket säljs till ett visst 18-års-kalas. Undrar om jag ska satsa på samma upplägg när jag fyller 25 i november?    

Efter att ha sett Andreas blottande drag, att lägga upp bilder från förr på sin blogg, har jag blivit inspirerad att göra samma sak på mitt anspråkslösa krypin. Häromdagen gick jag igenom alla fotomappar på datorn, för att sedan bränna ner grejerna på cd-r-skivor. Här är några axplock ur skörden.

Obs! Bara festbilder!

2003

En ung Dylan, haha.



2006

Efter att ha varit på Carmen hamnade jag och Michelle på efterfest vid Fridhemsplan. Där lyssnade vi på underbara The Hurting med Tears for Fears och kollade på japansk goreskräck.



Jag och Micke var på fest hemma hos hans systers kompis. Efter det hängde vi på stan.



Utgång på g!



Spyan!



2007

På Marie Laveau hittade jag, Maria och Michelle en ny vän!



Konstfackfest på Färgfabriken!



Vid ett annat tillfälle, på sommaren, fick Micke skjuts genom huvudstadens gator.

Fan, att man alltid glömmer bort hur deprimerande det är att hänga hemma, sjuk och utan möjlighet till sociala aktiviteter. Det som i teorin känns lockande blir mentalt påfrestande redan efter någon dag. Tänk hur snabbt man inser att det dagliga arbetet egentligen är den motor som håller kursen stadig under vardagens oändliga lunk.

På pluskontot finns i alla fall en genomförd storstädning av lägenheten, något som tyvärr inte sker alltför ofta. Mer sånt! En ren själ i en ren boning. Eller nåt.

Med jämna mellanrum grips jag tag av en nedslående känsla, en insikt i att den era som jag nu lever i präglas av en utslocknad glöd att förändra. Ett slags skam över att mina dagar inte fylls med något mer värdefullt än film- och tv-tittande samt annat smått och gott. Det hela är på sätt och vis paradoxalt, för ingen eller inget hindrar ju mig från ett engagemang i politik eller någon av otaliga intresseorganisationer. Men det är just här som jag inser att jag är ett barn av min tid, som inte bryr sig om annat än självförverkligande och komfort. Priset för det tycks vara ett ointresse för de större frågorna i livet. Men vem vet, kanske kommer jag en dag, med en till synes outtömlig glöd, att spetsa mitt intellekt till det yttersta för att uppnå tillfredsställelsen av att i alla fall ha försökt?

De här tankarna väcktes till liv när jag i går kväll såg en dokumentärfilm om Gonzo-journalistikens fader Hunter S Thompson. Jag tror på inget sätt att han var i närheten av en komplett förebild, men hans samhällsengagemang och 1960-talets hippie-San Francisco fick mig att påminnas om en ungdomsrörelse i ett helt annat sammanhang. En kontext där samhällsidéer som syftade till att förbättra existerade (visserligen sida vid sida med knarkflummet). Där hoppet hägrade vid horisonten och framtiden tycktes full av möjligheter till perfektion.

Kanske är det precis så som norrmannen Thomas Hylland Eriksen skriver i sin senaste bok, Jakten på lycka i överflödssamhället, som recenseras på kultursidorna i dagens DN. Själv tycker jag att det ligger något tankeväckande i det. Den första meningen är författarens egen, som fylls på med skribenten Malena Rydells komplettering och vidareutveckling av tesen.

"'Konsten är att hitta balansen mellan orealistiska ambitioner och den totala frånvaron av ambitioner.' Kanske hade filosofen och kulturteoretikern Slavoj Zizek därmed rätt när han hävdade att det perfekta samhället måste ha varit Tjeckoslovakien under Dubceks förhållandevis milda kommunism. Förtrycket var inte extremt, alla hade precis lagom frihet att sitta på kaféer och göra konst och fantisera om liberal demokrati i framtiden. De hade något att skylla på, och något att drömma om. Ett gemensamt framtidsprojekt."

I dag har jag stannat hemma från jobbet, eftersom en begynnande förkylning tycktes vilja expandera och ta över min stackars kropp. Fördelen med att ha en hel dag för sig själv är ju ofrånkomligen alla extra timmar som blir över till kulturkonsumtion.

Än så länge har jag hunnit med att spana in de två första avsnitten av TV4:s nya kriminalserie Maria Wern – Främmande fågel, som faktiskt visade sig vara klart mycket bättre än förväntat. Sveriges största tv-kanal och egenproducerat drama brukar ju vanligtvis inte innebära automatisk storsuccé. Men här har man faktiskt lyckats hitta ett makligare tempo, där tid lämnas för reflektion och utveckling av en mer mångbottnad handling. Eva Röse, Fares Fares och Allan Svensson i huvudrollerna övertygar – kanske för att manuset för en gångs skull inte är så styltigt att man får kväljningar? Ibland är det nästan synd om många svenska skådespelare. Man tror att de är genomusla, när det i stället ofta handlar om alla stinkande pappersbuntar vars sidor fylls av stapel på stapel av klyschor. Premiär i rutan i kväll klockan 21.00.

För att uppnå lite balans måste jag dock varna för kommande Oskyldigt dömd, även den i fyran, med bland andra Mikael Persbrandt och Helena af Sandeberg i skådespelarlistan. Där snackar vi om att göra Barnens detektivbyrå, fast för äldre tittare. På TV4:s pressträff härom veckan visades den första episoden och efteråt, när vi alla i publiken hade fått oss ett gott skratt (på fel ställen dock), bjöds aktörensemblen upp på scenen. Och det enda de gjorde var att mer eller mindre ursäkta sig för slutresultatet och mumlade något om "det blir bättre under seriens gång" samt "dagens produktionsvillkor leder till ett närmast omänskligt inspelningstempo". Hehe, bra med lite självinsikt i alla fall. En av årets kalkoner i hösttablån, mina damer och herrar.

Hur som haver. Nu återstår några timmar till av den här konvalescensdagen. Funderar starkt på att äntligen kolla på Caligula, som jag köpte i somras. Lite romersk dekadens och nakenhet har väl aldrig skadat, så här cirka 2 000 år efter att allt det här hände på riktigt?

Äntligen har jag sett det första True blood-avsnittet! Alan Balls nya serie har, personligen, varit en av höstens pepproduktioner inom amerikansk tv-fiktion. Och fastän jag bara orkade med att se typ 20 minuter av en ofärdigredigerat pre-air-material härom månaden, var förväntningarna rätt höga på förhand.

Till min stora glädje inleds vampyrserien på ett lovande sätt, med en imponerande balansgång mellan realism och övernaturliga ingredienser. Det är ju så lätt hänt att ämnet antingen blir för töntigt eller överseriöst behandlat, men här tycker jag att det finns något värdefullt att bygga vidare på (snygghet och ond bråd död är ju sällan i sig en misslyckad kombo). Nu väntar jag bara på unge herr Skarsgårds entré som blodsugare.

Weird Sceince beskriver för övrigt seriepremiären på ett sätt som får mig att nicka instämmande (läs här). Reserverat uppspelt, så skulle man kanske kunna sammanfatta det hela.

Jag har förresten kopplat in en webbkamera, så nu kan jag videosnacka med K i Seattle. Värsta grejen ju! Hoppas nu bara att min kvinna inte råkar få "tekniska problem" när hon ser hur miserabel jag ser ut efter hennes avresa.

Äsch, jag skojar bara. Lite billigt att köra det där empatikortet stup i kvarten.

Engelskan har alltid varit något av ett komplexområde för mig. Och i går ställdes kunskaperna på sin spets när jag skulle skriva ihop en filmtext till Stockholms filmfestivals katalog. Där kan språket liksom inte vara på en acceptabel nivå, utan bör ha en lyster av livfullhet och infallsrika beskrivningar. Men en timme med Word och Prismas Engelska ordbok gjorde susen och jag tror att resultatet blev något så när dugligt. Så kändes det i alla fall.

----------

Så otroligt skönt att ha några lediga helgtimmar för sig själv. I morse var det förresten säsongspremiär för mitt innebandyspelande, men laget som jag spelar med förlorade tyvärr med 3-6. Vilken tur då att jag egentligen inte bryr mig så mycket om resultatet. Motionen och den sociala biten är prio ett med idrottandet.

Kvällen bjuder för övrigt på två hemmafester: en hos Hornstullsparet Maria och Kalle och den andra i Ulrika B:s nya hem på Stora Essingen. Det blir säkert najz värre, på båda ställena.

Nu ska jag dock äta lite müsli, lyssna klart på några Lil Boosie-låtar och titta vidare på den sista Sopranos-säsongen. En trevlig fortsatt trevlig lördag önskas!